Jag sitter här med illgröna och giftiga naglar. Det gjorde jag för 20 år sedan också. Det känns onekligen som att flyttas tillbaka i tiden när jag ser mina naglar. Till tiden när sommarlov och barfotaliv kryddade livet till max. När trasslat hår och skrubbade knän, blåmärken och sönderkliade myggbett var vardag och när jord och blod var vad jag luktade. Hmm...när jag skriver det på viset känns det just som tiden har stått stilla. Den egentliga skillnaden mellan då och nu finns nog inte. Ännu leker jag, ännu skrattar och gråter jag, ännu kan jag bada från morgon till kväll och sedan stupa i säng, ännu drömmer jag och ännu pratar jag och lyssnar till djur, växter, stenar, eldar... Ännu tänker jag djupa tankar och grubblar över högt och lågt, ännu kan jag längta efter lördagsgodis, ännu målar jag naglarna neongröna.....
Det är som jag får tillträde till hela mitt 9-åriga minne med hjälp av de här naglarna. Det är som ridån viks undan och jag bjuder in mig själv, att få skåda det som jag glömde längs vägen. Lekar, vänner, musik, tankar, drömmar, sommarkvällar, teveprogram...
När jag duschar lyser naglarna i gulaste neon. Jag minns sommaren när oroligheterna började i Jugoslavien. Planen var att jag skulle ha bilat ner med min kompis och hennes familj den sommaren för att hälsa på hennes släktingar och bo i deras sommarhus. Så blev det aldrig. Istället målade vi naglarna neongula kvällen innan de åkte och lovade att vi inte skulle ta bort det. När hon återvände hade jag en mikroskopisk gul flaga kvar på ena lillfingret, hon hade med en present. Ett par röda lacksandaletter med smurfarna målade på. Jag tror vi struntade i det gula neonlacket, skorna var the shit..
Jag tror att fall jag gick ut i skogen inatt så skulle mina naglar lysa upp vägen. De skulle bli till små gulgröna ljuskäglor som på håll skulle få alla väsen att tro att det var en svärm främmande eldsflugor. De skulle alla bli nyfikna och smyga fram från sina gömmor. Komma fram till mig och knyta band. Jag skulle sedan ha en hel skog att ta hjälp av i mitt arbete. Snacka om magiskt förarbete!
2 kommentarer:
Läste i en ca 20 år gammal dagbok häromdagen och slogs av hur nära det var i tiden. Och hur lite jag förändrats, fast jag har förändrats massor...
BB
Fridelfina (har lyckats med att glömma bort mitt lösenord så jag fick välja anonym)
En man kan aldrig stiga ner i samma flod - det är inte samma vatten och inte samma man. Jag känner igen mig i det du beskriver, jag känner mig oförändrad samtidigt som jag känner mig som en annan person. Vi gör som ormen, ömsar skinn ibland. :)
Skicka en kommentar