Jag är full av ord och tankar, fullkomligt redo att dela med mig. Idéer och tankar värda att spridas likt en solfjäder vill bara rasa ur mig men så hände något som fick det att stanna av en bit. Läste på nätet imorse att Michael Jackson har avlidit. Min första reaktion var: men är han inte redan död? För det är så jag har betraktat honom på senare år, som ett tomt snäckskal men där havet fortfarande kan förnimmas.
Jag har nog aldrig erkänt mig som ett stort och hängivet fan av Jackson, äger inga av hans skivor
men ändå har jag alltid tyckt att han var grymt bra. Faktiskt har jag sett honom live en gång på Ullevi i mitten av 90-talet. Det är först när man börjar tänka/lyssna på alla hans låtar som man inser hur stor han faktiskt var. Hur betydelsefull han var. Det mesta var hits och jag tror Thriller fortfarande är det mest sålda albumet genom tiderna. Det är lätt att glömma bort när allt media har visat upp har varit en mysko man, på allehanda vis.
Hans låtar har alltid funnits med och jag tror det är svårt att inte ha minnen till honom. Jag har minnen till honom. Bland annat var en av mina bästa kompisar när jag var yngre en grym imitatör och trots att vi var rätt unga började han bli känd. Idag är han musikalartist och kör fortfarande Michael-imitationen och moonwalken. En annan av mina gamla bästa vänner var ett STOORT fan av Jackson. Hur många timmar vi spenderade framför teven och tittade på musikvideor och andra klipp är lite höljt i dunkel. Jag minns när pappa vaktade mtv en dag på eget iniativ för hennes skull för att spela in släppet av Blood on the dancefloor, själva var vi åkte snowboard haha!
Det är omöjligt att lista hans låtar eller överhuvudtaget göra en lista. Det finns alldeles för många bra men här kommer iaf några av mina favoriter - långt ifrån alla.
Dirty Diana - http://www.youtube.com/watch?v=7Hg-IRZk4D0&feature=PlayList&p=674574E83928D368&index=16
Butterflies (utan video) -
http://www.youtube.com/watch?v=zAa7z5QdL4M
Earth Song - http://www.youtube.com/watch?v=KOnL5c8LMqM&feature=related
Heal the World - http://www.youtube.com/watch?v=S5upJ1I_jDY
Smooth Criminal - http://www.youtube.com/watch?v=ex30DYwQlHU
Min absoluta favorit, Billie Jean, och ännu är han helt fantastiskt snygg - http://www.youtube.com/watch?v=C-blEgMyJwU
Glöm inte P3 kl. 13.00 idag då de sänder minnesprogram
fredag 26 juni 2009
torsdag 25 juni 2009
Sunna in my mind
Klockan är strax efter 10.00 och det är varmt sedan tidig morgon. Solen skiner, fönstret står på glänt och det fläktar knappt kännbart. Det är härligt och lustigt hur man nu tar värmen för given, som om den alltid har funnits där, som om kylan för en vecka sedan och dessförinnan raderats ut ur minnet. Helt fantastiskt. Värmen är här och det är sommar.
Jag njuter storartat. Jag suger åt mig likt en tvättsvamp av ljuset och värmen, förstår vidden av det i ett större perspektiv, att vad vi gör är att absorbera och lagra för hösten och vintern, att ha en säck D-vitamin att ta av när det behövs. Vi är som små växter, som små blommor som vänder upp ansiktet mot solen och låter oss följas med i banan på himlavalvet. Som små solvändor, små soldyrkare låter vi allt kretsa kring här och nu, lämnar allt annat än det av reell betydelse bakom. Endast det som ryms i strandväskan får plats. Vi vet alla vad vi ska göra när det väl gäller.
Jag njuter storartat. Jag suger åt mig likt en tvättsvamp av ljuset och värmen, förstår vidden av det i ett större perspektiv, att vad vi gör är att absorbera och lagra för hösten och vintern, att ha en säck D-vitamin att ta av när det behövs. Vi är som små växter, som små blommor som vänder upp ansiktet mot solen och låter oss följas med i banan på himlavalvet. Som små solvändor, små soldyrkare låter vi allt kretsa kring här och nu, lämnar allt annat än det av reell betydelse bakom. Endast det som ryms i strandväskan får plats. Vi vet alla vad vi ska göra när det väl gäller.
tisdag 16 juni 2009
Saknade ord och lanthandlar
Idag är en dag full av bokstäver och ord. Hela dagen har jag skrivit på en novell jag vill få färdig. Jag har formulerat och formulerat, kommit in i ett flöde. Ändå har jag svårt att finna orden när jag nu ska blogga... Påminner väl ganska så mycket om livet i stort. Ibland har jag tankarna och åsikterna men likväl finns där inget att säga, alla ord är som bortblåsta. Ibland är de överflödiga, ibland behövs de inte. Ibland - men inte alltid säger en bild mer än tusen ord.
Och det är där men inte alltid, där i det sinnestillståndet, som det blir så skönt att ta till andra konstnärers uttryck. Andras bilder och tavlor, andras musik, texter och sånger, allt det där som alla känner och upplever men långt ifrån alla uttrycker själva. Så många olika variationer på samma tema. Odödliga teman pratade vi om på komvux och på universitetet. Jaa, tänker jag, vad är ett dödligt tema? Det mesta upprepas ju någongång... Att bli hänförd av andra är någonting vackert och kraftfullt och jag älskar det! Älskar att bli bergtagen och ivägförd av musik, toner, filmer och böcker, bilder, teaterstycken och dans - för att nämna något.
Livet det kan riva, slita och kännas på, det kan vara rent för jävligt stundtals men det fina i kråksången är att man faktiskt aldrig är ensam. Alltid finns där någon annan som redan har gestaltat det på något vis. Kulturen kan vara en sån kraftfull nappflaska och snuttefilt likväl som den kan vara en skön älskare eller riktig energy-boost.
Igår såg vi En lanthandel i Provence. En riktig feel good film var den, varken mer eller mindre. Den var vacker, mänsklig och realistisk. Om hur relationer påverkar oss och gör oss till dem vi är men samtisigt även naturens inverkan. Om ni vill dras med till södra frankrike, se vacker natur, skratta lite och känna lite, om ni bara vill ha lite trevligt för en stund - se den!
Och det är där men inte alltid, där i det sinnestillståndet, som det blir så skönt att ta till andra konstnärers uttryck. Andras bilder och tavlor, andras musik, texter och sånger, allt det där som alla känner och upplever men långt ifrån alla uttrycker själva. Så många olika variationer på samma tema. Odödliga teman pratade vi om på komvux och på universitetet. Jaa, tänker jag, vad är ett dödligt tema? Det mesta upprepas ju någongång... Att bli hänförd av andra är någonting vackert och kraftfullt och jag älskar det! Älskar att bli bergtagen och ivägförd av musik, toner, filmer och böcker, bilder, teaterstycken och dans - för att nämna något.
Livet det kan riva, slita och kännas på, det kan vara rent för jävligt stundtals men det fina i kråksången är att man faktiskt aldrig är ensam. Alltid finns där någon annan som redan har gestaltat det på något vis. Kulturen kan vara en sån kraftfull nappflaska och snuttefilt likväl som den kan vara en skön älskare eller riktig energy-boost.
Igår såg vi En lanthandel i Provence. En riktig feel good film var den, varken mer eller mindre. Den var vacker, mänsklig och realistisk. Om hur relationer påverkar oss och gör oss till dem vi är men samtisigt även naturens inverkan. Om ni vill dras med till södra frankrike, se vacker natur, skratta lite och känna lite, om ni bara vill ha lite trevligt för en stund - se den!
måndag 15 juni 2009
Regnperiod
Regn är underbart men när det är där varje dag, i evigheters evigheter - nein danke! Den svenska sommaren är lite av en blandning mellan Storbritannien och regnskog, typ. Förutom värmen... Neh, det blir nog bra. Det blir säkert som vanligt värmerekord och tropiska nätter när vi kommer in i Juli.
Jag och Anders har tagit upp Backgammon spelandet igen, det är sommar! Vin och spel, jättefin kombo. Gärna sommarradio eller lite jazz i bakgrunden. Imperiet funkar kanon det med. Dock behöver vi avancera, försöker utveckla oss själva och det går sådär, vi endar alltid upp som vi brukar iaf. Det får bli fjärrlån på bibblan helt enkelt. Och skulle det finnas någon som läser och är riktigt haj får denne gärna kontakta mig. Inte Anders, mig... ;)
Jag och Anders har tagit upp Backgammon spelandet igen, det är sommar! Vin och spel, jättefin kombo. Gärna sommarradio eller lite jazz i bakgrunden. Imperiet funkar kanon det med. Dock behöver vi avancera, försöker utveckla oss själva och det går sådär, vi endar alltid upp som vi brukar iaf. Det får bli fjärrlån på bibblan helt enkelt. Och skulle det finnas någon som läser och är riktigt haj får denne gärna kontakta mig. Inte Anders, mig... ;)
fredag 12 juni 2009
Studenten och regnkatten
Idag är fredag och en riktig skolavslutningsdag. Några små för första gången och några större kanske för sista gången genom studenten. Jag och älsklingen har stått i fönstret och tittat på lastbil efter lastbil, fyllda av skrålande och skålande studenter på flaken. Givetvis fällde vi båda en tår. Jag antar att den egna studenten är alldeles för långt bort nu så den inte finns med som referensram längre, eller vad man ska kalla det.
Det regnar och blåser ute, en riktig dysterdag är vad det är. Jag trivs ändå! Jag känner mig som en katt, vill helst inte stoppa nosen utanför dörren utan sitta inne i värmen. Kura ihop mig under filtear och bara vara. Mannen har vandrat iväg till vänner, jag läser böcker, dricker te och lyssnar till regnets smattrande mot plåttaket. De som känner mig förväntar sig nog att jag var sugen på någon gammal engelsk deckare men inte ikväll. Ikväll är tystnaden bekvämast. Ja, förutom grannens härliga flöjtspel av Harry Potter - mycket stämningsskapande!
För en vecka sedan satt jag kring elden, lyssnade till trumman, lyssnade till skallran. Ännu rasslar det, ännu dunkar det.
Det regnar och blåser ute, en riktig dysterdag är vad det är. Jag trivs ändå! Jag känner mig som en katt, vill helst inte stoppa nosen utanför dörren utan sitta inne i värmen. Kura ihop mig under filtear och bara vara. Mannen har vandrat iväg till vänner, jag läser böcker, dricker te och lyssnar till regnets smattrande mot plåttaket. De som känner mig förväntar sig nog att jag var sugen på någon gammal engelsk deckare men inte ikväll. Ikväll är tystnaden bekvämast. Ja, förutom grannens härliga flöjtspel av Harry Potter - mycket stämningsskapande!
För en vecka sedan satt jag kring elden, lyssnade till trumman, lyssnade till skallran. Ännu rasslar det, ännu dunkar det.
torsdag 11 juni 2009
Grönt är skönt??
Jag sitter här med illgröna och giftiga naglar. Det gjorde jag för 20 år sedan också. Det känns onekligen som att flyttas tillbaka i tiden när jag ser mina naglar. Till tiden när sommarlov och barfotaliv kryddade livet till max. När trasslat hår och skrubbade knän, blåmärken och sönderkliade myggbett var vardag och när jord och blod var vad jag luktade. Hmm...när jag skriver det på viset känns det just som tiden har stått stilla. Den egentliga skillnaden mellan då och nu finns nog inte. Ännu leker jag, ännu skrattar och gråter jag, ännu kan jag bada från morgon till kväll och sedan stupa i säng, ännu drömmer jag och ännu pratar jag och lyssnar till djur, växter, stenar, eldar... Ännu tänker jag djupa tankar och grubblar över högt och lågt, ännu kan jag längta efter lördagsgodis, ännu målar jag naglarna neongröna.....
Det är som jag får tillträde till hela mitt 9-åriga minne med hjälp av de här naglarna. Det är som ridån viks undan och jag bjuder in mig själv, att få skåda det som jag glömde längs vägen. Lekar, vänner, musik, tankar, drömmar, sommarkvällar, teveprogram...
När jag duschar lyser naglarna i gulaste neon. Jag minns sommaren när oroligheterna började i Jugoslavien. Planen var att jag skulle ha bilat ner med min kompis och hennes familj den sommaren för att hälsa på hennes släktingar och bo i deras sommarhus. Så blev det aldrig. Istället målade vi naglarna neongula kvällen innan de åkte och lovade att vi inte skulle ta bort det. När hon återvände hade jag en mikroskopisk gul flaga kvar på ena lillfingret, hon hade med en present. Ett par röda lacksandaletter med smurfarna målade på. Jag tror vi struntade i det gula neonlacket, skorna var the shit..
Jag tror att fall jag gick ut i skogen inatt så skulle mina naglar lysa upp vägen. De skulle bli till små gulgröna ljuskäglor som på håll skulle få alla väsen att tro att det var en svärm främmande eldsflugor. De skulle alla bli nyfikna och smyga fram från sina gömmor. Komma fram till mig och knyta band. Jag skulle sedan ha en hel skog att ta hjälp av i mitt arbete. Snacka om magiskt förarbete!
Det är som jag får tillträde till hela mitt 9-åriga minne med hjälp av de här naglarna. Det är som ridån viks undan och jag bjuder in mig själv, att få skåda det som jag glömde längs vägen. Lekar, vänner, musik, tankar, drömmar, sommarkvällar, teveprogram...
När jag duschar lyser naglarna i gulaste neon. Jag minns sommaren när oroligheterna började i Jugoslavien. Planen var att jag skulle ha bilat ner med min kompis och hennes familj den sommaren för att hälsa på hennes släktingar och bo i deras sommarhus. Så blev det aldrig. Istället målade vi naglarna neongula kvällen innan de åkte och lovade att vi inte skulle ta bort det. När hon återvände hade jag en mikroskopisk gul flaga kvar på ena lillfingret, hon hade med en present. Ett par röda lacksandaletter med smurfarna målade på. Jag tror vi struntade i det gula neonlacket, skorna var the shit..
Jag tror att fall jag gick ut i skogen inatt så skulle mina naglar lysa upp vägen. De skulle bli till små gulgröna ljuskäglor som på håll skulle få alla väsen att tro att det var en svärm främmande eldsflugor. De skulle alla bli nyfikna och smyga fram från sina gömmor. Komma fram till mig och knyta band. Jag skulle sedan ha en hel skog att ta hjälp av i mitt arbete. Snacka om magiskt förarbete!
tisdag 9 juni 2009
42 meters fall och sånger i möten
Det är så mycket vackert som händer - då, nu och just nu i detta ögonblick. Så mycket som hjälper till att berika mig och skapar fina minnen för mig att plocka fram när de behövs. Så mycket som sker och får mig att vilja spendera allt mindre tid framför datorn. Ändå finns stunderna när jag vill dela med mig orden och tankarna...
Hur vill Du leva ditt liv? Vilka vägar vill Du gå, som ännu ligger otrampade framför Dig? Tänk över, ta Dig tiden. Våga ta stegen...
Jag vet hur jag vill leva. Påminner mig ständigt och låter det vara ledstjärnan i livet. Ju mer jag påminner mig och ju mer jag vandrar hjärtats röst och autentiska liv desto klarare lyser stjärnan och rösten. Desto mer självklar blir vägen. Min pappa brukar säga att man kan välja den lätta eller den rätta vägen. Och ja, nog är det så. Hjärtats väg är inte allltid lätt att vandra men när man börjar finns ingen återvändo. Det är ens skyldighet till sig själv, att våga ta stegen.
För mig handlar det just nu mycket om att utmana mig själv. Möta mina rädslor, tänka så lite jag kan och bara göra. Tänka med röven! Våga de där små sakerna som jag undviker annars. Det där som många gånger en gång i tiden har varit självklart men som jag av en eller annan anledning inte gör längre. Som att sjunga. I bilen sjunger jag - till stereon men eftersom vi inte har bilstereo, eller bil numera så förblir jag tyst. Sjunga i duschen är en klassiker, som jag inte heller gör längre. Jag är tyst. Nu ska jag arbeta med att höja rösten. Finna en sten i skogen, sitta där och sjunga orden så som de kommer. Kända sånger och texter jag hittar på, spelar ingen roll vilket, det är sjunga jag ska göra.
Möten. Möten är vackra och berikande. Under helgen träffade jag otroligt vackra kvinnor och män. Det utvecklade mig och jag fick lärdommar med mig hem. Det var mycket jag kunde lämna kvar vid elden och berget. Ge sig hän. Ge sig hän. Torka vingarna och flyga, ta av sig på fötterna och hoppa in i elden. Att bli till en lerklump och krypa in i jorden. Att bli till en vattendroppe och flyta iväg nedströms. Att låta vinden gripa tag i varenda hårtest... Jag vet vad jag behöver göra. Jag vet vad jag kan lämna där hän..
Jag pratar med korpen. Länge har vi bekantat oss. Länge har vi setts i dalen. Igår på ett par meters avstånd. Korpen i ögonhöjd i granen, jag ståendes i buskaget, med regnet strilande mot pannan. Vi berättade vilka vi var, öga mot öga, öra mot ... öra?
Hur vill Du leva ditt liv? Vilka vägar vill Du gå, som ännu ligger otrampade framför Dig? Tänk över, ta Dig tiden. Våga ta stegen...
Jag vet hur jag vill leva. Påminner mig ständigt och låter det vara ledstjärnan i livet. Ju mer jag påminner mig och ju mer jag vandrar hjärtats röst och autentiska liv desto klarare lyser stjärnan och rösten. Desto mer självklar blir vägen. Min pappa brukar säga att man kan välja den lätta eller den rätta vägen. Och ja, nog är det så. Hjärtats väg är inte allltid lätt att vandra men när man börjar finns ingen återvändo. Det är ens skyldighet till sig själv, att våga ta stegen.
För mig handlar det just nu mycket om att utmana mig själv. Möta mina rädslor, tänka så lite jag kan och bara göra. Tänka med röven! Våga de där små sakerna som jag undviker annars. Det där som många gånger en gång i tiden har varit självklart men som jag av en eller annan anledning inte gör längre. Som att sjunga. I bilen sjunger jag - till stereon men eftersom vi inte har bilstereo, eller bil numera så förblir jag tyst. Sjunga i duschen är en klassiker, som jag inte heller gör längre. Jag är tyst. Nu ska jag arbeta med att höja rösten. Finna en sten i skogen, sitta där och sjunga orden så som de kommer. Kända sånger och texter jag hittar på, spelar ingen roll vilket, det är sjunga jag ska göra.
Möten. Möten är vackra och berikande. Under helgen träffade jag otroligt vackra kvinnor och män. Det utvecklade mig och jag fick lärdommar med mig hem. Det var mycket jag kunde lämna kvar vid elden och berget. Ge sig hän. Ge sig hän. Torka vingarna och flyga, ta av sig på fötterna och hoppa in i elden. Att bli till en lerklump och krypa in i jorden. Att bli till en vattendroppe och flyta iväg nedströms. Att låta vinden gripa tag i varenda hårtest... Jag vet vad jag behöver göra. Jag vet vad jag kan lämna där hän..
Jag pratar med korpen. Länge har vi bekantat oss. Länge har vi setts i dalen. Igår på ett par meters avstånd. Korpen i ögonhöjd i granen, jag ståendes i buskaget, med regnet strilande mot pannan. Vi berättade vilka vi var, öga mot öga, öra mot ... öra?