Jag är ingen hängiven angivare utav karmalagen som stenhårt tror att "what goes around comes around" innefattar varje millimeter av mitt liv på alla plan. Ändå är jag av uppfattningen att det man sänder ut får man tillbaka. Jag, som är uppvuxen i en liten bruksort, brukar ha för vana att le och/eller hälsa åt de människor jag möter när jag är ute och går. Det kostar ingenting och är rätt trevligt. Givetvis beror det på var jag befinner mig och hur mycket folk det är i omlopp, på en gågata i en stad sker det mycket sällan, längs en trottoar i ett litet samhälle desto oftare. Jag har det lite som sport att få ur ett hej eller ett leende tillbaka ur en person som ser bitter/arg/folkarg eller nåt annat. Faktum är att jag faktiskt tror att det är det enklaste sättet att förändra världen på, att bekräfta varandra. Ett leende, ett hej kan betyda så mycket mer än vad vi tror.
Jag samlar på möten och det händer relativt ofta att ett hejande hamnar i samlingen. För snart två år sedan mötte jag en man på en folktom gata i en stad nära mig. Det blåste och var kallt, påminde mer om en kall novemberdag än en vårdag i maj. Den äldre herren befann sig från början relativt långt bort ifrån mig men vi gick rätt fort båda två. Han bar rock och en fin hatt, han såg fin och välklädd ut men lika stel som rockslaget var hans ansikte. Han såg förskräckligt bister och tillknäppt ut. Med bara oss två på trottoaren kändes det fånigt att inte visa att jag såg honom och naturligtvis gav han mig en blick tillbaka. Det ligger i min natur att jag gav honom ett litet leende. Till min stora förvåning gav han mig ett litet leende tillbaka. Det gjorde mig glad att jag nu brast ut i ett stort leende och mannen log tillbaka. Vid det här laget var vi så nära varandra att jag sa hej. Mannen sa inte hej till mig, han sa tack. Jag vet inte vem som gjorde vems dag men jag lever ännu på det mötet. Det gav mig vatten på min kvarn att fortsätta.
I februari flyttade jag och min älskling ihop och jag hamnade således i en ny ort. Vi bor i ett litet och privat hyreshus och har därav inte alls så många grannar som annars. Vi bor på ett sådant sätt att det blir naturligt att ha mer kontakt med sina grannar. På undervåningen bor ett äldre par med hund. Mannen hälsar och vinkar, ser glad och pigg ut, kommer med ett litet skämt på det vis bara gamla gubbar kan. Tanten gör inte det, i alla fall inte på mig. A hälsar hon glatt på och byter ett och annat ord med i tvättstugan. Mig har hon full sjå att gömma sig för när hon märker att hon utsätts för risken att behöva hälsa. Häromdagen skyndade hon på sina steg vilket fick hunden att börja trixa med kopplet, hon fick stanna upp och då passade jag på att vinka med handen. Det dröjde en sekund eller två, sedan kom en snabb hand upp i luften.
Imorse följde jag A till jobbet och på promenaden efteråt mötte jag en tant med hund. Hon skällde på den stackars hunden och hon såg så arg ut att jag inte tordes hälsa. Jag ignorerade och gick förbi. Först efteråt insåg jag att det var granntanten. Hon har varit så snabb att undvika mig att jag aldrig förr har sett hennes ansikte rakt framifrån. Det kändes lite strange att vi så uppenbart gick mot samma hus. Men jag är tämligen säker, snart säger hon hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar