Dagarna går fort ibland och trots att de är njutbara och värda att minnas träs de upp alldeles för lätt likt pärlor till ett pärlhalsband. Var och en helt unik men ändå är de alla lika i slutändan. Det har hänt så mycket fint den senaste tiden och lika mycket vackert ligger och väntar. Jag har svårt för att stanna upp ibland och faktiskt påminna om mig själv, inte bara rusa vidare...
Min debutläsning gick bra antar jag. Eller, det var vad jag kunde se när jag släppte kritikern som ögonblickligen trädde in efteråt. Det behöver inte vara perfekt, det funkar utmärkt ändå. Så enkla ord men för mig kan det ta tid att trilla ner polletten från hjärnan till hjärtat. Jag har undervisat tillsammans med en av mina allra bästa vänner, på ledig tid. Något som kändes extra fint. Det kommer inte komma många tillfällen när vi tillsammans kan stå i ett klassrum. Vi har pratat så mycket om det genom åren och nu blev det av, spontant påkommet, sent kvällen innan. Vi har kunnat grilla med vänner i helgen och vi har kunnat vara ute i skogen. Vandra omkring i timtal, med solen i ögonen och fjärilar flygandes kring benen. Det är fint, det är precis som det ska.
