- Är du gravid? Jag har tappat räkningen på hur många gånger den frågan har ställts mig det senaste året. För mig låter det lite roligt men samtidigt mycket märkligt. Vad är det jag utstrålar som får folk att tro det? Måhända är det ett hopkok av olika ageranden, handlingar och sammanhang och som ges en enkel undran och förklaring istället för att bara lämnas för vad det är/var. Det är en enkel fråga som ställs av nyfikenhet och inte av elakhet men ändå är den väldigt laddad. Jag kan förstå om frågan skulle komma från mycket nära och kära vänner. Då har den föranletts av undran från någon som följer och känner en väl. Kommer den från någon som inte står lika nära tycker jag det är märkligt att man inte låter sig vänta på att personen i fråga, i det här fallet jag, själv kan få glädjen att berätta - om det nu skulle vara så. Det kan väl inte finnas tråkigare sätt att berätta om en graviditet genom att besvara en fråga?!
Det finns fler sätt att inte vara bekväm med att frågan ställs. Den kräver "bara" ett ja eller nej till svar men bakom svaret kan det döljas så mycket som gör att det inte känns bekvämt att svara, eller enkelt att svara. Kan hända att jag jättegärna vill ha barn men inte min partner. Vad kan inte det väcka genom att svara nej på frågan? Hur laddat kan det inte bli men som inte syns på ytan? Speciellt om frågan ställts vid en glattare tillfälle av något slag.
Kan hända både jag och min partner vill ha barn och försöker och försöker men ändå inte når resultat. Hur jävligt kan det inte då kännas när frågan ställs? Kan hända vi får proffisionell hjälp och genomgår behandlingar. Att besvara frågan kan ju inte kännas vidare lustigt. Dessutom kanske vi inte vill berätta det för dem som inte står oss nära, just för att det är en jobbig process på olika sätt.
Vidare kanske vi har varit gravida men genomgått en abort som inte känns bekvämt att prata om. Kanske har vi varit gravida men genomgått ett missfall och ännu inte bearbetat sorgen nog mycket för att känna oss bekväma att prata om det. Vi kanske helt enkelt inte fungerar så som personer. Att svara nej känns så att säga.
I vårt fall är inget av ovannämnda exempel aktuellt. Grejen är att vi vet faktiskt inte hur vi vill ha det på barnfronten i framtiden. I min partners fall är det inte så märkligt. Att män strax under trettio inte vill ha barn är ingenting att höja på ögonbrynen för. I mitt fall upplever jag det annorlunda. Att kvinnor medvetet väljer bort barn känns fortfarande lite uppseendeväckande. Att frågan ställs mig visar ju tydligt att jag nu har uppnått åldern när det börjar bli läge för familj. Speciellt då vi har valt att flytta ihop. Att kvinnor väljer att vänta av olika anledningar t.ex karriär är okej, det förstår vi men sedan upplever jag det ändå som ett slags stopp. Det finns ett trauma bakom, något obearbetat, en omogenhet, saknad ansvarskänsla etc. Vi är inte sena med tillskriva förklaringar. För en förklaring måste ju finnas där! Och någonstans där på vägen utestängs vi som väljer bort barn den gemenskap som bara tycks inkludera kvinnor med barn samt kvinnor som vill ha barn. Vilket jag tycker är ett än märkligare fenomen än gravidfrågan. Vad är det som gör att vi inte längre är lika självklara på träffar av olika slag? Det är inte min avsikt att låta som att jag skriver med en offerkofta på eller vid skuldbelägga. Jag vill bara lyfta fram något som jag tycker är intressanta fenomen i vardagen.
Så, är du gravid? är en fråga som jag anser tydligt visar vikten av att tänka före man talar. Det finns anledning till varför vi har ärats med två ögon och öron men enbart en mun. Kan hända någon finner att jag gör en höna av en fjäder men jag finner det rätt tröttsamt att mitt liv som
kvinna förväntas följa en stereotyp bild där det viktigaste i slutändan ändå visar sig vara familj och barn.
Och ja, jag är gravid. Jag bär på ett foster och kommer återföda mig själv. Jag är långt gången och kan beräkna min förlossning men det, det är en helt annan historia.
