Det finns en kvinna jag tycker är grymt underskattad och det är Carolina Gynning. Jag antar att mycket av det hon signalerar och vad media tar fasta på är ytlighet. Det glättiga, plastiga, überytliga, med lipgloss och sötslisk, iaf är det den bilden jag själv har fått många gånger. Men det finns något sagolikt vackert och spännande där under ytan bara man tar sig tiden att blicka bortom. Något allvarsamt och djupt. Jag minns när jag för rätt många år sedan i något sammanhang fick se bilder av hennes konst. Jag kommer ihåg att det chockade mig att jag tänkte "åh, fan, kan hon det?" och ja, det kan hon. Det kan hon verkligen. Jag rådiggar hennes målningar, kanske för att färgerna och uttrycket påminner så mycket om mig själv? Jag hoppas att det är för hennes konstnärsskap och som affärskvinna som vi främst blickar åt henne i framtiden.
Go Carolina!
onsdag 29 april 2009
tisdag 28 april 2009
Är du gravid?
- Är du gravid? Jag har tappat räkningen på hur många gånger den frågan har ställts mig det senaste året. För mig låter det lite roligt men samtidigt mycket märkligt. Vad är det jag utstrålar som får folk att tro det? Måhända är det ett hopkok av olika ageranden, handlingar och sammanhang och som ges en enkel undran och förklaring istället för att bara lämnas för vad det är/var. Det är en enkel fråga som ställs av nyfikenhet och inte av elakhet men ändå är den väldigt laddad. Jag kan förstå om frågan skulle komma från mycket nära och kära vänner. Då har den föranletts av undran från någon som följer och känner en väl. Kommer den från någon som inte står lika nära tycker jag det är märkligt att man inte låter sig vänta på att personen i fråga, i det här fallet jag, själv kan få glädjen att berätta - om det nu skulle vara så. Det kan väl inte finnas tråkigare sätt att berätta om en graviditet genom att besvara en fråga?!
Det finns fler sätt att inte vara bekväm med att frågan ställs. Den kräver "bara" ett ja eller nej till svar men bakom svaret kan det döljas så mycket som gör att det inte känns bekvämt att svara, eller enkelt att svara. Kan hända att jag jättegärna vill ha barn men inte min partner. Vad kan inte det väcka genom att svara nej på frågan? Hur laddat kan det inte bli men som inte syns på ytan? Speciellt om frågan ställts vid en glattare tillfälle av något slag.
Kan hända både jag och min partner vill ha barn och försöker och försöker men ändå inte når resultat. Hur jävligt kan det inte då kännas när frågan ställs? Kan hända vi får proffisionell hjälp och genomgår behandlingar. Att besvara frågan kan ju inte kännas vidare lustigt. Dessutom kanske vi inte vill berätta det för dem som inte står oss nära, just för att det är en jobbig process på olika sätt.
Vidare kanske vi har varit gravida men genomgått en abort som inte känns bekvämt att prata om. Kanske har vi varit gravida men genomgått ett missfall och ännu inte bearbetat sorgen nog mycket för att känna oss bekväma att prata om det. Vi kanske helt enkelt inte fungerar så som personer. Att svara nej känns så att säga.
I vårt fall är inget av ovannämnda exempel aktuellt. Grejen är att vi vet faktiskt inte hur vi vill ha det på barnfronten i framtiden. I min partners fall är det inte så märkligt. Att män strax under trettio inte vill ha barn är ingenting att höja på ögonbrynen för. I mitt fall upplever jag det annorlunda. Att kvinnor medvetet väljer bort barn känns fortfarande lite uppseendeväckande. Att frågan ställs mig visar ju tydligt att jag nu har uppnått åldern när det börjar bli läge för familj. Speciellt då vi har valt att flytta ihop. Att kvinnor väljer att vänta av olika anledningar t.ex karriär är okej, det förstår vi men sedan upplever jag det ändå som ett slags stopp. Det finns ett trauma bakom, något obearbetat, en omogenhet, saknad ansvarskänsla etc. Vi är inte sena med tillskriva förklaringar. För en förklaring måste ju finnas där! Och någonstans där på vägen utestängs vi som väljer bort barn den gemenskap som bara tycks inkludera kvinnor med barn samt kvinnor som vill ha barn. Vilket jag tycker är ett än märkligare fenomen än gravidfrågan. Vad är det som gör att vi inte längre är lika självklara på träffar av olika slag? Det är inte min avsikt att låta som att jag skriver med en offerkofta på eller vid skuldbelägga. Jag vill bara lyfta fram något som jag tycker är intressanta fenomen i vardagen.
Så, är du gravid? är en fråga som jag anser tydligt visar vikten av att tänka före man talar. Det finns anledning till varför vi har ärats med två ögon och öron men enbart en mun. Kan hända någon finner att jag gör en höna av en fjäder men jag finner det rätt tröttsamt att mitt liv som
kvinna förväntas följa en stereotyp bild där det viktigaste i slutändan ändå visar sig vara familj och barn.
Och ja, jag är gravid. Jag bär på ett foster och kommer återföda mig själv. Jag är långt gången och kan beräkna min förlossning men det, det är en helt annan historia.
Det finns fler sätt att inte vara bekväm med att frågan ställs. Den kräver "bara" ett ja eller nej till svar men bakom svaret kan det döljas så mycket som gör att det inte känns bekvämt att svara, eller enkelt att svara. Kan hända att jag jättegärna vill ha barn men inte min partner. Vad kan inte det väcka genom att svara nej på frågan? Hur laddat kan det inte bli men som inte syns på ytan? Speciellt om frågan ställts vid en glattare tillfälle av något slag.
Kan hända både jag och min partner vill ha barn och försöker och försöker men ändå inte når resultat. Hur jävligt kan det inte då kännas när frågan ställs? Kan hända vi får proffisionell hjälp och genomgår behandlingar. Att besvara frågan kan ju inte kännas vidare lustigt. Dessutom kanske vi inte vill berätta det för dem som inte står oss nära, just för att det är en jobbig process på olika sätt.
Vidare kanske vi har varit gravida men genomgått en abort som inte känns bekvämt att prata om. Kanske har vi varit gravida men genomgått ett missfall och ännu inte bearbetat sorgen nog mycket för att känna oss bekväma att prata om det. Vi kanske helt enkelt inte fungerar så som personer. Att svara nej känns så att säga.
I vårt fall är inget av ovannämnda exempel aktuellt. Grejen är att vi vet faktiskt inte hur vi vill ha det på barnfronten i framtiden. I min partners fall är det inte så märkligt. Att män strax under trettio inte vill ha barn är ingenting att höja på ögonbrynen för. I mitt fall upplever jag det annorlunda. Att kvinnor medvetet väljer bort barn känns fortfarande lite uppseendeväckande. Att frågan ställs mig visar ju tydligt att jag nu har uppnått åldern när det börjar bli läge för familj. Speciellt då vi har valt att flytta ihop. Att kvinnor väljer att vänta av olika anledningar t.ex karriär är okej, det förstår vi men sedan upplever jag det ändå som ett slags stopp. Det finns ett trauma bakom, något obearbetat, en omogenhet, saknad ansvarskänsla etc. Vi är inte sena med tillskriva förklaringar. För en förklaring måste ju finnas där! Och någonstans där på vägen utestängs vi som väljer bort barn den gemenskap som bara tycks inkludera kvinnor med barn samt kvinnor som vill ha barn. Vilket jag tycker är ett än märkligare fenomen än gravidfrågan. Vad är det som gör att vi inte längre är lika självklara på träffar av olika slag? Det är inte min avsikt att låta som att jag skriver med en offerkofta på eller vid skuldbelägga. Jag vill bara lyfta fram något som jag tycker är intressanta fenomen i vardagen.
Så, är du gravid? är en fråga som jag anser tydligt visar vikten av att tänka före man talar. Det finns anledning till varför vi har ärats med två ögon och öron men enbart en mun. Kan hända någon finner att jag gör en höna av en fjäder men jag finner det rätt tröttsamt att mitt liv som
kvinna förväntas följa en stereotyp bild där det viktigaste i slutändan ändå visar sig vara familj och barn.
Och ja, jag är gravid. Jag bär på ett foster och kommer återföda mig själv. Jag är långt gången och kan beräkna min förlossning men det, det är en helt annan historia.
måndag 27 april 2009
Korpsöndagar och andra dagar
Dagarna går fort ibland och trots att de är njutbara och värda att minnas träs de upp alldeles för lätt likt pärlor till ett pärlhalsband. Var och en helt unik men ändå är de alla lika i slutändan. Det har hänt så mycket fint den senaste tiden och lika mycket vackert ligger och väntar. Jag har svårt för att stanna upp ibland och faktiskt påminna om mig själv, inte bara rusa vidare...
Min debutläsning gick bra antar jag. Eller, det var vad jag kunde se när jag släppte kritikern som ögonblickligen trädde in efteråt. Det behöver inte vara perfekt, det funkar utmärkt ändå. Så enkla ord men för mig kan det ta tid att trilla ner polletten från hjärnan till hjärtat. Jag har undervisat tillsammans med en av mina allra bästa vänner, på ledig tid. Något som kändes extra fint. Det kommer inte komma många tillfällen när vi tillsammans kan stå i ett klassrum. Vi har pratat så mycket om det genom åren och nu blev det av, spontant påkommet, sent kvällen innan. Vi har kunnat grilla med vänner i helgen och vi har kunnat vara ute i skogen. Vandra omkring i timtal, med solen i ögonen och fjärilar flygandes kring benen. Det är fint, det är precis som det ska.
Min debutläsning gick bra antar jag. Eller, det var vad jag kunde se när jag släppte kritikern som ögonblickligen trädde in efteråt. Det behöver inte vara perfekt, det funkar utmärkt ändå. Så enkla ord men för mig kan det ta tid att trilla ner polletten från hjärnan till hjärtat. Jag har undervisat tillsammans med en av mina allra bästa vänner, på ledig tid. Något som kändes extra fint. Det kommer inte komma många tillfällen när vi tillsammans kan stå i ett klassrum. Vi har pratat så mycket om det genom åren och nu blev det av, spontant påkommet, sent kvällen innan. Vi har kunnat grilla med vänner i helgen och vi har kunnat vara ute i skogen. Vandra omkring i timtal, med solen i ögonen och fjärilar flygandes kring benen. Det är fint, det är precis som det ska.
onsdag 22 april 2009
Okänd mark är inget för fegisar
Imorgon ska jag ha mitt första officiella framträdande för allmänheten. Jag har läst upp mina dikter förr men då har jag i förväg på något sätt vetat vilken publik det kommer vara. Det vet jag inte nu, aaahh! Det är nyttigt att slänga sig ut för branten ibland. Gå emot viljan och tryggheten och låta sig utvecklas. Och i och med att jag verkligen vill ta mig någon vart med mitt skrivande så återstår det bara att vackert ställa sig i ledet för dem som vågar hoppet.
Det blir nog bra imorn, eller, det blir som det blir helt enkelt och helst vill jag inte känna in något i förväg men visst, smått pirrig är jag. På mer gott än ont.
Det blir nog bra imorn, eller, det blir som det blir helt enkelt och helst vill jag inte känna in något i förväg men visst, smått pirrig är jag. På mer gott än ont.
tisdag 21 april 2009
Lavendelglass
Satt och bläddrade i en kokbok jag sällan öppnar och fann det här receptet på lavendelglass. Jag är passionerat förälskad i lavendel och kunde inte låta bli att lägga in det här.
3 dl mjölk
2 kvistar lavendel med blomställningar
4 äggulor
25 g strösocker
4 msk honung
3 dl lätt vispad grädde
1. Häll mjölken i en kastrull med lavendeln. Koka upp långsamt, lägg lock på kastrullen och lyft den av värmen. Låt mjölken stå och ta smak i 20-30 min, sila bort lavendeln och kasta den.
2. Lägg äggulorna i en porslins- eller glasskål och vispa dem med elvisp. Tillsätt sockret lite i taget. Fortsätt vispa i 2-3 min och värm sedan lavendelmjölken på nytt. Fyll under tiden en kastrull, stor nog att ställa skålen över, till en tredjedel med vatten. Se till att skålens botten inte når ned till vattnet. Ta bort skålen och hetta upp vattnet. När det nästan kokar ställs skålen på kastrullen. Sänk värmen så att vattnet bara sjuder. Vispa gulorna igen och när mjölken närmar sig kokpunkten häller man den lite i taget över gulorna, under ständig vispning. Byt till träslev och rör hela tiden tills smeten är så tjock att den klibbar fast vid sleven.
3. Lyft bort skålen från kastrullen och ställ den i en diskho med kallt vatten. Rör om då och då tills smeten har fått rumstemperatur.
4. När smeten svalnat rör man ned honungen. Vänd sedan ned den lättvispade grädden och häll smeten i glassmaskinen. Alternativt kan man hälla smeten i en metallform och ställa den i frysen tills den är genomfryst.
4-6 portioner
Ringar på vatten-effekten
Jag är ingen hängiven angivare utav karmalagen som stenhårt tror att "what goes around comes around" innefattar varje millimeter av mitt liv på alla plan. Ändå är jag av uppfattningen att det man sänder ut får man tillbaka. Jag, som är uppvuxen i en liten bruksort, brukar ha för vana att le och/eller hälsa åt de människor jag möter när jag är ute och går. Det kostar ingenting och är rätt trevligt. Givetvis beror det på var jag befinner mig och hur mycket folk det är i omlopp, på en gågata i en stad sker det mycket sällan, längs en trottoar i ett litet samhälle desto oftare. Jag har det lite som sport att få ur ett hej eller ett leende tillbaka ur en person som ser bitter/arg/folkarg eller nåt annat. Faktum är att jag faktiskt tror att det är det enklaste sättet att förändra världen på, att bekräfta varandra. Ett leende, ett hej kan betyda så mycket mer än vad vi tror.
Jag samlar på möten och det händer relativt ofta att ett hejande hamnar i samlingen. För snart två år sedan mötte jag en man på en folktom gata i en stad nära mig. Det blåste och var kallt, påminde mer om en kall novemberdag än en vårdag i maj. Den äldre herren befann sig från början relativt långt bort ifrån mig men vi gick rätt fort båda två. Han bar rock och en fin hatt, han såg fin och välklädd ut men lika stel som rockslaget var hans ansikte. Han såg förskräckligt bister och tillknäppt ut. Med bara oss två på trottoaren kändes det fånigt att inte visa att jag såg honom och naturligtvis gav han mig en blick tillbaka. Det ligger i min natur att jag gav honom ett litet leende. Till min stora förvåning gav han mig ett litet leende tillbaka. Det gjorde mig glad att jag nu brast ut i ett stort leende och mannen log tillbaka. Vid det här laget var vi så nära varandra att jag sa hej. Mannen sa inte hej till mig, han sa tack. Jag vet inte vem som gjorde vems dag men jag lever ännu på det mötet. Det gav mig vatten på min kvarn att fortsätta.
I februari flyttade jag och min älskling ihop och jag hamnade således i en ny ort. Vi bor i ett litet och privat hyreshus och har därav inte alls så många grannar som annars. Vi bor på ett sådant sätt att det blir naturligt att ha mer kontakt med sina grannar. På undervåningen bor ett äldre par med hund. Mannen hälsar och vinkar, ser glad och pigg ut, kommer med ett litet skämt på det vis bara gamla gubbar kan. Tanten gör inte det, i alla fall inte på mig. A hälsar hon glatt på och byter ett och annat ord med i tvättstugan. Mig har hon full sjå att gömma sig för när hon märker att hon utsätts för risken att behöva hälsa. Häromdagen skyndade hon på sina steg vilket fick hunden att börja trixa med kopplet, hon fick stanna upp och då passade jag på att vinka med handen. Det dröjde en sekund eller två, sedan kom en snabb hand upp i luften.
Imorse följde jag A till jobbet och på promenaden efteråt mötte jag en tant med hund. Hon skällde på den stackars hunden och hon såg så arg ut att jag inte tordes hälsa. Jag ignorerade och gick förbi. Först efteråt insåg jag att det var granntanten. Hon har varit så snabb att undvika mig att jag aldrig förr har sett hennes ansikte rakt framifrån. Det kändes lite strange att vi så uppenbart gick mot samma hus. Men jag är tämligen säker, snart säger hon hej.
Jag samlar på möten och det händer relativt ofta att ett hejande hamnar i samlingen. För snart två år sedan mötte jag en man på en folktom gata i en stad nära mig. Det blåste och var kallt, påminde mer om en kall novemberdag än en vårdag i maj. Den äldre herren befann sig från början relativt långt bort ifrån mig men vi gick rätt fort båda två. Han bar rock och en fin hatt, han såg fin och välklädd ut men lika stel som rockslaget var hans ansikte. Han såg förskräckligt bister och tillknäppt ut. Med bara oss två på trottoaren kändes det fånigt att inte visa att jag såg honom och naturligtvis gav han mig en blick tillbaka. Det ligger i min natur att jag gav honom ett litet leende. Till min stora förvåning gav han mig ett litet leende tillbaka. Det gjorde mig glad att jag nu brast ut i ett stort leende och mannen log tillbaka. Vid det här laget var vi så nära varandra att jag sa hej. Mannen sa inte hej till mig, han sa tack. Jag vet inte vem som gjorde vems dag men jag lever ännu på det mötet. Det gav mig vatten på min kvarn att fortsätta.
I februari flyttade jag och min älskling ihop och jag hamnade således i en ny ort. Vi bor i ett litet och privat hyreshus och har därav inte alls så många grannar som annars. Vi bor på ett sådant sätt att det blir naturligt att ha mer kontakt med sina grannar. På undervåningen bor ett äldre par med hund. Mannen hälsar och vinkar, ser glad och pigg ut, kommer med ett litet skämt på det vis bara gamla gubbar kan. Tanten gör inte det, i alla fall inte på mig. A hälsar hon glatt på och byter ett och annat ord med i tvättstugan. Mig har hon full sjå att gömma sig för när hon märker att hon utsätts för risken att behöva hälsa. Häromdagen skyndade hon på sina steg vilket fick hunden att börja trixa med kopplet, hon fick stanna upp och då passade jag på att vinka med handen. Det dröjde en sekund eller två, sedan kom en snabb hand upp i luften.
Imorse följde jag A till jobbet och på promenaden efteråt mötte jag en tant med hund. Hon skällde på den stackars hunden och hon såg så arg ut att jag inte tordes hälsa. Jag ignorerade och gick förbi. Först efteråt insåg jag att det var granntanten. Hon har varit så snabb att undvika mig att jag aldrig förr har sett hennes ansikte rakt framifrån. Det kändes lite strange att vi så uppenbart gick mot samma hus. Men jag är tämligen säker, snart säger hon hej.
måndag 20 april 2009
Samlaren
Jag som samlar i periferin,
i skuggan av heta formationer,
i skymundan av röda berg
skimmer av gult ljus
flaxar i tidlösheten
Silar ljuset i mina ögon,
i drömfångarens nät
likt det i fiskarens ägo
vi fixerar båda horisonten
letar rötter, letar spår
Jag samlar mina ben,
delar av ett ihågkommet skelett
i skuggan av heta formationer,
i skymundan av röda berg
skimmer av gult ljus
flaxar i tidlösheten
Silar ljuset i mina ögon,
i drömfångarens nät
likt det i fiskarens ägo
vi fixerar båda horisonten
letar rötter, letar spår
Jag samlar mina ben,
delar av ett ihågkommet skelett
lördag 18 april 2009
Systerskap
"How might your life have been different if there had been a place for you...a place of women, where you were received and affirmed? A place where other women, perhaps somewhat older, had been affirmed before you, each in her time, affirmed, as she struggled to become more truly herself.
A place where, after the fires were lighted, and the drumming, and the silence, there would be a hush of expectancy filling the entire chamber....a knowing that each woman there was leaving old conformity to find her self....a sense that all of womanhood stood on a treshold.
And if, during the hush, the other women, slightly older, had helped you to trust your own becoming...to trust it and quietly and prayerfully to nurture it...
How might your life be different?"
Utdrag ur Circle of Stones av Judith Duerk, en bok jag starkt rekomenderar alla kvinnor.
Jag har en känsla av att vi har förlorat något med teknologins framfart. Givetvis är det mycket behändigare med diskmaskiner, rinnande vatten och tvättmaskiner - för att ge några exempel men det har även gått en kvinnlig gemenskap förlorad. Den naturliga gemenskapen över åldrarna är i dagens samhälle inte lika självklar. Jag tror att vid tvättbryggan existerade samtal som bara fanns där och då och som vi inte återfinner i andra sammanhang. Vi lever i ett mer individualistiskt samhälle och det får sina konsekvenser, på både gott och ont. Jag såg på teve för något år sedan om kvinnor i en förort till Stockholm eller Göteborg som hade börjat tvätta tillsammans. De träffades en gång i veckan och umgicks inte annars. Jag tror det ligger i tiden att vi börjar söka oss tillbaka till kvinnocirklar av olika slag. Både med väninnor och andra, för oss okända kvinnor. Det finns en styrka och harmoni i det.
I eftermiddag skall jag åka neråt i landskapet för att träffa goda vänner. Mina systrar. Grilla och njuta av vårsolen innan den går ner över nejderna. Dricka ett glas rosévin just för att fira värmen och solljuset. Ett rosé smakar av naturliga skäl inte lika gott i gnistrande vinterkyla. Det ska bli så kul! Jag älskar när det blir oväntat och spontant och man inser att något passar de flestas schema. Hellre något snabbt påkommet än längre planerat.
Och hur hade förresten mitt liv sett annorlunda ut med ett sådant ställe nämnt ovan? På ett plan hade det inte inneburit så stor förändring eftersom vad det hela tiden handlar om är en inre säkerhet men på ett annat plan så hade det faktiskt inneburit en rejäl förändring. Jag hade antagligen lärt mig några av kvinnolivets mysterier långt tidigare än vad jag har gjort. Jag hade antagligen sett på månadsblödningar med andra ögon redan tidigt och jag hade vetat att vara snällare mot mig själv. Iofs är det ingenting man kan bli lärd av någon annan då det handlar om inre mognad men med en sådan mötesplats tror jag det är oundvikligt att vissa saker fäster sig.
A place where, after the fires were lighted, and the drumming, and the silence, there would be a hush of expectancy filling the entire chamber....a knowing that each woman there was leaving old conformity to find her self....a sense that all of womanhood stood on a treshold.
And if, during the hush, the other women, slightly older, had helped you to trust your own becoming...to trust it and quietly and prayerfully to nurture it...
How might your life be different?"
Utdrag ur Circle of Stones av Judith Duerk, en bok jag starkt rekomenderar alla kvinnor.
Jag har en känsla av att vi har förlorat något med teknologins framfart. Givetvis är det mycket behändigare med diskmaskiner, rinnande vatten och tvättmaskiner - för att ge några exempel men det har även gått en kvinnlig gemenskap förlorad. Den naturliga gemenskapen över åldrarna är i dagens samhälle inte lika självklar. Jag tror att vid tvättbryggan existerade samtal som bara fanns där och då och som vi inte återfinner i andra sammanhang. Vi lever i ett mer individualistiskt samhälle och det får sina konsekvenser, på både gott och ont. Jag såg på teve för något år sedan om kvinnor i en förort till Stockholm eller Göteborg som hade börjat tvätta tillsammans. De träffades en gång i veckan och umgicks inte annars. Jag tror det ligger i tiden att vi börjar söka oss tillbaka till kvinnocirklar av olika slag. Både med väninnor och andra, för oss okända kvinnor. Det finns en styrka och harmoni i det.
I eftermiddag skall jag åka neråt i landskapet för att träffa goda vänner. Mina systrar. Grilla och njuta av vårsolen innan den går ner över nejderna. Dricka ett glas rosévin just för att fira värmen och solljuset. Ett rosé smakar av naturliga skäl inte lika gott i gnistrande vinterkyla. Det ska bli så kul! Jag älskar när det blir oväntat och spontant och man inser att något passar de flestas schema. Hellre något snabbt påkommet än längre planerat.
Och hur hade förresten mitt liv sett annorlunda ut med ett sådant ställe nämnt ovan? På ett plan hade det inte inneburit så stor förändring eftersom vad det hela tiden handlar om är en inre säkerhet men på ett annat plan så hade det faktiskt inneburit en rejäl förändring. Jag hade antagligen lärt mig några av kvinnolivets mysterier långt tidigare än vad jag har gjort. Jag hade antagligen sett på månadsblödningar med andra ögon redan tidigt och jag hade vetat att vara snällare mot mig själv. Iofs är det ingenting man kan bli lärd av någon annan då det handlar om inre mognad men med en sådan mötesplats tror jag det är oundvikligt att vissa saker fäster sig.
fredag 17 april 2009
Inre rum
Det är det här fönstret vid skrivbordet som är problemet. Det är för litet och det sitter för högt upp. Det jag ser är himlen och vita molnslöjor, ett par grenar av ett vackert träd. Det är på tok för lite. Jag vill se hela träd och vidder. Skator som leker och flyger runt, en och annan bofink och kajor i mängder. Låta mina tankar sätta sig likt kardborrar i vingarna och flyga iväg genom landskapet, bort mot horisonten och tillbaka. Då och endast då svalnar tekoppen och glöms bort. Ord skapas och blir till meterlånga vävar. Eller? Är det verkligen det som det handlar om, egentligen? Aldrig det yttre hur gärna jag än vill tillskriva den det. Alltid det inre. Bara vi själva som sätter gränserna. Ingen annnan eller ingenting annat behöver göra det eftersom vi fixar det så himla bra själva. Jag och endast jag avgör vad som kan få bli till och vad som får fortsätta vara tankar och idéer. Det är bara att byta fönster, byta vy. Eller kanske ännu hellre plocka fram det inre landskapet. Plocka bort det distraherande och gå in i den egna världen.
Jag läste, eller hörde någonstans, att vad författarskap handlar om är att vara vän med ensamheten. Att inte ha problem med att skala av, vara själv utan andra, utan ljud. Då och endast då kan tankarna, idéerna och fantasierna formas. Jag tror knappast det stämmer in på alla och i alla sammanhang men det stämmer in på mig. Inspiration kan komma vart helst ifrån men det är när jag är själv och inte lyssnar till musik som det verkligen utvecklas. Fast nu ljuger jag lite. Minst lika mycket har kommit till mig mitt i natten på högljudda nattklubbar och vad jag vill ha sagt med det har jag ingen aning om. Tanken flög ut genom det höga fönstret. ja, där ser man! Det var aldrig fönstret det handlade om...
Jag läste, eller hörde någonstans, att vad författarskap handlar om är att vara vän med ensamheten. Att inte ha problem med att skala av, vara själv utan andra, utan ljud. Då och endast då kan tankarna, idéerna och fantasierna formas. Jag tror knappast det stämmer in på alla och i alla sammanhang men det stämmer in på mig. Inspiration kan komma vart helst ifrån men det är när jag är själv och inte lyssnar till musik som det verkligen utvecklas. Fast nu ljuger jag lite. Minst lika mycket har kommit till mig mitt i natten på högljudda nattklubbar och vad jag vill ha sagt med det har jag ingen aning om. Tanken flög ut genom det höga fönstret. ja, där ser man! Det var aldrig fönstret det handlade om...
torsdag 16 april 2009
Spira
Ur det som dör spirar nytt liv åter. Ett frö som gror. Utvecklas i djupet av myllan. En transformation, lite magi som i trollkarlens hatt. Allt är möjligt. Glittret sprids från barnets hand. Och jag vaknar.
onsdag 15 april 2009
Blogghimlen
Blogghimlen är lite som stjärnhimlen, var man än blickar så vimlar det av strålar. En del gamla, en del nya, några som tänds och några som slocknar. Och således börjar även jag.