För Selma

Är det någon som bör bli uppmärksammad en helg som denna, är det Selma Lagerlöf. Hon har alltid varit en stor förebild hos mig. Förutom att vara en lysande författarinna var hon en riktig företagare och långt före sin tid. Bara hennes kvinnoporträtt får mig att gå igång. Hur hon hyllade konstnärssjälen. Hur hon skrev om omvärlden och sin egen skrivkramp i Bannlyst...

Men kanske framför allt berättandet, skräcken och gotiken. Och det är kanske inte så konstigt, överlag var det något man hade större kännedom om förr än idag. Man levde tätare in på'et. Kurade skymning. Förde vidare muntligt. Om än det är ett arv vi fortfarande håller högt här i Värmland.

Det går att lyfta fram mycket, Körkarlen, Herr Arnes Penningar etc. Men själv ryser jag som mest av kapitlet Dovres häxa i Gösta Berlings Saga. Kanske inte att jag ryser så mycket av skräck men kraftfullare porträtt i litteraturhistorien får man leta efter. Ja, det är av njutning jag skälver.

Till helgen tänder jag ett ljus på hennes grav.

Fast ikväll läser jag henne högt och självklart just Dovres häxa.

Bild från Västanå Teater

Svartmåne med sting i

Tiden är förbi när jag kunde flacka runt på det ena mötet efter det andra, gå på föreläsningar, dansa hela natten, träna, hinna med tefikor och all världens möjliga aktiviteter, inklusive, hör och häpna, stillhet - under en och samma dag. Mestadels tänker jag: tack o lov! Jag blir rätt utpumpad av att bara tänka på det. Det har skett en radikal förändring över de senaste åren och som medfört att jag inte längre prioriterar på samma sätt. Mängden prestationer gör inte min dag. Jag duger ändå, rakt upp och ner eller lite krokigt. Fast ibland vore det skönt att ha lite mer av den där vardagen kvar, så att man slipper bli urlakad i huvudet dagen efter en kväll med möte och huvudvärk och långkörning på öde skogsvägar i mörkret.

Men det finns ju andra sätt att tackla det. Såsom att möta förmiddagen med ett lugnare tempo, gott te från Yogi och en fin olja i brännaren. Såsom att vara snäll mot sig innan man ska göra det man behöver göra som kan ta energi, samt att rusta sig under tiden. Det vill säga de tekniker som få en att jorda sig och sticka ner svanskotan i mammajorden. För precis som Willenda skriver över hos Månsystrarna, den här veckans energier är onekligen starka. Och ja, har de kunnat undgå någon?

Inatt, eller sen kväll, avser jag åka iväg till "min" badvik där jag huserade under sommaren. Jag ska picnica, bränna papper, trötthet, och allsköns skit jag har samlat på mig den senaste tiden. Det kommer bli kraftfullt. Och sedan, efteråt, ska jag lägga mig på Kvinnoklippan, det stora klippblock som har lärt mig så mycket av sin kunskap. Invirad i filtar ska jag låta min kropp bli en enda stor rot. Och som jag förstår kommer det bli en liten utesittning.

Och imorgon, dagen med samma namn som min vackra mormor, kommer vi ha höstens tredje poesikvällen här hemma. Den här gången med berättandet i fokus och tema skräck. Då kommer jag fyllas på av värme, energi och allt det där goda. Plus allt det där sköna som tilltalar en skräckromantiker som jag. Imorgon kommer jag lägga ut en länk till något av det jag kommer läsa.

När alla har gått och lägenheten gapar tom så kommer jag duka upp min årliga tebjudning. Ha fram det fina porslinet, duka vackert etc. Mina gäster är döda men för den sakens skull inte frånvarande annarsvis, tvärtom, en del av dem arbetar jag med. Förr dukade jag upp det bästa som kan tillhöra en tebjudning i mitt tycke och ja, delvis kommer det bli så även i år men nu inser jag att självklart ska jag bjuda dem sådant de själva ansåg så himmelskt gott i jordelivet. Såsom varma katrinplommon med vispgrädde till mormor, tonfisk samt smör till katten.... Det är så givet och enkelt och kanske just därför varit dolt för mina ögon.

Nu. Fixa blomkålssoppa.

***

Kanske att jag just såg en av de finaste bilderna ever. En tant i röd jacka och med svart rullator med en icakasse i korgen, kom och gick tillsammans med sitt barnbarn (20-års åldern). Han drog en svart gammal cykel med ytterligare en icakasse i cykelkorgen och med ett kondispaket med röda snören på pakethållaren. Sakta kom de och gick här utanför. Så oerhört vackert. På så många sätt.

Och plötsligt så höjdes faktorn på den här Måndagen ett par tre, fyra snäpp.

Av det mer meningslösa slaget

Ibland känns det som hela tillvaron är en kliande strumpbyxa, en sån där kalasbyxa man hade när man var liten, med leksnurrade fötter och vridna sömmar. Av ull. Typ som en skinnmössa med pälsen inåt och som är för liten så att knappen under hakan skär in lite och ger panikkänsla när man blir alldeles översvettig när man bygger snökojor och inte kan röra huvudet fritt. Puh! Ja, just så, som ett jäkligt upp och ner vänt tarotkort. När skedde det?
Inatt?
Det måste det ha varit för igår var det bra. Inget särsklilt eller specifikt. Allt. Sen imorse, då var det visst felvänt. "Vaknat på fel sida" syndromet, symptomet... En sån där dag när det mesta går fel, utan större dramatik. Som ett köksfönster som vägrar stänga sig och en lägenhet som visar 15 grader. Och en stark sambo som inte är hemma. Det är jäkligt. Fast jag gnäller inte. Jag är glad och nöjd ändå. Jag skrider fram här i mina kalasstrumpor och ler och skrattar åt livet. Och undrar inte alls över min egen del i detta. Å nej. Någon måtta får det väl vara.
Fast imorgon är det nog ett rättvänt kort igen.
Det måste det vara.
Efter regn kommer solsken.

Jag har ingen plan för sådana här dagar. Jag har ritualer, filmer, skaparkraft och överlevnadskit för de flesta stämningar och humör men inte för en som denna. Tack och lov är de inte så många. "Du har vaknat på vrångsidan" brukade mamma säga. Vad exakt är det, vrångsidan? Vem är vrång? Är jag vrång? Humöret? Vad kallar man dem med ett annat begrepp? Rastlöshet?

Nä. Jag tror jag badar. Matar på med gult och solsken. Lite vitalitet och avspändhet. Lavendel och citron.

Ja, eller hur det nu är

Drog i ett par böcker i hyllan inne i mitt lilla "häxrum" för några dagar sedan. Drog ur, flyttade om, flyttade in... då en bok jag nästan glömt helt glömt bort visade sig. Magical Aromatherapy av Scott Cunningham. Är väl egentligen rätt trött på böcker med korrespondenslistor hej vilt och som inte säger något på ett djupare plan så kanske är det därför jag knappt har bläddrat i den. Fast nu ser jag på den på ett annat sätt. Inomhus är inte rökelse min grej. Jag har inte spräckt koden med rökelse, inte varit tillräckligt intresserad förr om åren för att experimentera och läsa på för att hitta fram till de milda dofter som jag tycker passar inomhus. Och som inte ger så jättemycket rök heller för den delen. Vilket jag iofs har tänkt ändra på, inställningen och begränsningen menar jag...
Istället har aromaoljor varit min grej. Och jag tänker att all litteratur kanske inte behöver vara så djup, välreferad och genomtänkt för att ge en god läsupplevelse och ny kunskap. Vad Cunninghams bok framför allt skänker mig är en experimentslusta och att lekfullt närma mig nya blandningar av aromaoljor, där jag annars har fastnat i samma pålitliga blandningar.

Kanske att jag framför allt behöver det nu, när jag gräver ner mig i den ena akademiska boken efter den andra om psykologi, om våldsamma beteenden, antisociala beteenden, vuxna anknytningsmönster och relationer. Kanske är det just nu jag behöver något lättsamt och lekfullt. Läs det mer som ett påstående än en fråga. Huruvida det korrsponderar rätt eller inte är väl faktiskt upp till mig att utforska, inte att fastställa genom att läsa mig till det. Just det är väl inget nytt i sig men uppenbarligen något jag för tillfället behövde bli påmind om.

Och faktiskt var det ju så att boken från början väckte min uppmärksamhet just för att hans ""Encyclopedia of Magical Herbs", som jag hörde gott om, visade sig vara bra. Så vad jag babblar om vet jag inte riktigt. Det är väl mest till att börja leka igen, eller?

Det verkar som om frosten kommer ligga kvar hela dagen and I kind of like it

Jag har sedan länge ett projekt för mig där jag tagit mig tiden att på olika sätt aktivt arbeta med varje chakra. Min tanke var att först gå igenom dem i den takt som kändes okej för min kropp. Därefter göra det igen på sjuttioåtta dagar med ett tarotkort för varje dag. Sedan en vecka där en veckodag motsvarar ett chakra och slutligen en dag. En regnbågsdag. Det är inget jag tänkt närmvärt på. Det känns bara rätt för mig att göra så. Inget jag planerat in efter kalendern men min sista dag infaller med traditionella nyår. Och ja, det har skänkt mig enorm med erfarenhet, insikter och allt. Vilket i stort påverkar alla mina områden, häxkonsten inklusive.  Allt som allt kommer det ha tagit mig närmre två år. Två år! Och det finns ett nytt projekt inplanerat efter det, om än betydligt kortare. Och ett ännu kortare efter det. Mmmm...så ligger det till.

Och fast att det inte alls är dagens tema och något jag redan fokuserar alldeles för mycket på, kan jag inte sluta tänka på låsningar. Sådana som fysiskt sätter sig i kroppen och mentala sådana. Båda våra nyckellås kärvar, det till den gemensamma ingången såväl som det till lägenhten. Det vore så enkelt att smörja det men se det gör vi inte. Inte alls. Inte det minsta. Istället suckar jag och tar i lite extra varje gång. Trixar och knixar. Och likadant gör jag med mina egna nyckelås, trixar och knixar. Tar i ända från knäna. För det vore ju för jävla jobbigt att stoppa i rätt kloss i rätt hål från början. Eller? Nä, det börjar väl smetas in rätt bra nu, den där oljan jag slängde ihop och brände på. Fast ibland stöter jag väl bara på ett område som inte fått sig en omgång än. Och då suckar jag och rycker extra i kopplet. Innan jag kommer på mig själv och letar efter oljan... Mmmm...så ligger det till.

Det är väl samma sak med målandet och skrivandet. Ständigt är det väl samma sak. Med allt. Bara att stryka ut oljan liksom. Det gäller väl bara att komma på vilken bas man ska ha, mandel kanske, och vad man behöver slänga i och låta dra och för hur länge. Och till vilket ändamål så klart. Ja, det är det som är det finurliga. Det finns säkert fullt med fördelar att låta oljan dra i solljus ett par veckor men jag har sällan tålamod att vänta. Jag brukar istället stå vid spisen ett par timmar. Låta aromen göra sitt... Jag skulle tro att det är en släng av motorsågsolja/bensin (?) jag för tillfället skulle behöva som bas. Det är visst riktigt pålitligt att ta till när inget annat hjälper. En riktig killer så att säga.....

Eller så låser jag upp låsningen och inser att sparlåga, ja, det är också jävla bra emellanåt. Mmmm...så ligger det också till.

Med regn och lite längtan

 

Och jag antar att det är såhär den här dagen är. Fast med regn och lite längtan.