Pärlor

Det var sommar och det var någon gång i slutet av 80-talet. Mamma skulle iväg och väva hela dagen och jag skulle vara ensam tills pappa kom hem. Fast jag skulle knappast vara hemma, det var inte planen. Det var ännu morgon men redan varmt och soligt. Jag åt frukost framför sommarlovsmorgon, fil med nyplockade jordgubbar. Sedan plockade hon fram en påse med bullar och kakor, hon visste inte allt men hon visste att mina upptåg inkluderade fika. Därefter gömde vi nyckeln, det var aldrig någon idé att jag hade den på mig, för att sedan rulla iväg åt varsit håll, hon i bilen och jag på cykeln.

Klockan tio och trettio hade vi bestämt träff vid korset, min bästa kompis och jag. Vi rullade iväg nerför backen, på väg åt det håll av området man varken fick eller ville till på egen hand. Vi tog av vid den gamla lekplatsen, den som knappast syntes längre men som vi båda ha gungat vid när vi var riktigt små. Idag finns inte ens ett ärr kvar men det gjorde det då, där i slutet av 80-talet. Vi cyklade in bakom kröken och där stod hennes äldre syster och kompis och väntade. De räckte över en ritad karta och på pappret var salta bildäck fasttejpade. De skrattade högt och cyklade snabbt iväg, ropade över axeln att vi var tvungna att vänta innan vi kom efter. Och det gjorde vi, vi ville ju inte förstöra alltihopa genom att cykla ikapp dem.

Vi återfann dem vid krysset på kartan. Djupt inne i skogen vid ett omkullfallet träd. Fikat var uppdukat, med mycket mer godis, dricka och godsaker än våra föräldrar kände till. Vi lekte troll och jag lärde mig rapa.

Nästan tjugo år senare och en lika vacker dag, kanske aningen mer blåsig. Jag och två vänner ute vid hennes sommarstuga vid Vänern. För många dagar av slappande i solen hade gjort oss sugna på upptåg så vi bytte om till badkläder och lastade i oss själva i kanoten och paddlade iväg. Tog oss fram, nära vattenytan och vågglittret. Vi vände först när vi var mer än halvvägs till barndomsön. Vår första tur. I medvind. Tillbakavägen var inte lika lätt, vilket vi egentligen redan kände till så vi hoppade i och simmade istället.

Idag, en vår som inte riktigt har bestämt sig - vill hon blomma ut eller dröja? Låta träden knoppas eller inte? Jag som längtar varma sommardagar och upptäckarlust. Längtar dagar som dröjer sig kvar, likt ett pärlhalsband av minnen.

Det blev en paus

Hon kom av sig, Våren, stannade upp och andades ut. Hon satte sig ner på en snirlig bänk i skogen, lät fåglarna landa på hennes huvud och sade högt för sig själv att det kunde vänta, hennes ankomst kunde vänta. Det är sånt som gör det samma, i långa loppet.

Själv målar jag. Tänker högt för mig själv att det som har fått vänta, kan vänta lite till. Det är sånt som gör det samma - i långa loppet.

På fredag tänds våreldarna. Jag har mycket jag kommer slänga på elden. Mycket jag vill göra mig av med för att ge plats åt nytt och fräscht.

Hjärtat

Han försvinner nerför gräsplanen, där som träden står på rad och bildar en slags pelargång. Om man sitter alldeles stilla ser man porten. Han är på väg till jobbet. Jag älskar honom.

Min vän

Vi satt i gungorna och pratade, kanske om skoldagen, kanske om musikskolan och flöjtskolan men troligen om något helt annat, som bilar och Barbie. Du sa att du kunde springa fortare än tåget. Jag trodde dig inte men du sa att det kunde du visst - om vinden var rätt och du sprang i bar överkropp. Du skulle visa mig någon gång men det försvann bland alla upptåg. Fast minnet det blev kvar.

I flera års tid satt jag varje morgon i ert vardagsrum. Uppkrupen i en för mig då stor fåtölj och i skenet av skum belysning läsandes bok efter bok: Kitty, Mary & Lou, Vi Fem, Agatha Christie, Bröderna Hardy, Biggles, Selma Lagerlöf.... Din mamma kom alltid och tände en till lampa, sa att fall jag fortsätte läsa på det sättet - nära och utan ljus, så skulle jag få glasögon. Det fick jag också, så småningom.

Vi hade barndomen ihop. Sedan följde ett par år när vi knappt sa hej. Jag vet inte varför, det bara blev så. Kanske mest för att vi inte längre gick i samma klass. Jag minns inte längre. Därefter blev det som det skulle igen. Vi började gymnasiet, du musik och jag konst och formgivning. Det var lite ovant först - att det var som det alltid hade varit. Efter en fest eller två existerade inga andra tankar.

Jag har kunnat bli så trött på dig. Ingen har gjort mig irriterad på samma sätt, dina later och olater... Samtidigt var det det jag saknade så oerhört på Gotland för ett par år sedan. All yta och lust efter perfektion fick mig att längta så oerhört, efter det som är äkta, efter det som bara ÄR, för samtidigt är ju alla egenheter en del av charmen med dig. Alla har vi våra issues, alla har vi något vi behöver arbeta med. Du är den du är och jag uppskattar och tycker så mycket om dig, just för att DU är DU.

Grattis!

En av mina mest spelade

Jag var 13 år och det var höst. Vi hade flyttat tillbaka till området jag hade växt upp i, till ett nybyggt hus än närmre skogen, hur nu det var möjligt. Det var Oktober, kanske början av November, grenarna blev allt kalare för varje dag, regnet härskade, vinden härskade. För en tid sedan hade jag sett en video med Björk på tv, jag tror det var Human Behaviour och nu hade jag och mamma varit till köpcentrat och handlat för helgen. Det hade hunnit bli kväll och med mig hem hade jag Debut, skivan, och jag var så nyfiken, sådär nyfiken man bara kan vara när det gäller en ospelad skiva. Jag stängde in mig på mitt rum och kunde se mig själv speglas i fönstret när jag tryckte på play. Jag lade mig på sängen och plockade med tarotkorten men lät dem snart falla till golvet. Jag var nockad, helt igenom förälskad, fann varje spår fulländat och när tonerna av Play Dead ebbade ut tryckte jag genast på play en gång till, och en till...

Celebrating life

Daisy Pink Cupcake

Den sista februari i år fyllde jag 30 år och jag firade det i dagarna tre, eller om det var fyra. Jag planerar att göra det fler gånger i år för det finns mycket att fira. Det handlade inte bara om - och gör det heller inte nu - att fira en födelsedag. Då skulle jag inte fira så stort eftersom jag faktiskt inte fyller år på riktigt i år. Nej, det handlar om vilken vändning livet har tagit. Givetvis med min fulla styrning. Jag kanske är hård när jag säger att jag inte har levt på 15 år men det är så det känns, att jag har vandrat bland de döda, samtalat i två världar. Mer död än levande.

Valen jag har gjort, livet jag levde var inte riktigt mitt, det var till låns. Så många kvinnoroller jag har spelat och gjort det bra. Så många jag har lurat, inklusive mig själv. Nästan. Det har varit ett mörker svept över mig. En slöja jag inte lyckades vika undan. Ibland vågade jag inte käna efter om den var där, andra gånger visste jag av den men varken ville eller vågade göra något åt det. Jag drev med vinden och vågen, som en fjäril från en blomma till en annan. Det går inte att leva så, i skräck för att leva ett autentiskt liv.

Jag behöver inte gå långt tillbaka i tiden för att märka av en förändring. Om jag jämför den jag är idag men den jag var i slutet av förra sommaren är det så stor skillnad att det faktiskt inte är samma person. Det är lätt att glömma det ibland. Jag arbetar mig fram och innåt. Jag är stolt över det liv jag håller på att forma. Stolt över att jag vågade gå riktigt nära och vika undan floret. Jag flyr inte längre utan hugger ner de träd och grenar som står i vägen eller rispar mig i ansiktet längs min väg. De behöver inte finnas kvar där till imorgon och dagarna efter den. Kanske går det inte så snabbt som jag skulle önska men jag är inte där än. Jag är där jag är och det är väl bättre att det går något långsammare än att jag skyndar på och glömmer bort. Säger jag till mig själv. Jag har burit en sådan magnifikt stor rädsla på mina axlar men den har inte längre lika hårt grepp om mig. Undan för undan blir taget allt mjukare och ömmare. Förvandlas till något nytt.

Jag har ett helt liv att upptäcka och utforska och jag tänker fira början på det många gånger i år. Det kommer inte stoppa med tårtan på bilden och vänner, nej, det kommer ske många gånger till. Varför? Varför inte! Jag tror inte ens jag kommer sluta fira nästkommande år. Livet i sig är värt att fira och hylla många gånger om, inte bara vid födelsedagar och andra högtider utan närhelst andan kommer på.

Det finns mörker, det gör det absolut men det befinner sig i ljuset idag. På väg att omvandlas till något kreativt. Jag lär mig leva med mig själv. Jag tänker inte stå på tröskeln något mera, velande i tanken på att ta steget fram eller avvakta. Jag plockar upp bitar och prövar dem.

Lär mig flyga.

När dörren står öppen

Boden öppnas och visar en vit insida. För första gången städas kaninhuset. Den sköldpaddsfläckiga störs i sin sömn, kexsmulor och mönsterstänk vårstädas bort. För en liten sekund. En hund skäller mot den blyfärgade himlen.

Jag älskade alla dagar och alla väder men kanske mest vackra och varma sommardagar. När sommarlovet var evighetslångt och varje dag var en upptäcksfärd. Och jag vaknade med en iver varje morgon, att jag kunde inte bärga mig och sansa mig innan jag gjort alla inomhusbestyr så fort, så fort så att jag äntligen kunde pusta ut när ytterdörren stängdes bakom mig. Ännu tidig morgon och nästan ingen annan vaken än mig. Daggstänk och kattpurr. Skogslek till kvarteret vaknat, ändlösa cykelturer och varje vrå av världen var bebodd av snällhet.

Barbiedockorna som åkte på semester i den lilla silverfärgade skottkärran. Bosatte sig under vinbärsbuskarna och tillverkade klänningar av bladen. Allt kretsade kring det östra hörnet av trädgården. Bland vinbär, jordgubbar, plommonträd, hallonsnår och havtorn pulserade jag, skapade jag böcker och barnsliga dikter, levde jag skolåret och mina lekar. I skuggan av den minsta cypressträdet trollade jag fram kreativitet och glitterstänk, drömspår och fikastunder på den gamla filten. Ingenting kunde avsluta min värld, ingenting kunde få mig inomhus. Inte maten, inte natten.

Ibland förvandlar jag mig till ett korpöga, flyger fram från skogen och cirkulerar över Karlbergsgatan 19 och det gula huset med vita knutar. Mycket är förvandlat, mycket är dött men i trädgården leker jag ännu. Ett blondt virrvarr och trasselsudd, med armar så bruna och lortiga att ingen kan se skillnaden. Där leker jag, där skrattar jag. Där slänger jag ut frimärken av liv till mitt vuxna jag att fånga varhelst jag finner dem. Där skrubbar jag upp knän och blodiga sår, borstar bort den värsta smusten och reser mig upp igen.