Ibland kryper jag in, skriver ett par rader
bara för att finna mig radera dem en liten stund senare.
Sedan kryper jag ut igen. Spårlöst.
Som om ingenting av det har ägt rum.
Som om bläcket aldrig har nått fram.
Där emellan ockuperar livet mig.
Jag har dött tusen små dödar och återuppstått.
Utan att det betyder någonting.
För att det på något vis betyder just. Någonting.
I den sista bestämde jag mig för att dö,bestämde
att ormskinnet som gavs mig
var en gåva
av en anledning.
Nu.
Steg av återhämtning.
Det låter som om jag kämpar,
som om jag oupphörligt kan göra någonting annat.
Reser. Och raserar.
Jo, visst strider jag emellanåt.
Mitt sätt att leva innefattar ställningstagande.
Mitt blod, min puls, mina signalsubstanser är
vridna till den volymen.
Där emellan vilar jag.
Sluter ögonlocken. Sover. Drömmer.
Mediterar, övar på lugnet.
Inte så mycket yoga som jag mår bra av
men jag är inte död än. Jag övar på
att åter inta position per automatik.
Mitt jobb är att berätta sagor, sägner, att samla in
sagor, sägner.
Få till möten människor emellan,
över de osynliga gränserna,
oberoende ålder, kön, etnicitet.
Skapa.
Skapa skapande verksamheter.
I musik, dans, berättande...
Leda. Leda in. Leda ut. Leda fram. Leda vidare.
Jag leder.
Kan inte säga att jag följer.
Jag uppfinner hjulet i dess sanna bemärkelse,
kan höra min gamla terapeut skratta. Säga:
så klart att du gör!
Ja, så klart att jag gör. Kan säga att det gör mig slut.
Kan säga att det fyller mig som ingenting
har fyllt mig.
Till kvälls. Och jag dricker kvällsteet,
tar lavendelbadet. Masserar. Placerar
på drömögat.
Vidgar.
*
Pic via Wanderlust Gypsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar