Undan för undan skalas ett lager hud av.
Undan för undan tillkommer ännu ett.
En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.
Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.
Ibland knappt mer än en viskning.
Ibland döv, blind och sluten från mina sinnen och kall.
Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.
Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.
Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.
Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.
Ibland är det så man upptäcker nytt.
Ibland så man förvirrar sig.
Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar
men jag raderade dem alla.
Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.
Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.
En bit imma som bevis på min existens.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar