När jag var liten plockade jag sten.
Lät dem ligga i handen för att avgöra
huruvida de skulle få följa med hem eller inte.
Dem jag inte behöll själv lade mamma i en träask
och ja, där ligger en del av dem kvar ännu.
Vi bodde vid skogen och hade en grusgång
så många stenar blev det.
De blev inte liggandes. Jag plockade fram dem
pysslade om dem. Pratade med dem.
Och farmor sa att jag hade det efter henne.
Men av det förstod jag ingenting.
Jag plockade med urskiljningsförmåga.
Släta. Grova. Mjuka. Kantiga. På något sätt
föll mig alla i smaken.
Det var väl vad de talte om, kan jag tänka. Som avgjorde.
Någon sommar eller två, hade jag vattenstenar.
De låg i ett kärl ute på stenmuren.
Varje morgonen bytte jag vatten på dem
och fyllde på med nytt.
Det gamla hälldes över blommorna.
Samma procedur om kvällen men då sjöng jag även för dem.
Det var viktigt, det där med vattnet, i det samlades
deras sorger. Sånt de ville bli av med men som var nyttigt för andra.
Det var ett barns lek men jag kan förundras över
hur väl lekarna ibland stämmer överens.
Lek eller oförstörd, ibland vet jag inte vad som gäller med barn.
Med pappa gick jag till biblioteket.
Stod på tå och tryckte näsan och klibbiga händer mot glasmontrar.
Kände pulsen slå extra över små bitar gnejs, ametist, porfyr
och allt vad de nu kunde tänkas heta i den där samlingen.
Sedan visade han mig på böcker vid hyllan där
endast gamla gubbar som luktade syntet och malkulor höll till.
Deras blick som godkände.
Som släppte in mig i en värld full av dolda skatter.
Sannerligen.
Och sedan fick han ständigt visa utomhus.
Ser du att den här ser ut såhär i verkligen?
Och såhär?
Jo. Nä.
En del stenar stannade inte särskilt länge hos mig,
de var mina vänner för ett par ögonblick av tid,
mätt även i ett barns ögon.
En del något längre för ett par timmar,
andra tills jag tröttnade.
Vissa många år, ytterligare vissa andra än längre.
Och inget av det har väl direkt upphört.
Varken nörderiet eller plockandet.
Stenar, snäckor, pinnar - jag är som ett barn,
en hund, en skatnäbb.
Små skatter här och var som får mig att kikna. Att ooha, aaha.
Sånt som går många - men inte alla förbi.
Fortfarande stenar som är med korta stunder.
På fjällvandringen, under semestern eller
vad det kan tänkas röra sig om.
Fortfarande vissa som får ligga i handen
innan beslut fattas.
Jag har dem i påsar, i lådor - jo, det ska erkännas.
I blomkrukor. Och jag letar fortfarande
ytterligare möjligheter.
Otaliga är resväskorna med sand, sten och annat jox.
Glasbitarna slipade mjuka. Som sjöjungfrutårar.
När jag var liten trodde jag de var äkta.
Att de skapades vid den där stranden där de är så sjukt många.
Sjukt, sjukt många.
Vissa kan jag namnet på,
de där med fina färger...
De vanliga, skrämmande lite kunskap finns kvar...
Det säger dock ingenting om mitt förhållningssätt till dem.
För hela den här industrin kring stenar och kristaller gör mig illamående.
Sätten de bryts, förhållande under arbetarna arbetar...
det finns mycket att ifrågasätta.
I min värld går det att översätta till slakt.
Vilket djur vill man äta?
Ja, helst då inget alls för min del.
Men poängen ifrågasättandet. Det kritiska tänkandet.
Ja, då tänker jag på om man arbetar med stenar.
Lycklig ko, eller olycklig?
Varför gojibär när skogen är full av lingon?
Liksom stenar.
Vem säger att en oetiskt bruten liten klimp har mer att lära
än en liten gråsten, lossad för egen hand över tid?
För jag tror ju som sagt att det mesta har något säga,
att tala om.
Att naturen vibrerar av kunskap av olika slag.
Exempelvis "jag är ätlig/oätlig"...
Någon kanske skulle påstå att leken aldrig tycks ha upphört
och fantasin fått fritt spelrum.
Och kanske är det så,
att barnasinnet fortfarande greppar världen och världsuppfattningen.
Gärna för mig.
Det behövs inte mycket för att kikna och finna stordåd.
Och det är sannerligen inte tråkigt.
Vilket vi alla kanske skulle behöva bli påminda om
lite då och då.
Kanske är det många som behöver en hjälp på traven,
som totalt har missuppfattat det där med
sten i fickan. Och hjärtat på rätta stället.
Det är ju så det ska vara, inte tvärtom.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar