Som barn var det naturligt att upptäcka världen.
Oupphörligen kartlades den.
De vita fläckarna oändliga,
minskade rytmiskt.
Varje dag oändligt större -
och de den inte gjorde det, utforskades fantasin.
Eller, den var väl med mest hela tin?
Som vuxen är det inte lika självklart.
Of course.
Desto viktigare att göra det. Upptäcka.
Vi tycks ibland tro att det är de stora upptäckterna som räknas.
Som nya viktiga uppfinningar och
revolutionerande forskning.
Eller de yttre.
Såsom långväga resor, nya märken, restauranger,
musik, filmer - it. All.
Och även om vi alla inte anammar det fullt ut
(vem gört förresten?)
Är det ändå inte självklart att det kommer en naturlig fortsättning.
På just det egna upptäckandet.
Hela tiden naturen som en orörd pärla.
Stigen i ny riktning och allt kommer i nytt perspektiv.
Eller helt vika av och följa de egna stegen.
Hjärtslagen.
Jag förespråkar alltid den minst tagna vägen
- och det gör hela skillnaden.
*
Picture via Shantichild
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar