Fotboll,
är kanske inte direkt min grej.
Jag gillade det som barn
men när alla i klassen började i fotbollsskola
och ville börja spela med regler -
då tröttnade jag. Haha!
På ett sätt säger det ingenting
och på ett annat säger det allt om mig.
Men jag är riktigt förtjust i Pia Sundhage,
har väl främst att göra med mitt intresse för psykologi
liksom idrottspsykologi.
Förra veckan såg jag dokumentären om henne på Svt.
I ett samtal med en av spelarna i landslaget
rådde hon att se de situationer där "rädslan" uppkom som en gåva,
som situationer att träna på - i det här fallet närkamper.
Och att fall man tar de möjligheterna till utveckling,
så spelar det ingen större roll om det inte går vägen
- för att man har ändå utmanat sig själv och rädslan.
Nått längre än innan.
Och det är så jävla bra sagt att det inte är klokt.
Någon dag senare var inte en toppdag för mig,
om man säger så.
För mig finns det två alternativ,
antingen acceptera och omfamna
eller göra någonting åt det, vända steken.
Så det blev att vända på stegen.
Jag styrde dem uppåt.
Snörde på mig vandringskängorna och gick till skogs.
Klättrade stegen mot toppen av den gamla slalomanläggningen.
Fortsatte uppåt.
Upp för utkikstornet.
Jag har en viss höjdskräck när det gäller relativt låga höjder,
såsom 5-20 m.
Att gå på galler är lika läskigt oavsett höjd.
Det här tornet har det gallret som orsakar synvillan hos mig.
Första etaget är inte obekvämt men helst något jag annars undviker,
nu styrde jag stegen ledigt upp dit.
Jag fortsatte mot etage två trots den vinglande trappan och gallret.
Väl där insåg jag att etage tre är gjort av trä
så efter kort paus fortsatte jag mot den i det här fallet
ultimata toppen.
Högre kommer jag inte här.
Jag kände mig jävligt stolt.
Väl nere på berget igen gjorde jag solhälsningen
mot västersolen.
Reflekterade. Utvecklades.
En tacksamhetsmandala.
Innan jag styrde stegen mot startplatsen i slalomtävlingar.
Slängde mig ut för träplatån och ut i slalombacken.
Fann både den ena och andra växten för sommarens insamling.
Det är inte så problematiskt när man väl befinner sig vid målet,
det är mest tanken på det som är skrämmande.
Med någon vid sin sida kan det gå mest av bara farten.
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar