The Yule Tree Tarot Spread

 

 

Hittade den här läggningen hos Tarotize förra vintern.

Tänkte göra den igen under dagarna.

 

***

 

 

Som sot är himlen.

Ljuset som aldrig riktar når fram.

Förmå ramla över kanten.

Och jag låter inte stjärnorna slockna idag,

håller dem högt.

Skrubbar.

Lägger korten.

Reser till skogen, vattnet, klippan.

Gör vad jag har längtat, förberett.

Bränner, eldar.

Ljuset och mörkret.

Sol och måne.

Firar i tiden av firande.

 

 

 



När mörkret smeker

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Söker ...

 

 

De glittrar fram som ett ljusflöde.

bilarna

bakom och framför

allt det där vi ställer fram.

Exponerar.

Väller fram som smalfilm,

faller till golvet.

Och ansikten som hastigt vänder sig om.

En tiondel av tiden.

Uppmätt mellan fingrar.

Söker av.

Hejdade aldrig orden när de frös till is ånyo.

Winter Wonderland -

och allt tycks gå förbi.

Letar de inledande orden bland dagens skrymslen.

Alldeles lagom til kvällen

och ingenting av vikt därmellan.

 

 



Följa spår

 

 

Mörkret en opolerad glaskupa.

Kapslar in.

Och det som lever och verkar här

bearbetas.

Vandrar tanken till trähus i skogen,

eremitstigen inom till bekanta platsen,

uppvuxen urskog, mossa grenar, frodighet.

Levande och dött i samverkan.

Vandrar tanken till DIY projekt,

stickningar, sjalar, filtar, spetsar,

allt som seendehanden skapar.

Färg och det färglösa.

Klo, fjäder och ben.

Rökelsekol och annan hamn.

Drömögat.

Seögat.

Hörörat.

Slipade sinnen och perception.

Allt det jag ser, upplever, känner och förnimmer -

omskapas.

Vävs samman.

En annan sorts pläd - existerar så många.

Gör det inte!?

Kråkfåglarna pekar ut riktningen.

Snart men inte än,

följer jag dem.

 

 

 



After the fire

 

 

 

 

Och när det varma heta drog bort,

stod jag kvar.

Likt en stenstod solid.

Något bränd av lågor,

något avskavd i hörnen

men oförskämt besparad.

Det är etappmål nu.

Champagne till kvällen.

Som att dricka stjärnor.

Ja, jag ska skuka hela universum i mitt gap.

 

 

 

 

 



Till det snötäckta längtar jag.

 

Jag rör mig inte ute om dagarna.

Verkar inomhus.

Om morgonen.

Om kvällen.

Mörkt när jag går.

Mörkt när jag kommer.

Hem. Hemifrån.

Men inom,

känner jag mig långt från hem.

Hem som i jag.

Plnaerar för det enkla i tillvaron.

Det som för mig är lyx.

Långa skogspromenader.

Som en klyscha ur en kontaktannons.

Att få tanka bland granris och tall.

Släppa.

Fylla på med syre.

Fan vad jag längtar.

Vintertystnad och skogssus -

kanske de vackraste tystnaderna.

Den ena total, den andra av liv.

Under tiden duschar jag mig till ro.

Skrubb på gran och tall,

olja på gran och tall.

Som att älska med skogen.

Bli ett. Bli ren.

Renad.

Stärkt.

Så överlever jag dagarna, nätterna - några dygn till.

 

 

 

On fire

 

 

Mot mitten jag kryper allt närmre.

Svedda vingar, svedda hår.

Svedd hud.

Så värst mycket varmare -

kan det inte bli.

Övar på att bevara insidan kall.

Pendlar mest mellan överhettad och ljummen.

Fast på något märkligt sätt - kall.

Kall.

Kommer bli.

Igen.

Kommer dö.

Kommer leva.

Kommer mycket.

Men inte än.

Fortfarande inte detta än - än.

Kryper närmre eldens mitt.

De svidande kinderna.

Fågelflocken som en pil över himlen.

 

 

 



Fire walk with med

 

 

På hög har jag samlat.

Sånt som ska kastas och bli bränt.

Samlat rester, samlat spår.

Sånt som skulle bota, sånt som skulle sota.

Ord.

Känslor.

Det frustrerande.

Det stressande.

Mycket har jag samlat i min hög.

Sånt som rev och slet men inte längre.

Sånt som önskades men inte längre.

Sånt som har tillkommit.

Sånt som inte vibrerar längre.

Nagel, hår och blod.

Mossa, växt och jord.

Och när mörkret mörknar,

och månen avtar -

börjar fjädrarna sakta falla.

Då träder jag ur en roll.

Renar.  Renar. Renar.

Åker till skogs.

Där land smeker vatten,

eller om det är tvärtom.

Och bränner skiten i högen.

Dansar, äter, dricker.

Och bortom.

Men inte idag.

Idag ett kryss i almenackan.

Ännu inte skepp i hamn.

 

 

 



It's all about stars

 

 

 

 

 

 

 

Wikipedia, Crush Cul de Sac

 

 

 

Allt handlar om stjärnor.

Jag ser dem överallt.

Olika konstellationer.

När jag var liten tittade jag och pappa på stjärnhimlen om kvällarna.

Ibland med blotta ögat,

ibland med vanlig kikare.

Precis som farfar och pappa gjorde åratal tillbaka.

Det är inte mycket till stjärnhimmelskvällar för mig.

Just nu.

Jag kan ärligt inte minnas när jag sist.

Såg månen.

Såg stjärnorna.

Det är en inre grej.

Hur jag visualiserar vinternatten.

Hur jag ser dem överallt.

På örhängena. På sjalen. På väggen. I fönstret.

...

It's all about stars.

Tavlan jag målat det här året.

Några få penseldrag då och då.

Är en stjärnhimmel.

Min konstnärsväninna sa:

Du målar ditt eget universum.

Månader senare landar symboliken.

Jag trodde mig förstå,

nu har det utvidgats.

I fönstret ledstjärnor.

De leder mig.

Lyser upp.

Bringar ljus i mörkret.

Bringar struktur och planering.

I det annars så kaosartade.

Merparten är avklarat,

av min hitills hårdaste prövning.

Det är inte utan att jag känner mig

som en stjärna.

Min själ. Mina uttryck.

Spretar åt olika håll.

Som en stjärnas uddar.

Och förutom årskortet

arbetar jag med Stjärnan.

Ja, men vad annat skulle jag kunna göra?

Och när allt det uppenbarades.

Vad mycket stjärnor det just nu är.

Ger jag näring åt metaforen.

Välkomnar snön.

Som alltid.

Vinter och midvinter är min tid.

Hur jag och mamma när jag var liten klädde på oss,

och vildrusiga sprang ut i nysnövirvlet.

Tog sikte på en snöflinga

och blåste den i annan riktning.

Om och om och om och om...

Igen.

Rimfrost, bitande kyla - helst mot -20,

snömängder och tyngda grenar,

gnistrande mornar, dagar, kvällar, nätter,

pulsa skog, åka pister,

D-vitamintanka på isars glas.

Så, ja, jag välkomnar snön,

hälsar varje liten snöstjärna genom fönstret.

Tills jag snart kan springa ut bland dem.

Förena mig.

Men inte än.

Fast nästan gripbart.