A vision thing

Och den föll ur, krångliga mässingsknappen. Föll ur ytterligare en gång och blev ganska så tröttsam i mina tankar. Föll ur, föll bort, utan att egentligen ha blivit flyttad på. Inte alls utomhus, inomhus i gråhallen, där föll den ur, där trillade den bort. Kilade fast sig och hoppas på att bli funnen ytterligare en gång - som genom ett trollslag, iaf är det vad jag hoppas på.

Jag bor på bergsfoten, nere bland granarna och tallarna. Behöver vandra till toppen, till hennes hjässa. Sitta på fäll och trumma vinternatten. Dricka varmt. Äta något gott. Klättra upp i rymden på kylan. Resa ner i tjälbacken.
Så mycket som vill bli skapat - oljor och dockor, tavlor, stickat, skrivet... Konsterna, de olika konsterna, som tisslar och tasslar, skapar bakom ryggen, bakom drömögat, bakom svansen, framför. Alldeles framför.

Jag skrubbar rent.
Förbereder.

Och jag ska väll egentligen packa

Det eviga snöandet....någon skakar snökulan rejält nu. Jo, precis så är det. Jag tänker på kaninen. Undrar hur den har det, om den ruvar under boden eller fall den kanske har dött. Jag kan nästan inte se ut, all snö i flingdriva och jag är inte minsta sugen på att skyffla bort det. Gillar att känna mig insnöad, iaf en liten stund till.

Jag ska koka sylt.
Plugga färdigt boken
Packa inför veckan och för julen
packa med vad jag behöver för skogen
för vintersolståndet
sånt jag behöver för sista pluggandet till veckan
träningskläder
aahh
jag vill bara ha en skön söndag, inte alls åka bort. Det är så redan...nu.

Och jag är hård i magen. Kan inte alls smälta, att det blir ytterligare en dumjakt på varg. Det är en särdeles svårknäckt nöt det här, hur man ska få till en förändring. Som sockerstinna barn som bär iväg åt alla håll och kanter. Bara yr runt. Utan sans. Ingen alls. Det fattas en vuxen. En som samlar och säger "det är bra nu". Pippi Långstrump var bra på det, att vara vuxen åt sig själv.

Jag hade velat bränna hårflätan till veckan. Velat se den brinna och ryka. Spraka! Men jag var för feg att plocka den med mig. Fast det finns så mycket annat att elda. I olika världar.

Planerar en helg för att vända innåt. För att se in under skinnet och längre än så. Jag i en stuga, drömmandet, seendet, magin och häxkonsten. Manifestera. Senare. Det kommer att utkristallisera sig när och var.

Simmar in och ut
en snöflinga som gror
som slår rot
får vingar och lyfter
flaxar klotet levande

!

Du korp, du korp

Och där sitter den nu, korpen, den korpen, i trädet utanför fönstret. Den och en till, skatan ett par grenar ner är så liten jämförelse. Så liten! Och det är den korpen jag vet. Den korp som för ett par veckor sedan började kalla på mig från sin skog, vilken visste jag inte. Ropen som skallade, lockade, drog mig till sig. Något som behövde sägas mig, något som skulle göra skillnad, av något slag. Ännu vet jag inte budskapet men jag vet att den blev otålig, sökte upp mig. Tog ögonkontakt genom glasrutan. Nej, nu ljuger jag, jag tror jag förstod budskapet här och nu. Jag är lite förvånad, dels över att ha en korp här utanför, dels för att jag inte trodde att det var den här skogen den levde i. Jag var så inställd på en annan, en längre bort...barndomsskogen...

Snöovädret, det gula ljuset, it's such a winter wonderland...

Bland djupen

Jag dansar med dig nu

Nordljuset drar i mig, sänder ut tentakler av iskristaller och skatfjädrar, ångor av rykande kryddte och skelettarmar till björkarmar. Susande virvlande lockar det ut mig på fälten, in i skogen, in i drömlandet och tillbaka. Viskar ord och symboler, gör mig besatt, tills jag har tolkat och vaggat in. Suger in mig i mjukaste bomullsvitt, kristyrstarkt, marshmallows och friskaste apelsingult.

Återkommande är jag bland isflaken och norrskenen. Återkommande dyker jag med valarna och sälarna. Ner, ner, ner och än längre ner. Skapar utrymme, skapar rörelse. Jag dansar med dig nu Sedna. Dansar med dig. Lär känna din familj och omgivningar. Expanderar. Krymper.

Förstår ännu inte kopplingen.
Fullt ut.

Det är skogsvattnet. Vänervattnet och oceanvattnet. Fostervattnet. Det är där allting börjar. Där, i de innersta djuptrakterna. En och samma källa.


Ett urverk som tickar. Moln som passeras. Papper som rivs.
Och ute blir det allt mörkare.

Drömtid

New me

Och långljushåret kapades. Stora testar som föll till golvet. En efter en likt ett pärlband. En hel peruk utspridd likt en solfjäder. Kvar belv inte så mycket. Inte så mycket alls. Det blev ungefär såhär:

och det var en rituell klippning. Ett av många sätt att tömma bagaget. Enbart en klippning förändrar inte så mycket men tillsammans med mer...
Så kraftfullt!

och jag bygger vidare på tornet. Murar ytterligare ett par våningar.

släpper fram

ljuset

Från sin allra bästa sida

I Egypten råder hajhysteri och vacker fenkropp efter fenkropp får sätta livet till.
I Värmland skjuts ytterligare en varg, efter ett par plågsamma dagar.
Hela tiden vill hon in och peta, människan. Och Mamma Jord hon bara skiner.
Visar sig från sin allra bästa sida.

Om jag vore Shiva

Och glaskulan måste vara rejält dammig på utsidan nu för här på insidan är det rejält grått och snön yr ner stilla, stilla. Stilla. Inga skator som flaxar yvigt och inga talgoxar som tjattrar. Det är tyst som längst inne i skogen fast inte alls, för vi är i samhället nu.

Jag har blivit som besatt av pepparmynta och mynta. Dricker pepparmyntste för man kan inte dricka varm choklad med krossade polkagrisar varje dag. Bränner aromaoljor.

Det finns så mycket jag bör ta tag i, som fick stå tillbaka för att hemtentan skulle bli klar. Nu är den det och resten står på kö. Och jag konstaterar åter igen att man bör vara en hinduisk gud med många armar som universitetsstudent. Det skulle vara ett gynnsamt utgångsläge om man säger så. Kanske att det inte räcker, kanske att jag bör ha fler huvuden också, det vore än mer ultimat. Då skulle jag kanske få allt gjort som jag antas få gjort. Jag får tacka min lyckliga stjärna att jag inte sjuk, då skulle det vara omöjligt. Bara tre terminer kvar, tänker jag. Bara tre och sen. Sen släpps jag fri. Sen släpps jag äntligen fri.

Sedan blir jag till en tall. Lång och rak. Med skymningstimmens sista strålar varmt gyllene i grenkronan långt uppe i stratosfären.

!

Och jag reser ner till dig. Tar med termosen med starkvin och några skattletarfynd jag har gjort sen senast. Jag griper tag i barken och drar mig nedåt. Du har väntat mig, jag vet. Månskärvan som försvinner och drömmen som tar vid. Det är kraftfullt nu. Skinnet vibrerar och knottras. Kylan är överväldigande och du finns överallt.
Överallt.
Jag ser dig. Jag känner dig. Vet vad jag behöver göra. Vad jag redan gör.
Renar mig.
Lägger bakom.
Avslutar.
Gudinna vad jag sätter punkt!

En sekund

Jag lutade huvudet mot hans bröst, kröp in i famnen och utestängde allt annat. Hjärtan som tickar och isrosor som växer. Ett mörker som en yllefilt. Värmen som växer och ögonen som möts. Som verkligen ser. Som tittar in i varandras själar och säger hej. Bygger bron mellan än starkare. Vågar språnget.