From my point of wiew

Nu, nu, nu drar speglingar över nejden. En tunn ishinna som blir hårdare och en näbb som slipas till. Sköldar uppresta och kristaller vita vaktposterande. Vingflax och svart fjäderskrud mot isblå himmel. Ljus som tänds, pumpor som karvas och ljung på andra ställen än i skogen. Gränserna som suddas ut. På så många sätt.

Frosten dröjer kvar och det kommer ta ända till våren innar den tinar.
Igen.

Energi föder energi. Så är det. Det har med acceleration att göra. Nåt med dynamik och hydralik. Det har med hjulen att göra. Jag har haft en lista över ett berg med snö, sådant som jag exemplariskt har skjutit framför mig och som nu lugnt och metodiskt gås igenom, sorteras till sina rätta fack. Och jag har vallat bra nu, det flyter på, inte alls jobbigt att staka vidare på. Tvärtom, jag blir starkare i armar och ben. Jag funderar över sådant som underlättar.
Verktyg...
och jag stickar och når mer insikter

Någonstans slår häftiga och salta vågor in över land. Når lite högre för var dag. Och det ligger alldeles öde. Repade tågar av plast, en och annan sandal och bitar av frigolit - allt är skatter. Bortglömda, minner om något dolt.

Det putsas i en fjäderskrud och något slår sig till ro. The owls are not what they seems.

Halloween Desserts

Bilder från Martha Stewart

I've got all the magic I need

I got sinister things waiting for you in my rattle bag

Egyptian rings, and the dust of kings, and the tooth of a hag

The bones of Keats, the tongues of cheats, and a mad dog’s eye

And I’m going to make you love me and you won’t know why

[...]

I’ve got war paints, the skulls of saints, don’t you want to see ‘em

The blood of popes, and Tyburn ropes from the Black Museum

I’ve got Frederick Delius’ finger, Wordsworth’s tattoo

And I’m going to love you with everything, and I think you’re going to love me too

I’ve got all the magic I need, all the magic I need

I’m going to do the business on you

I’ve got all the magic I need

Richard Thompson

Marie Laveau, bild från nätet

Queen of it all

Jag förespråkar klarhet och kommunikation. Tydlighet. Men jag har varit allt annat än bra på det. I vissa situationer då ra. Och som bekant är jag färdig med gammalt. Sådant har varit med alldeles för länge. Nu är nu och nu gäller annat. Utveckling.... Så, att öppna upp, att visa mig sårbar, osäker och ta hjälp av andra - det hör till det nya. Och kan man tänka sig! När jag börjar praktisera det, så löser sig gammal oro och ångest som genom ett trollslag. Jag är medveten om vilken självklarhet det är men i min värld har det inte varit det. Här är kvinnan som går upp i atomer om hon inte får göra själv, klara av själv, vara själv. Så över en vecka har jag en win win situation - just för att jag väljer att se det så. Alla dörrar står på glänt och jag väljer vilka jag vill öppna. Ja, jag har stängt ett par. Jag påbörjar och jag avslutar. Jag är så jävla framgångsrik att hela världen behöver veta. Kan man tänka, den där utbildningen kommer avslutas trots allt!

I'm queen of fucking everything

All the leaves are brown...

Trådar som spretat lösa alldeles för länge, vävs ihop. Bildar nya mönster. Gamla delar som får liv, träder fram från bakgrunden och säger hej, minns du mig? Och ja, jag gör ju det! Jag minns. Och välkomnar med öppna armar. Jag öppnar väskan och släpper ner alla löven, passar på att tömma ut nävar med gammal sand. Sådant som har lösts upp i partiklar och blivit till damm.

Och i alltihopa ryms insikter, fjäderdräkter och bepansrade lemmar. Det finns penslar och snäckor på havets botten, på insjöns botten, fullt av sjöfrukter redo att plockas av den hand som icke räds kylan och det okända. Det rädslan fruktar är aldrig så stort som New York, snarare mer som... Årjäng.

Och ta och ät den där kanelbullen till fikastunden. Just den här stunden återkommer ju aldrig. Och solen skiner och jag har käkat bullen. För i eftermiddag ska jag i storgotröjan ut i skogen och vandra med fina kängor. Och kanske kanske att det blir bra med kameran. Och alldeles alldeles mer säkert än kanske kanske ska spetsen in i snörningen för ja. Jag vandrar med Hel.

Hel

Foto från nätet, någonstans, för längesen

Mot himlen lyfter ett streck av fjädrar och hinnan blir allt tunnare. Allt enklare blir det att vandra emellan. Som en lumpsamlare sitter hon invid vägkanten i korsningen, med ostyrigt hår och en hatt som inte liknar någon annan sitter hon stilla och väntar, inväntar. De väderbitna händerna med de långa klolika naglarna håller hårt om den gamla aftonväskan i sammet. Fylld av höstlöv är den. Stora granna i rödaste rött och av lönn, mindre små, gula och förmultnande, sådana som ser ut som ett nätverk av trådar, bruna som ett i mängden, ett och annat ekollon, någon hasselnöt och ett par maskar, spindlar som funnit bo. Medicinpåsar fyllda av rönnbär och enbär. Mormorskängorna är knutna med svartaste spets och kring halsen vilar både en stickad mudd i violett och en rävstola. Med en lång cigaretthållare, en gång ägd av en brukspatron puffar hon de franska cigaretterna och kraxar likt kråkan, råkan, skatan, korpen, nötväckan. Jag tager vad jag haver säger hon och skapar liv av det döda, skapar död av det levande och skapar det vackraste fint av rostiga kapsyler och små metallföremål, knappar, pärlor, trådar och band funna efter vägen. Hon transformerar och hon förvandlar. Hon är Hel och hon är både och.

Jag möter upp, dricker te ur vackra koppar men med små porslinsflagor fattigare. Jag rådfrågar och jag samtalar. Reser upp och ned längs trädet och vandrar ut och in mellan världarna. Vid ett tillfälle sträcker hon fram en nyckelknippa. En salig blandning av nya blanka och gamla tunga. Några stora och några små, en och annan snirklig i guld, som tagen ur Underlandet. Jag vet vad det är för nycklar och jag vandrar genom skogen och över den gamla stenbron, fram till det lilla skjulet jag känner sedan länge. Vrider om låset med den gamla tunga och träder in. Det luktar unket och av björnmossa. Jag tänder i eldstaden, jag sitter i fåtöljen och jag sitter vid skrivbordet. Jag sover i järnsängen och jag dansar över golvbrädorna. Jag vet vad jag skall göra.

Hell dig Hel, människomoder

var fruktsam för himelens famntag

Halvtid

Månen som blir halv och jag är lika mycket delar ljus och mörk. Ett behov av resande inom mig, vet inte än om det är till blöt lövskog eller neråt eller uppåt i världsträdet.

Och det är dags att dekorera nu tycker jag. Med spindlar och egengjorda ljusstakar av vitlökar. Det gotiska, det skräckfilmsaktiga, det sakrala, den blöta naturdöden.... det är min favorittid på året. Och jag väntar in på samma sätt många väntar in med advent.

Och den här dagen är ny, alldeles full av möjligheter, mogna frukter på ett träd och hur många tänker du äta? Hur många tänker jag äta? Är det ens väsentligt?

Pearl

De flesta löven regnade ner över en dag, blev till det guldfärgade täcket. Fortfarande några gröna träd kvar men nästan inga röda. Kaninen blir allt smalare och den röda katten syns nästan inte alls bland löven, blir osynlig, träder fram först bland de kala grenarna.

Du kommer när jag behöver det

Det du drömmer, det du förväntar dig, föder du fram - alldeles strax
leriga åkermarker, öppna och oskyddade, slira runt och gå på krossat glas, med oändligt hotfullt Något
eller bomullsmoln med polkaklubbsträd, pariserhjul och leende sol
någonstans där emellan verkligheten

Jag vill krypa in i storströjan, tightsen och raggsockornaoch bara, bara trycka lätt på paus ett tag. Ta skivorna under armen och väskan under den andra och gå in i stugan genom garderoben.

Fårskinnsfällen och drömmagin.

Mamma Björn och Bergskristallen.

Crawlsim och andetag, skjuta fram genom vattenmassan.

Ett strålkastarsken i den råa skymningen.

Innan nu

..... and so may things happened.



Och allting till det bättre.

Och under tiden njöt jag. Njöt av allt jag var kapabel till. Och jag pulserade i andetaget utan att för den skull mista horisonten, tvärtom, jag höll den kvar extra tydligt i det tredje ögat.

Och strax innan det var där den där elden med höga rökpelare och innan det var där sömnen, drömmen med extra betydelse och klarhet

...och innan det var där renheten och innan det mörkret, kaoset som aldrig var mitt kaos, löpturen med långa stegen och innan det bebisbesöket och samtalen

innan det hängdes spetsgardinen, lampan tändes och tekoppen dracks. Innan det reste jag mig, sade nej tack och letade gamla snuttar ur Bottom och Smack the pony på youtube. Antagligen bland det absolut roligaste jag vet. Engelsk torr humor, satir och ironi.

Innan det gråt jag och innan det visste jag inte alls...

....allt det jag vet nu.

Nu.

Me.

Ahmen hjälp. Är det verkligen jag som har skrivit det där? I förmiddags? Så snabbt skiftar det, att varken löven eller jag hinner ikapp mig själv. Men det var klokt skrivet. Så klart. Och trösterikt, vilken tur känner jag omedelbart, att jag äger den förmågan – och att jag kan börja med mig själv. Då går det ju att slappna av en aning. Faktiskt.

Det här med mig, det är att jag bland annat inte släpper in. Och jag avslutar inte så bra heller för den delen. Egentligen är det inte så mycket som passerar ett sådant filter. Fast det gör ju det, passerar alldeles för mycket, för samtidigt har jag lite, jämt lite, svårt med att sålla impulser och intryck. Lite lätt kaosartat sådär. Fördelen är ju att det aldrig står stilla. Det händer alltid något. Och jag äger definitivt förmågan till framåtskridande. Men det borde vara lite mer tvärtom, mer som inte är någonting. Inte någonting. Som andas stilla och lugnt. Det mår jag bra av, fast samtidigt får jag panik när det inte händer något. Då blir jag rastlös. Och drar igång något, helst mera. Och vill det sig så, är det inte speciellt svårt att bli hyper. Hyper. Och jag blir helt omöjligt svår att sätta i pausläge eller hitta stoppknappen på. Men likaväl som jag når hypertopparna ramlar jag lätt ner i mörkerkärren, de där bottenlösa tjärnen där man inte vet vad som lurar i mörkret. Oftast ingenting annat än mig själv. Men man vet ju aldrig, det är svårt att bedöma hindren tycker jag.

Och givetvis slukar det mycket energi. Min sambo sa en gång att jag skulle kunna stå för energiförbrukningen motsvarande ett helt kärnkraftverk. That´s söta lilla mig. Sött eller inte you tell me. Att utföra vardagssysslor och samtidigt sköta andra arbetsåtaganden är som ett jävla 10 000 bitars pussel. Det vore en underdrift att påstå att det vore riktigt jävla skönt att bara leverera vardagen lugnt, sakta och metodiskt och inte hetsa upp sig, inte ryckas med och inte bli hänförd - framför allt att inte crasha i soffan fullkomligt slutkörd, fast samtidigt vill jag det inte alls. Verkligen inte! Det är liksom yttligheterna som skapar allt det vackra, magiska och fantasifulla i mig. Med mig. Jag vill bara få det att funka som andra människor. Inte som en normal människa. Där ger jag upp. Vad fan är det egentligen, en normal människa?
Jag vill ha ett stycke normal kyckling, tack.
Jag skulle vilja ha normala jordgubbar, tack.
Jag tycker om normal glass.
Jag tycker om onormala skor.

Tålamod och fokusering – kan man önska sig det i julklapp? I så fall gör jag det. Jag begär det. Att arbeta med själen, födas om på nytt och hitta min egen hjärteväg blir speciellt med
adhd-nerverna, brosket och muskelmassorna. Kanske finns där lite lätt autistiska drag också. Säkert både det ena och det andra av olika slag.

But I love to be me. Ja, jag älskar det. Jag älskar det så innerligt.

Så många höstfärger och jag ser dem alla

Vinden rasar och de små, de pyttesmå regndropparna filtrerar luften och bakom höghusen på andra sidan älven, där storskogen skymtar, lurar den mörkblågrå himlen. And I’m in heaven. Höstlöven på träden, i luften, på marken är som mynt från ovan och jävlar vad jag njuter. Lyssnar på John Frusciante är här, här, här i ett nu, nu, nu. Inget kan vara mer fullkomligt. Så är känslan. Tilltron till morgondagen, till mig själv - att allting ordnar sig och att jag fixar det för mig så som jag vill. För det är vi som fixar. Det är vi som fixar att saker och ting (läs livet) rullar på i samma gamla hjulspår. Det är vi som fixar att inga förändringar infinner sig. Det är vi som fixar att vi inte kommer i närheten av det vi egentligen vill och det är vi som fixar att förändringen fastnar på oss likt en kardborre. Det är vi som fixar förutsättningar och slänger ut drömmar i universum i förhoppning om att de ska fastna i väven, i nätet. Det är vi som lägger ner energi, tid och pengar för att skapa det så som vill ha det. Oavsett vad, om vi gör val med hjärtat eller inte, om vi väljer medvetet eller omedvetet så är det vi som fixar det. Och det kan vara oss övermäktigt att ta in, den absoluta påverkan på våra val som vi har. Ett helt samhälle, en hel värld, frodandes i en sjuk träskmark. Grönstinkande och klafsig. Faktiskt. Av alla möjligheter vi hade VALDE vi att skapa världen såhär. Hepp. Men jag är positiv, kanske naiv, jag tror till hundra procent att morgonrodnaden är nära. Jag tror att vi snart vaknar upp, att all galenskap närmar sig sitt cresendo. Att världen bultar starkt i det tredje chakrat och snart kommer lägga tonvikten vid det fjärde. Och därefter, långt in i framtiden kommer vi äntligen börja kommunicera. Men inte än. Inte än. Än så länge behöver det ske i mötet mellan dig och mig. Inte kommunicera med känslorna utan med hjärtat. Så många gånger känslorna får styra. Jamen åh jag vet ju så jäkla väl, a Vulcano Girl I tell you. Men jag stickar, stickar en hud. Ett skal, en sköld skulle man kunna säga, att täcka det som ligger utanpå sedan födelsen, dem båda. Eller dem alla, jag är årshjulet.

Vi träffas på tisdagarna och målar, skapar, jag och mina konstnärsvänner, fast mest kanske vi äter choklad. Så mycket att vi i kretsen började kallas för chokladpralinerna. Och sedan blev det ju choko loco då. Kanske inte lika rart som den första benämningen haha! Och trots detta enorma chokladintag och trots att jag egentligen föredrar lakrits big times framför choklad, de få gånger jag äter sött om jag väljer annarsvis än tisdagar så sitter strumpbyxorna mycket lättare idag än i vintras. Tränat har jag väl alltid gjort men aldrig så balanserat och aldrig varit så stark i min löpning tidigare. Det ger resultat, på många sätt obviously.

Annars drömmer jag små stenhus med enorma öppna spisar och fåtöljer som gjorda för sagor och ockult läsning. Svepande kjolar och en skördefest kring knuten. Och kanske, bara kanske en rykande kopp varm chokolad...

Right here

Det var så många ord, så många formuleringar
och alla blev de raderade
bara försvann
ut i rymden, eller inte alls

I köket brinner ett lila ljus ännu, fast att dagen brinner starkare. Här och där flyger ett par katthår omkring och är vi riktigt tysta kan vi höra käkar som öppnas till en stor jäspning och fyra små tassar som går med klor över parketten. Fast han har åkt hem nu, Katten.

Jag skriver mest och försöker få ihop min vardag. Trilskas och utvecklas. Jag når små segrar och njuter storartat av det, när jag är på det humöret och det blir jag tack och lov allt oftare.

Idag är det Tisdag, en helt vanlig vardag, varken mer eller mindre. Bara ytterligare en dag i kalendern. Och det är helt underbart. Dagen kan bli precis så magisk som vi gör den till. Själv ska jag begrava mig till sena kvällen. Ytterligare fjällad hud som behöver samlas ihop och brännas. Klolika naglar som vill grävas ner i den fuktiga och råkalla mammajorden innan de klipps ner och bränns i lågans sken. Ett bagage som vill tömmas innan det kan fyllas på med nytt och en skallra som vill dåna längs med ryggen. Och sedan stillhet. Absolut stillhet. Ett hölje som läggs över, ögon som inte kan se. En sambo som tycker att det inte är ett dugg märkligt. Och jag gör det till den avtagande månen.