Längs yttre och inre vägar

Det finns en längtan inom mig sedan barnsben att bosätta mig i en zigenarvagn och färdas längs vägar i Sverige och övriga Europa. Ständigt har där funnits drömmar om dessa vagnar, lastbilar, bergsbyar i Peru, små fjällstugor i Sverige eller Kanada, svenska torp, tipis och franska landsbygden, fyrar med fyrhus och kvarnar. Längtan och drömmen efter någonting mer.

Att på tv se Chokolat eller dokumentärer om exempelvis det där norska konstnärsparet är inte bara att bevittna något annorlunda för mig utan det slår an en klang, en ton i djupet inom mig. Det är en trumma som pulserar en välkänd rytm i mitt blod. En vetskap om att jag behöver längre ut på kanten. Att det inte finns några alternativ, att det är det enda rätta.

Det har aldrig funnits ett behov eller en längtan inom mig att göra som alla andra eller att följa en bredare ström. Min egen vilja har alltid varit viktigast ändå är det just till mig själv jag inte har lystnat. Jag har inte lystnat när det har varit av yttersta vikt. Jag har varit till lags. Det är slut med det nu och jag vägrar bära det onödiga bagaget mer, det behövs inte. Och med det, med den här bearbetningen blossar själen och min inre blomma upp likt en sprakande eld. Och allt det där som kan tas enbart för naiva och romantiska drömmar utan verklighetsförankring sipprar fram än mer. Och jag vet, det är jag. Jag vet vad jag behöver göra och hur det kommer se ut en dag. Fram tills dess får jag göra det jag gör nu men horisonten är inte långt borta.