Min trädgård

Nu är jag äntligen hemma igen, efter ett dagar i Dalarna. Det var så skönt att komma hem tidigt imorse. Vindarna blåste ner ett par regndroppar och mörkret var ännu uppspänt likt en stor tältduk över himlavalvet. Det kändes som att kura skymning när jag satte mig vid frukostbordet. En husmus, det känner jag mig som idag.

Det har varit ett par intensiva dagar gällande djupdykning ner i mina minnen och känslor. Det finns saker inom mig jag har trängt undan, eller, i allafall inte sett vikten av att bearbeta. Nu vill jag inte blunda längre, jag vill inte fortsätta tappa mig själv på energi och leva halvt när det går att råda bot på det hela. Jag känner mig återfödd sedan en tid tillbaka och vill lyfta och flyga omkring med mina torkade och fina vingar, då gäller det att jag lossar på bojorna först. Mitt nya motto är att sluta klaga och göra någonting åt det - oavsett vad det handlar om, stort som smått. Jag kallar det för att bli smart och effektiv. Det är frustrerande och jobbigt nu men samtidigt även lustfyllt och spännande. Jag gör någonting vuxet och investerar i mig själv. Det är mer i mitt liv som är stressande och pressande och som jag inte riktigt har fullt grepp om eller vet hur jag ska lösa men jag tänker inte spilla energi på att oroa mig för det löser sig iaf, det gör det alltid. Och gör mot all förmodan inte det så får jag finna en lösning. Och i alltihopa har jag en sådan fin och förstående partner. Den bästa av de bästa, en riktig dyrgrip och jag är så fylld av kärlek till honom.

Jag tror på att vårda våra relationer, kärleksrealtioner såväl som vänskapsrelationer och andra. Att se på dem likt trädgårdar där det behövs både skugga och solsken för att få den att växa och frodas. Riktig värme och riktiga urladdningar till åskoväder. Ibland behöver man rensa ogräs, plantera om, plantera nytt... Det gäller att vårda den för att samtidigt kunna slå sig till ro och bara njuta. Lite ogräs är ingenting att bry sig om men när de kväver något man vill ha kvar kan det vara läge att utrota det... Jag tycker om vilda och romantiska trädgårdar, inga ansade parkanläggningar. De är så tråkiga, fantasin får inget fäste, det blåser iväg över sammetsgräsmattan... I min mosters trädgård kan man inte urskönja var gränsen mellan tomt och skog går, sånt gillar jag skarpt.

Den viktigaste relationen anser jag behöver alltid vara relationen mes oss själva och vårt inre. Jag tror att jag många gånger har försökt tukta min trädgård till en parkanläggning trots att det inte ligger för mig. Därav frustrationen. Om jag redan har en vild och vacker trädgård, varför försöka pimpa den till en tråkig parkanläggning? I don´t get it. Jag har alltid älskat mig själv men jag har varit förbannad petig. Så petig att jag anlitade en strikt kritiker och vaktmästare. han fick bo på min axel. Det blev förfärligt ansträngande och tungt att ha honom där så nu har fått sparken. Något gott med de bistra tiderna, vem vet vad som hände hänt annars? Kanske hade han fått en kvinnlig kollega och vem vet vad som hade hänt då? Om de hade haft en animalisk sida menar jag.... Nåväl, han har fått sparken och jag är nöjd över att sköta jobbet själv. Vi har lite olika syn på hur en trädgård ska skötas och jag är nöjd över att det är mina egna ögon som bedömmer. Om jag vore ett träd vore jag ett friskt ett som står stadigt, det är bara en gren som behöver tas bort.

Att verkligen älska sig själv och vara snäll mot sig själv - vad betyder det för dig? Tänk igenom noga, var ärlig mot dig själv.