Idag har det varit en sån där dag när inget passar, allt har varit avigt. Ingenting har jag känt för, ingenting har jag velat och det jag har gjort har jag snabbt ångrat. Ville ingen promenad, ville vara inne fast ändå inte, ville vara för mig själv men ändå social... Ingenting passade. Fast det var aldrig någon vanlig avig-dag, en i mängden, tvärtom. Det är fullmåne idag och månens kraft att dra upp till ytan är var som har drabbat mig, därav att ingenting har passat. Jag vet vad jag behöver göra men drar mig för det då jag så starkt påminns om ångesten som en gång var så starkt förknippad med de här sysslorna. Det är ingen ny ångest, det är kroppens minnen.
Och i alltihopa glömmer jag bort, glömmer bort allt jag faktiskt har uträttat idag - mer än på länge. Alla ringda samtal, alla viktiga mejl, alla ceckningar inför hösten... Jag är duktig, jag behöver inte mäta min duktighet genom antal grejer jag kan kryssa av men ibland är det ändå så, att jag behöver påminna mig om allt. Inte slå så hårt, inte nära den där kritikern på ryggen. Ibland flyger fjärilen högt och ibland, som idag, när det är regningt, då flyger den lägre, kanske inte alls, söker skydd i en slokad blomma. Ingenting är mer rätt, ingenting är mer fel. Vi får bara inte glömma bort att andas, att leva medan vi faktiskt gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar