Fotografi av nuet

Jag är lyckligt lottad, jag har så otroligt vackra och fina vänner. Jag är en stor ensamvarg, har lite svårt med att höra av mig, går in i bubblor osv. men mina vänner finns alltid där och det är helt undeafirbart. Och det är bland annat det som gör dem till de nära vänner som de är. Att fullt ut kunna vara den man är med andra borde vara en självklarhet men är långt ifrån det. När det händer, det ska man vårda ömt.

Regnmolnen hänger som vanligt i luften, jag dricker pepparmyntste och längtar efter att få måla. Skrivandet finns alltid där som ett hägrande uttrycksmedel men behovet jag har av att måla är nästan lika stort till och från i perioder. En längre tid har jag nöjt mig med att måla eller rita små bilder men jag är nöjd på det. Vill upp i de stora formaten. När jag flyttade upp och ihop med A hade jag för avsikt att ta kontakt med en ny konstförening men det blev aldrig av. För ett tag sedan var det de som kontaktade mig. Nu har jag velat länge nog, till veckan när jag är hemma ska jag åter kontakta dem. Längtar efter att måla tillsammans med andra. Längtar efter en mentor, har aldrig förr målat stora saker, behöver hjälp på vägen vet jag. Ingen annan än jag kan hitta mitt eget uttryck men hjälp med annat kan fixas.

Jag har gjort min dödsdocka och en ritual kring det. Under en månads tid skall jag fokusera på återfödelse och vad det innebär, sedan skall jag göra min livsdocka. Ett slags drömjag och idealjag, att placera på hyllan ovanför sängen för mig att arbeta med i drömmen samt ständigt kunna se och arbeta med på andra sätt. Mitt nästa projekt efter det är att sköldarbete. Känns naturligt för mig att det kommer efter avslut och ny början. Lång tid per sköld skall det ta. Mer behöver jag inte veta just nu, mer än att jag rör mig i "rätt" riktning.

En sovstad, en spökstad

Sitter hemma hos föräldrarna och skriver. Har tagit mig en vecka nere vid Vänern, väntar på att åka ut till en kompis sommarstuga. Här är det tyst och stilla, föräldrarna är på båtsemester. Jag och min bästa väninna ska ha en kombinerad semester och arbetsvecka, med allt vad det innebär för oss två sommarlediga. Jag har längtat Vänerns ljus och blåa vattenmassa, har haft en själslig längtan en längre tid. Det ska bli så härligt att få umgås. A är också på semester, han och en vän är på fiskesemester i Älvdalen. Han var som ett barn dagen före julafton igår när han packade väskan, sött!

Jag kan inte påstå att jag är i hemtrakterna och hälsar på speciellt mycket. Någon enstaka gång har det blivit. Det är vid sådana tillfällen jag hoppas få känna en spirande känla i magen, att det faktiskt ska bli kul att se orten men varje gång det sker uteblir den där känslan. Det är samma gamla sunkbygd jag alltid har tyckt. Samma människor man ser, samma gamla förfalna sunkhus. Samma här som i så många andra småorter i landet, där allt tycks ha stannat av omkring 1975. Det är så döden, döden tråkigt så det är riktigt ledsamt. Visst, det finns absolut guldkorn om man skrapar på ytan men de glöms gärna bort när jag åker huvudgatan fram. Ett av guldkantskornen är kyrkogården och dit ska jag bege mig innan jag åker vidare.

Regnet hänger i luften och det blåser lite, allt är som vanligt. Fast inte riktigt ändå, ikväll blir det lite vin med ett par gamla goa gubbar till vänner. Ska bli riktigt trevligt och roligt.

Älska livet

Det har varit en helg i kulturens tecken. I torsdags åkte jag och A iväg till Sunne och gick på Västanå teaters uppsättning av Kalevala. De talar mitt språk och jag vet redan på förhand att de kommer trollbinda mig och låta mig hänföras av deras spel, musik, makser etc. Det är skönt att veta det med en teater innan och givetvis blev det så även i år. Att sätta upp Kalevala känns som det går helt i linje med deras spår. Vi sov även kvar på ett mindre hotell med utsikt över Fryken och fryksdalshöjden och det var helt underbart. Härligt att sova någon annanstans än hemma eller hos vänner och familj. Det skänkte mig kreativitet till mitt eget skrivande. Jag tackar min älskling ödmjukast som stod för merparten av hela den kostnaden. På fredagen bar det av till Filipstad och en författarfestival med bl.a. Viveka Lärn. En dag helt i kulturen men som framför allt skänkte inspirerande och givande möten med andra människor. Jag tar det med mig, lägger det kring hjärtat. Vi åkte vidare på kvällen för en annan kulturfestival, en kulturrunda förlagd till tiomilaskogen (d.v.s. en del av Värmland och Dalarna). A skulle uppträda i trädgården hemma hos en konstnär i trakten men regnet fullkomligt öste ner så det blev ändrade planer. Istället var vi en liten skara som med stearinljus packade in oss i hennes ateljé med takfönster. Mitt ute i skogen var vi, med grenarna blåsande utanför, med regnet smattrande, med mörkret krypande på, gav upphov till varma samtal kring köksbordet efteråt innan vi åkte hem. Igår följde en än intensivare dag i tiomilaskogen. Kanske gav inte dagen lika mycket som avslutningskonserten belägen vid en liten sjö mellan Malung och Ekshärad. Även där var samtalen i fokus. För så är det, många holländare och tyskar väljer att flytta hit och det var kul att samtala med en av dessa kvinnor om fördelar och nackdelar, skillnader och likheter. Jag tror vi alla skulle må bra av att ibland blicka på sin hembygd med främmande ögon. Allt det där vi tar för givet...

Idag har en vän vart upp och hälsat på. Det var mycket längesedan vi träffade varandra. En gång i tiden bodde vi grannar. Då hade vi för vana att äta frukost/kvällsmat/middag/fika ihop ett par gånger i veckan. Det var mysigt, att med tekoppen och filten gå ett par trappor upp. Nu har vi båda flyttat från hemorten, hon till Norge och jag till Hagfors. Visst är det härligt hur olika epoker avlöser varandra under livet!

Helgen var den mest intensiva på länge, samtidigt var den väldigt avslappnad. Precis så som jag vill ha det numera. Bara jag kan bestämma hur jag vill leva mitt liv och det är så jäkla härligt när jag även lever efter den pricipen. Inga kompromisser, ursäkter eller livslögner inför det egna jaget, bara uppriktighet inför kroppen. Det har tagit tid att komma hit och resan tar aldrig slut men jag är en god bit på väg. Såpass att jag numera titulerar mig återfödd i rätt bemärkelse. Någonting är avslutat, någonting är påbörjat. Jag älskar mitt liv, det är värt att firas och hyllas var dag. Faktiskt ord betydelsefulla även för min vän som hälsade på idag. Hon har haft det kämpigt under många år. När ett längre förhållande tog slut beslöt hon sig för att ändra sitt liv. Sa, att hit men inte längre, nu är inte det här ok längre. Idag är hon fortfarande samma människa men ändå inte. Hon har tagit över rodret och är snäll mot sig själv. Resultatet är en livsglad kvinna som är nyfiken på livet. Hon hyllar sitt liv.

Det rätta ögonblicket

Att jag faschineras av vatten är ingen nyhet varken för mig eller den som känner mig. Tvärtom, jag brukar ofta förknippas med just vatten och vatten som element. Men den senaste tiden, alla dessa drömmar om vatten, alla dessa vattenväxter, djur och fiskar, drycker, bad, texter med vatten som det centrala... Under en meditativ skogspromenad tidigare under kvällen klarnade det. Det som tidigare var en förnimmelse är nu vetskap. The time has come.

The Anchor Song

I live by the ocean
and during the night
I dive into it
down to the bottom
underneath all currents
and drop my anchor

this is where I'm staying

this is my home

/Björk


http://www.youtube.com/watch?v=ZH1koX_l4fw

Panik?

Två gånger har min dator kapat kontakten med adlibris. Den första gången var när vi flyttade hit, den andra nu när datorn bytte plats. Med andra datorer funkar det fortfarande men inte med min. Strange as hell. Det spelar ingen roll hur många gånger jag försöker googla sidan - jag kommer inte dit. Varför är det så? Jag blir tokig! För så är det, jag är en frekvent sökare på adlibris. Jag beställer långt ifrån alla böcker men jag är ändå in ett par gånger i veckan... Listan på alla böcker.... Och nu, när jag faktiskt tänkt att beställa... Aahhh, jag dör, I tell you!

People Who Live

People Who Live

People who live by the sea

understand eternity.

They copy the curves of the waves,

their hearts beat with the tides,

& the saltiness of their blood

corresponds with the sea.

They know that the house of flesh

is only a sandcastle

built on the shore,

that skin breaks

under the waves

like sand under the soles

of the first walker on the beach

when the tide recedes.

Each of us walks there once,

watching the bubbles

rise up through the sand

like ascending souls,

tracing the line of the foam,

drawing our index fingers

along the horizon

pointing home.

Av: Erica Jong

Det yttre har betydelse

Allt sedan vi flyttade in i lägenheten och inredde hallen som ett kontor/skrivplats för moi har det inte känts sådär kanonbra. Platsen har varit fin på alla vis men stämningen, atmosfären, det där lilla extra - har saknats. Framför allt har utsikten saknats. Jag var bortskämd från förra lyan där utsikten från skrivplatsen var mycket vacker.

Jag har haft planer sedan en längre tid att göra någonting åt platsen men alltid intalat mig själv att det bara är sådana där yttre faktorer som man får bortse från. Men det gick naturligtvis inte. Resultatet är att vi igår gjorde om fullständigt. Och det blev så himla bra! Stämningen är där, atmosfären och det lilla extra lika så. Jag är överlycklig över min nya yta. Vi tog bort mitt enorma skrivbord och satte Anders gamla barbord/köksbord under fönstret (som sitter högt upp). Nu kan jag äntligen se ut och när löven faller bort kommer jag kunna se älven som rinner längre bort. Dessutom kan jag nu även stå och skriva vilket känns mycket bra för min onda nacke. Och vips fick vi även en myshörna med läsfåtölj och bord.

Här kommer många böcker och artiklar att läsas, här komma många texter författas. Luften flödar, ljuset flödar. Harmoni råder, jag är lycklig.

Koncentration de la disträ

Att tappa koncentrationen, att bli distraherad av än det ena och än det andra - är otroligt jäkla enkelt. Om jag lyckas sitta om så en pytteytte stund med det jag behöver göra, är jag nöjd. Vargar, sol, god mat, bra böcker - alltid finns där något som drar uppmärksamheten. Fredagkväll...nåt vill jag ha gjort! En springtur lockar...

Näckens blomma

Näckros, så underbart namn på en så vacker och kraftfull blomma. Vår egen lotusblomma... vilar bland blad i insjön.. Varför faschineras vi nordbor så av lotusblomman och inte av näckrosen? En liten fundering jag bär på.

Att helga månblodet

En menstruationsgudinna jag fann någonstans på nätet, visst är den helt underbar! Vill ha, vill ha... Hon uppmuntrar till att leka med lera och den röda färgen. Idag fick sovrummet symbolisera det röda tältet. Först när eftermiddagen började övergå till tidig kväll steg jag upp från drömmarna. Den här blödningen vill jag iordningställa ett litet altare för att ära den, skapa ett armband och någon fin olja - låta passionen och det röda blodet flöda och dansa fram!

Dagfjärilsmätare

Portvakten

Hemkommen från en kväll A har arrangerat här i kommunen. En inspirationskväll för projektet kan man säga. Regnade gjorde det givetvis och blåste. Jag gick i varma tjocktröjan...

Vi har fått en portvakt. Ovanför vår ytterdörr sitter sedan ett par dagar tillbaka en dagfjärilsmätare. När jag först fick syn på den trodde jag det var en pappfjäril, där den satt alldeles grön och jättevacker. Jag tar det som ett gott tecken, att jag är på god väg, att min återfödelse är nära. Någon lär ha sagt att fjärilar är själens fåglar. Jag tycker det är så vackert, och så sant.

Lotusblomma

Foto: Michael Schubart

Ombyte förnöjer

Det händer grejer här, jag ändrar mina frukostvanor. Det är väldigt stort då jag i alla, ALLA år har käkat samma sak, fil, flingor och hårt bröd. Det som varieras är pålägget, någon enstaka gång flingorna, ibland nåt annat än lättfil men då känns det riktigt fel. Ibland har en frukt följt med, ibland ett ägg men i princip samma sak. Jag är ombytlig av naturen men när det kommer till morgonrutinerna är jag extremt principfast. Nu har jag kommit på mig själv att sedan en tid tillbaka äta ägg och dricka smoothie. Jag tror det började med värmen, är inte säker men tämligen. Imorse var det bovetegröt med bär och frukt och till det en sjukt jävla god och beroendeframkallande smoothie. En sån där som kommer återkomma vid speciella tillfällen, såsom födelsedagar... Med det som bas, en skön skiva i spelaren och några tända ljus kan dagen inte bli annat än rofylld, oavsett vad den för med sig...

* äkta vaniljstång (funkar säkert med vaniljpulver om man inte vill lyxa i överkant)
* stor banan
* havremjölk
* kardemumma
* kanel
* vit choklad

Den som läser Hälsa känner säkert igen receptet från ett tidigare nummer, mat med Katarina di Leva...

Imagine a woman

Imagine a woman in love with herself,
who believes it is right and good she is a woman,
who has walked through her past and who has healed into the present moment,
who celebrates her body’s rhythms and cycles as an exquisite resource,
who allows the feelings to pass through her as gracefully as a breath,
who trusts her experience of the world and expresses it,
who follows her creative impulses,
who designs a personal spirituality to inform her daily life,
a woman who has descended into her own inner life;
who is grateful for the ordinary moments of beauty and grace,
who authors her own life,
who chooses friends and lovers with the capacity to respect her solitude,
who sits in circles of women;
who makes a powerful statement with every word she speaks, every action she takes;
who asserts to herself the right to reorder the world.
Imagine a woman who has vowed faithfulness to her own life and capacities;
who remains loyal to herself; regardless.

Now imagine yourself as this woman.”

~Patricia Lynn Reilly

Oh Carolina!

Som jag tidigare har skrivit gillar jag Carolina Gynning grymt mycket. Tycker det är oerhört tråkigt när kommenterare på bloggar, människor utan egna liv, förpestar såpass mycket att bloggaren överväger att sluta, som Carolina, som Marcus Birro faktiskt gjorde. Jag antar att det är det som är baksidan av bloggvärlden. Att terrorisera bakom anonyma namn är så fegt och lågt att det är helt sanslöst

Hursom, i fredags medverkade Gynning med sin mamma i tv4s nyhetsmorgon. Se definitivt det klippet, ca 11 minuter och missa för all del inte när reportern flummar iväg när de pratar om medium, värt att ses bara för den sakens skull.

http://www.tv4.se/1.1081352/2009/07/06/carolina_och_agneta_gynning_i_nyhetsmorgon

23:06

Sen kväll, ljumma blåser vindarna. Det skymmer ute, påminner om sena höstdagar. Jag är ensam hemma, månen väntar bakom molnslöjorna.

Avig-dag?

Idag har det varit en sån där dag när inget passar, allt har varit avigt. Ingenting har jag känt för, ingenting har jag velat och det jag har gjort har jag snabbt ångrat. Ville ingen promenad, ville vara inne fast ändå inte, ville vara för mig själv men ändå social... Ingenting passade. Fast det var aldrig någon vanlig avig-dag, en i mängden, tvärtom. Det är fullmåne idag och månens kraft att dra upp till ytan är var som har drabbat mig, därav att ingenting har passat. Jag vet vad jag behöver göra men drar mig för det då jag så starkt påminns om ångesten som en gång var så starkt förknippad med de här sysslorna. Det är ingen ny ångest, det är kroppens minnen.

Och i alltihopa glömmer jag bort, glömmer bort allt jag faktiskt har uträttat idag - mer än på länge. Alla ringda samtal, alla viktiga mejl, alla ceckningar inför hösten... Jag är duktig, jag behöver inte mäta min duktighet genom antal grejer jag kan kryssa av men ibland är det ändå så, att jag behöver påminna mig om allt. Inte slå så hårt, inte nära den där kritikern på ryggen. Ibland flyger fjärilen högt och ibland, som idag, när det är regningt, då flyger den lägre, kanske inte alls, söker skydd i en slokad blomma. Ingenting är mer rätt, ingenting är mer fel. Vi får bara inte glömma bort att andas, att leva medan vi faktiskt gör det.

Fisk till lunch

Idag har vi fisk till lunch, liksom igår. Inte färskfångad men ändå egenfångad fisk. Det är Anders som fiskar, det är han som har den stora passionen och kärleken. Även jag njuter av det men mest tystnaden och rofullheten det skänker. Det är en lyx att ständigt ha fångad fisk i frysen. Det är sällan vi behöver köpa det och vi äter ändå fisk rätt ofta. Just därför antar jag vi äter det desto mer.

Vi har en vision om att ha en frys för fisk, egenplockad svamp och allsköns ljuva bär i framtiden. Vi har det nu men inte i så stor utsträckning att det täcker för vinterhalvåret. Att plocka egna bär, göra teer, salvor och tinkturer på egenplockade växter är billigt och det är lyxigt. Det finns ett gyllene skimmer över att veta till fullo vad man stoppar i och på kroppen. Det är att ta tillvara. Varför äta värktabletter när kamomill och värme har samma effekt? Varför köpa dyra skrubbar när jag kan göra gratis på det jag har hemma? Varför köpa en dyr mirakelkräm när jag kan göra en minst lika effektfull på samma tid jag annars låter en gryta puttra? Dessutom, magin jag kan fylla allt med, meditationen under omrörningen, allt det där som hjälper till men som något köpt saknar...

Idag äter vi fisk till lunch och jag kommer ihåg dess rörelser i vattnet.

Skönsång och fågelsång

Under helgen var vi och några vänner på Arvikafestivalen. Vi bodde inte på campingen utan hemma hos en vän, vi festade inte utan koncentrerade oss på musiken och upplevelsen - vuxet värre! Och det var härligt! Depeche Mode var anledningen till varför jag blev med och det kändes legendariskt för Värmland, DM i lilla Arvika! Utöver dem så bjöd såväl Thåström som Jenny Wilson på helt magiska spelningar som gick rätt in under huden. Fever Ray och Daf icke att förglömma. Mycket såg jag och nu är jag trött, inte trött som i utmattad utan som i mättad. Jag längtar ut till skogen och mossan, ut till jordlukten och det halvt förruttnade, ut till det spirande livet och fågelsången - jag längtar hem.

Smycka ditt inre rum

I senaste numret av Hälsa finns en artikel om att smycka sina inre rum. Det är två kvinnor som har utvecklat ett företag som delvis gör personliga smycken åt folk. Nu anser jag att de smyckena är alldeles för dyra men jag gillar tanken. De inre rummen, det finns ett par av dem. Jag har min inre skog, dit jag återkommer till olika platser i meditationer. Jag har min strand, med vy över glittrande vatten och ekan som tar mig till den där ön som finns i verkligheten. Den där tipin jag drömmer om, än så länge finns den som utflyktsmål inombords, dit jag reser vid olika månfaser och månadsblödningar. Återkommande platser och rum vid trumresor....

Att finna ytterligare styrka, kraft, skönhet eller vad det nu kan tänkas vara genom att skapa smycken, är inte en ny idé men en riktigt bra sådan. Smyckena kanske bara skall finnas för en kväll och sedan repas upp för att bli nya smycken eller vara bestående och finnas till flera tillfällen. Garn, mynt, pärlor, fjädrar, drömmar och önskningar, frön, blad, stenar och snäckor, tång - det finns ingen gräns för vad man kan använda. Så skapa på, hur ser Ditt smycke ut för just denna dag, eller Ditt inre rum?