Med rumpan i brevlådan

Ibland slungar det till och det känns som att få en käftsmäll. Något dimper ner och man undrar varifrån det kom. Som om det plötsligt, helt utan förvarning, uppenbarade sig något och man blir så förvånad för man anade ingenting. (Hur många talesätt finns det inte?) Men oftast kommer det ju inte som ett brev på posten. Ofast har det legat och grott, pyrt och mognat till sig sedan x tid tillbaka. Det är ögonen som inte har velat se. Öronen som inte velat lyssna. Det sjätte sinnet, om man så vill, som har stängt ner för att rädda något, för att vinna tid, för att slippa möta det oundvikliga, för att undgå en uppdatering av jagschemat... Etc, etc.
Men till slut bänds allt det där upp, den inre kofoten, som kommer till räddning - för det är just precis vad det är - sträcker fram spegeln, drar undan ridån, eller vad det nu handlar om och man ser, man hör, man förstår. Sedan finns det ju som bekant olika sätt att göra av'et.

Man säger att något yttepytte kan bli till något stort, den så kallade lavineffekten. Jag vet inte om det förhåller sig så. Det förutsätter på något vis att vi är offer under omständigheterna, oförmögna till handling och autentiska beslut. Jag tror det är vi själva som skapar växandet, oavsett om det är vår intention eller inte. Jag tror det är våra rädslor, vårt bagage, tidigare erfarenheter etc. som ställer sig ivägen. Förstorar. Det är vi som gör det storlekar större genom att inte våga ta itu med, ta itu med utifrån vad vi tror är rätt, vi behandlar på så många sätt möjliga, medvetet och omedvetet, utan att egentligen kommunicera - med lyhördhet och ödmjukhet.

Jag är så starkt övertygad om att de här tre begreppen hör ihop, att de korrelerar. Kommunikation - Lyhördhet - Ödmjukhet. Jag tror till och med att det är lyhördhet som ska rangordnas som någonting högre, att det i en triangel är Lyhördhet som ska placeras i toppen och Kommunikation och Ödmjukhet på varsin sida i basen. Att det är Lyhördheten som är tältpinnen i mitten som håller upp. Jag tror lyhördhet är förutsättningen för tillit, för att kommunikation ska uppstå och fungera, utvecklas, för att man ska inta ett ödmjukt förhållningssätt. Och jag tror att det förhåller sig precis tvärtom, att brist på lyhördhet genererar sämre kommunikation och mindre lust till ödmjukhet. Och jag tror att fall man har sår med sig gällande någon av de här faktorerna kan det läkas och utvecklas förutsatt att klimatet är gott, det vill säga att något av det andra finns eller upplevs. Därmed tror jag även på det motsatta, att fall man inte upplever ett gynnsamt klimat kapslas det ömma in. Likt en mussla täcker sandkornet med pärlemor för att det inte ska göra ont. Så för att inte såras, sårar vi. Medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt.

Man blir så uppslukad av de egna behoven att man inte ställer sig den frågan, kan det vara så att jag har fel? Man säger att det är den viktiagste frågan och visst är den viktig men jag är osäker. Jag tror faktiskt att den viktigaste frågan är om man vågar ställa den till sig själv och högt, inför en annan människa, vågar erkänna sin litenhet.

Nattskatta

Återkommande behöver jag ner i graven, ner i Dödsriket. Sluta ögonen och pulsera ikapp med den fuktiga myllan. Vila med maskar, med natten. Fjälla av gammal hud och skorv som en rejält intensiv kroppsskrubb, minus oljor, minus fruktdofter. Ömsa skinn likt Huggormen, Skallerormen, Anacondan. Fjärilstransformationen upphör aldrig, det är en spiral, ett livshjul där stadierna återkommer. Det är en karusell. Inte bara en gång vandrar jag ner, flera. Färgerna gör mörkret. Mörkret gör färgerna. Andetag.

För att förändra på det här planet, i människovärlden, kan det behöva göras resor uppåt och nedåt längs Världsträdet. Sticka egna vävar. Skapa egna plädar, det är vad vi gör. Vi som reser, vi som väljer position ombord på skeppet. Andetagen. Är överallt.

Ett bord som ska findukas, tulpaner som ska ned i vas. När bygden somnar bjuder jag in.

Hemmaskogen

Det finns en skog för evigt intakt inom mig. Där den där stora breda stigen, en gång skogsväg, fortfartande leder från ena sidan till den andra. Där tjärnen jag brukade gå eller cykla till som liten, fly till som tonåring och meditera vid, fortfarande ligger kvar med sitt mörkervattenvatten och fågeldun. Allt är intakt. Inte alls förstört. Inte alls skövlat. Inte alls avverkat. Som jag kände den skogen! Utan och innan. Kände rådarna, kände djuren, kände träden. Jag läste den som min handflata - om jag nu kunde den konsten... Det var där jag började praktisera häxkonsten, där jag reste cirklar, där jag fann mina stavar, där jag kommunicerade.

Fortfarande vill jag gärna besöka den när jag hälsar på men det är inte samma sak. Hur skulle det kunna vara? Det gör mest ont i hjärtat och jag har så mycket enklare att se allt det fula än det lilla intakta. Jag försöker blunda de där minuterna, låta fötterna trampa i muskelminnet och sedan njuta när jag befinner mig där bland smaragdmossan och högträden. Ännu är det ingen som upptäckt de där kantarellstråken men det är alldeles för långt att åka enkom för den saken. Det är ju inte så mycket annat som lockar egentligen än den där skogen - som inte längre är skog.

Innan jag flyttade var jag ut och vandrade nästan varje dag. Åt lunch under granar, på klippor jag inte suttit på sedan jag var fem, sex, fikade vid gamla kojor. Lämnade tillbaka. Gav offer. Tackade. Klippte av. Jag arbetar fortfarande med den men utan besök. Det är liksom så mycket mer liv i den.

Om väntan och statistik

På måndag övergår kursen jag läser till delkurs 2 vilket innebär att vi ska lära oss tolka ett statisktiskt dataprogram. Ett dataprogram, på engelska, om statistik och matematiska formler.. 75% brukar kugga på tentan, jag ska inte bli en av dem. Så jag sitter här och lär mig om sådant som ligger så långt bort från mina områden det bara kan. Och inser att det är riktigt intressant, förutom lärorikt. Så jag försöker fokusera på det, utmaningen och det faktum att jag varje dag lär mig mig något nytt. Måhända att det inte går att gå så lugnt fram när kursen väl är igång, jag vet att tempot är rätt högt men det lär jag väl finna lösningar på då. Just nu övar jag för att kunna hänga med från start. Och jag leker (!) med programmet, hittar på undersökningar och variablar jag vill jämföra. Jag vet inte riktigt vad jag gör men tydligen vet jag ändå i vilka menyer jag ska in och vad jag ska kryssa i alla dialogrutor för att diagrammen ska stämma överens med råmaterialet. Kan det möjligtivs vara så att jag är bättre på det här än vad jag tidigare har intalat mig? Kan det vara så... DET är utveckling.

Annars väntar jag mest på att månen ska bli svart. Har en hel del jag vill skapa i mörkernatten, en hel del jag vill viga in, pröva på, arbeten som ska utföras, transresor, som ska göras, döda som skall rådfrågas. Inte alls nätter för vila.

Så väntar jag på födelsedagen, är hemskt sugen på att se de nya tarotkorten. Lite väl pastelliga för min smak vanligtvis men helt underbara! Passar utmärkt det här året...

Hey Wild Cat

Bild: animalwebguide

Mandy Greer

Otroligt duktiga Mandy Greer. Kolla in hennes hemsida och låt dig inspireras och/eller förföras av garn i helt underbara konstallationer. Som om hela skogen väcks till liv, som om allt magiskt ges form.

Fjärilsstadier och fjällad ormhud

Det hänger en nyckel kring halsen.
En nyckel sedan länge glömt var den leder. Den låg där så länge på skrivbordet och bara påminde mig. Inte bara så bara. Tvärtom. Ganska så gigantiskt. Majestätiskt. Nu har den transformerats vidare. Som det har varit tänkt hela tiden. Fjärilsstadier. Fjällad ormhud. Nu är den en kålmask kring halsen. Uppträdd på en liten ring och sedan lång knypplad spets ur det ärvda sybordet efter farmor.
Min skattkista.

Idag kanske sjalen avslutas. Stickcafé väntar. Vi är en samling kvinnor i olika åldrar, av olika nationaliteter. Vi stickar, virkar, nålbinder, fikar, skrattar, tjattrar... Lär oss. Utvecklas. Transformeras. Fjärilsstadier och fjällad ormhud.
Repar och börjar om.
Tillverkar nya mönster.

Jag längtar fika med scones, te och fruktlikör. Svepande sjalar och mörka ögonfransar. En pipa fylld av böner och servetter gjorda för drömmar. En djungel av ormbunkar och bakom skuggan väntar förmödrarna. Kanske är det inatt jag dukar bordet.
Tar del av.
Utvecklas.

Blir till en kålfjäril.