Påsktider

Jag har alltid tyckt om påsken. Alltid gillat att fira det traditionellt och med trad. menar jag det som för mig, min familj och i viss mån vänner känns trad. Jag gillar starkt att plocka in ris, pynta med påskägg, byta påskägg, plocka fram ljusa toner av gult, lila, grönt och vitt. Äta ägg och lax... Se Easter Parade med Julie Garland och Fred Astaire, kanske en av mina starkaste trad. Börja läsa Stig Dagerman och Elmer Diktonius, som av någon anledning alltid lockar mig om våren.

Det är det här med glad påsk jag gillar. Det har alltid varit min grej att fixa till en påskfest, ytterst liten ibland och större andra gånger. I min hemkommun arrangerar Korpen en äggpromenad varje skärtorsdag, eller var det långfredag?? Då går man en lång tipspromenad - och pratar med allt och alla, många gånger med de som man inte sett sen julen eller påsken året innan. Det kändes som en självklarhet att gå den. Förra året längtade jag den så starkt att jag hade planer på att arrangera en här uppe. Sedan föll det i glömska och vips är det ny påsk. Och nu undarar jag i mitt stille sinne vad det var jag gillade så starkt med den. Riktigt så fantastisk har den ju aldrig varit. Faktiskt.

Det är något speciellt det här med att ljuset kommer tillbaka, att marken åter blir bar och att blommor, djur och växter börjar synas till. Katter som sitter och slickar sig i solljuset... Och det är väl egentligen det jag har firat i dessa tider, våren och ljuset. Och undan för undan, lite mer för varje år har jag känt av att jag hellre firar våren och ljuset på mitt sätt, när det känns relevant för det än just vid påsk. Och det har jag väl också, på mitt sätt. Men jag har inte längre någon lust att särskilja, att häxan Caroline firar då och familjeCaroline firar då. Så i år har jag ännu inte pyntat, vi har plockat in ris och äggen ligger i en hög och bland dem tittar den gammelgamla hönsfamiljen fram, liksom de lite mer modernare och verklighetstrogna kycklingarna. De ligger där och jag vet inte var jag ska göra av'et. Inte i år. Det känns i kroppen mycket större med Tranafton liksom att fira längre fram när krokusar och vårblommor tittar fram - fast då är det time för Valborg.... Det är ingen big issue, bara en iaktagelse.

För som det sig bör tar jag givetvis kvasten till Blåkulla imorn, reser till häxornas fest och bolar med djävulen.

They keep comin 'round

När mörkret lade sig som en djupblå filt över samhället kröp de fram, glitterkornen. Kröp fram ur sina hålor, spred sig med vinden, letade sig in bland frusna och vilsna själar, bland euforiskt glada och vackert stillsamma.

Hon återskapade minnen, spelade upp tonerna.

http://www.youtube.com/watch?v=uVPYR9UFsTU

Att välja

Fast det behöver ju inte det, pågå on and on... Det pågår bara så länge vi tillåter det att pågå. Allt vi har och inte har i våra liv, det är frukten av oss själva. Ständigt och oupphörligt är vi trollkarlarna i våra liv. Vi och endast vi påverkar vad livet ska fyllas med. Det är vi som bär ansvaret. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Jag tror att det är en av våra uppgifter, att söka efter nycklar och utvecklas. Få nycklar som passar i verktygslådan så att vi kan låsa upp och plocka fram det verktyg som behövs för olika situationer. Det är inte meningen att det ska ske smärtfritt och utan ansträgning, det lär vi oss inte av, vi lär oss när vi integrerar hjärna och hjärta, när vi låter saker och ting vandra nerifrån och upp eller tvärtom, inte genom att åka motorväg från ena punkten och ut genom munnen. Vi lär oss genom att ta ett steg tillbaka och tänka efter. Men, det är givetvis inte lätt om vi inte har verktygen för att tänka och se på oss själva på "rätt" sätt.

Det börjar gå upp för mig vad mycket ansvar jag har och har haft i mitt liv. Det är bara jag som har tillåtit, bara jag som har accepterat. Men givetvis har jag handlat utifrån var jag då befann mig. Det är nu jag förstår, det är nu jag utvecklas. De gamla vingarna är fina att spara, de är ett minne om vem jag en gång var och därmed vem jag är idag. Det är värt att bevara. Men jag föredrar de nya. De passar dagen så mycket bättre.

Den här veckan har jag tackat nej till så sjukt mycket. Det är inget nytt, det har jag kunnat göra även tidigare men skillnaden är att jag nu inte har drabbats av det minsta lilla dåliga samvete. Inte minsta smula. Det är en utveckling jag är mycket stolt över. Jag sätter mer värde på mig, mina handlingar men framför allt på min person.

Vem vet vad jag ska göra med resten av dagen. Kanske blir det nötter, choklad, bär och te mest hela dagen. Med sagoskrivande, ljuv musik och annat skapande. Ett besök i min egen kreativa skog. Kanske läser jag. Kanske gör jag alltihop eller ingenting alls. Jag är och jag pulserar. Jag firar mitt liv genom att bara vara. Det är nog för en dag.

Tänd ett ljus, gör det du helst vill, skåla med vatten eller vad du känner för - förena dig här med mig. Det finns plats!

Tell Laura

Tell Laura I love her, tell Laura I need her...

Som en symbol för mig själv. Mer likheter än olikheter. Dock har jag aldrig nyttjat narkotika men som om missbruk inte kan handla om mer än så. De dubbla personligheterna och slitet med att få ihop bitarna. The "doer", hon som gör, hon som presterar och är top of the top i dagsljus. Den blonda skönheten, familjens enda barn och stora lycka, som med ett vänligt leende bemöter alla. Mörkret och kaoset inombords, som rivs ut om nätterna. En förförisk femme fatale, destruktiv och beroende av mörkret, av det som rör sig i skugglandet. Lever i en negativ och allt snabbare snurrande spiral. Som ser det andra inte ser, som vet det andra inte vet. It goes on and on...

http://www.youtube.com/watch?v=RFpGsYbSYEc&feature=related

Dagsljus

Det är grått ute och diset döljer bergen och storskogen. Grannens snögubbe har enorm grenarm i förhållande till resten av kroppen. Skade flyttstädar. Mellan träden öppnar sig valv efter valv och kråkorna flyger söderut.

Det gråa passar mig. Det är som om jag får andrum och möjlighet att komma ifatt mig själv. En hinna, ett yttre dött hudlager lyfts bort.

Jag lever och arbetar med min röda bas, uppå allting annat vilar. Ägnar tid åt mitt arv - som kvinna och häxa samt släktbanden. På måndag börjar jag ännu en studiecirkel - naturen och kvinnokraften. Jag har inga förväntningar, första tillfället får utvisa.

Nornorna fortsätter att vandra bakom, brevid och framför mig. Kraxar via Kråka och hennes systrar. Jag stickar ännu med den röda tråden, har för avsikt att plocka med fler trådar i andra färger. Vill tillverka egna stickor av trä. Två trollstavar i allra högsta grad.

Jag drömmer om en riktig pjäs till skåp, som ett vitrinskåp fast mycket större. Ett gammalt ett, inropat på auktion om sommaren. Som en gång i tiden har stått i köket hos en gammal bondmora, eller i salongen hos en herrgårdsdam. Ett skåp som har använts flitigt och bevarat minnena av dem som ägt det. Ett sådant skåp vill jag äga och förvandla till ett riktigt häxskåp. Vika in altardukar och andra tygstycken jag använder rituellt på något sätt, lägga in ljus, rökelser, aromaoljor och allsköns andra oljor, fjädrar, klor, ben, skallar, stenar och kristaller, tarotlekar, snäckor, örter - allt det jag som jag nu baxar in mest överallt. Jag drömmer skåpet och rummet levande. Vet precis hur. Vet att det kommer en dag.

All is full of love

Måndag igen och jag unnar mig en lugn start i mitt eget tempo. Det har varit ett par busy helger på sistone, härligt men kroppen behöver få absorbera alla intryck. Helgen var underbar, intensiv och extremt fikig. Hembakta kakor och bullar och svart te har intagits med jämna intervaller, från morgon till kväll. Lördag morgon till kväll innebar årsmöte och medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet där jag nu är styrelsemedlem - och sänker medelåldern med minst 20 år. Vi sov kvar hos de närmaste vännerna över natten och träffade ytterligare ett par goda vänner igår förmiddag. Vi har inte setts på riktigt länge och det var underbart att få sitta ner och samtala.

Och jag blir alldeles gråtig när jag tänker på min väninnans resa och vad välmående hon ser ut idag. Förr ett par år sedan stämde inte det mesta i hennes liv. Det var obalans på de flesta områden men hon bestämde sig för att förändra. Förhållandet tog slut, hon började träna med mig, hon fick jobb, hon flyttade till en ny lägenhet, började lära känna nytt folk samt fick kontakt med gamla vänner. Med tiden kunde hon byta jobb, hon hamnade på en stabil vikt, har hälsa i sitt liv samt en man vid sin sida som uppmuntrar henne och älskar henne för den hon är - samt också älskar att dansa salsa och att resa, uppleva och upptäcka. Det finns fortfarande ett svart skimmer men hon börjar förstå och acceptera sig själv - älska sig själv. Och framför allt så hastar hon inte utan känner in.

Därefter åkte vi återigen uppåt i landskapet och stannade till vid grannkommunen där det väntade gudstjänt med svenska kyrkan i en gammal metodistkyrka, återuppbyggd i ett bruksmuseum, där Anders medverkade med andra konstnärer och ingenjörer i panelsamtal om bruksorten - förr, nu och framtid. Mycket, MYCKET givande och intressant. Allt som allt ett par verkligt givande dagar, på alla plan och jag känner ända in i mitt skelett att det ger vatten till min egen kreativitets kvarn.

All is full of love

Och då jag ännu inte kan klistra in youtubeklipp får ni följa länken.
All is full of love - Björk http://www.youtube.com/watch?v=EjAoBKagWQA&feature=fvst

Snögubbens hatt

Våren ger vintern en kraftig käftsmäll och dundrar till med att smälta fram förvildat gräs och grenar sedan länge undangömda. Euforin är total. På granngården sitter en kråka på den magrande snögubbens hatt. Det är en sådan ljuvlig bild att det inte är klokt.