Ofta går jag med ena ögat i framtiden.
Tänker att det kommer bli bättre sen,
när håret är klippt, när pengarna trillat in när soffan äntligen är den rätta,
när en katt har flyttat in,
när tiden finns för skrivande och jag skriver, producerar
är skapande aktiv och dukarna målas stort.
Då.
Är det på riktigt bra.
När och om och hur och när men framför allt om våren.
När isarna släppt och sjungit klart.
När trädan börjat löva när värmen kommit
då står båda ögonen i framtiden.
Då.
Är det på riktigt mörkt.
Allt kommer kännas bättre med den nya sjalen, tröjan, doften, läppstiftet - då är jag to kill.
Vilket jag så klart blir för så fungerar det.
Det är bara synd att inte samma känsla kan komma av sig själv.
För den gör ju inte det,
när alltet, allt det som finns,
inte uppmärksammas utan kritiskt granskas.
Vi skapar vårt eget liv med allt vad det innebär.
Inget nytt, inget vi redan inte känner till.
Men gör vi, på riktigt?
I allt vad vi gör och inte gör i nuet skapar vi förutsättningarna för framtiden.
Genom att nära rädslan, fruktan, oron -
möjliggör vi för att det ska finnas med i framtiden.
"Vad var det jag sa"-syndromet...
Vi blir beroende av våra känslor.
Det är genom att göra annorlunda
som vi smälter isarna.
Häromdagen uppmanade jag sambon att gå ur rummet
och komma tillbaka in på ett annat sätt.
Det är sällan jag uppmanar mig själv.
Trots att jag ändå är medveten.
Att göra just så, lämna rummet,
att starta om på nytt sätt i olika situationer.
Att gå med en spegel över axeln,
att välja ny plats kring köksbordet eller på bussen,
allt sådant som får oss uppmärksamma på våra beteenden och rutiner.
Tror jag är ett utmärkt sätt att börja förändringen på.
Förändringen till att vara i nuet.
Att välja en rituell död och pånyttfödelse.
Rökelser, oljor, knyten och månfaser -
på alla sätt arbeta.
Fast ibland kanske det bara är en jordning, en meditation.
Sådär rakt upp och ner i tillvaron.
För hur var det nu....
Vi väljer själva...
*
