Tempelrum

Det finns en skog jag saknar, längtar men som sedan länge skiftat skepnad.

Kommit att bli något nytt, främmande.

Och inte alls så mycket skog som den en gång var...

Den där blandningen av lövträd och barrträd.

Av mossa och småtjärn.

Av svamp och vårblomma.

Hur doften kändes i näsborarna varma och kalla dagar.

I väta och torra.

Jag strök träden, stammarna likt en lokatt.

Visste stigarna och letade mig fram däremellan.

Lämnade spår - hår, hud och naglar.

Jag har hittat andra skogar.

Strukit mig fram.

Känt dofter.

Verkat.

Men inte hittat hem.

Blivit mottagen.

Men inte hittat hem.

Inte tillräckligt ostört. För mig.

Jag har fina skogar runt om.

Men längtar för tillfället att vandra blandskog.

Trampade stigar med falna löv och hög krispig luft.

Sticka av mot snåret och bakom.

In i mossa och barrhem.

Längre och bortom.

Upprätta.

Och fortsätta inomhus.

Skapa av det samlade.

Tillfredställa skathjärtat.

*

Helgen. Ett sammelsarium. Av tentaskriv, firande, skådande och skapande.

Bara mina ögon hemma, innebär porten öppen.

Andra slags möjligheter.

365.615 - and black lace

Lagom till svartmåne och vila.

Kom vilan.

En dator på kurering.

Och en jag. På kurering.

Endometrios.

Att jag inte lär mig. Eller??

Och sedan fit for fight igen.

Växer med växandet.

Så att säga.

Något mer ödmjuk inför varje varv.

Och det är verkligen såhär jag vill ha det.

Inre och yttre måne i synk.

Tänder ljusen i skymningen.

Lyssnar till Enigmas första skivor.

År ut och år in.

Jag tröttnar inte.

Inte alls.

Balsam för själen. Som finner ro.

Eller vad den nu vill.

*

Och något från förr gjorde sig påmint.

Som väckte. Fick mig att minnas.

Känna.

Den sista lilla putten till spåret.

Nästan glömt.

Hur betydelsefullt.

Hur inflytelserikt.

För mer än ett liv sedan.

Sann glädje.

*

Och det ligger redo för att beredas.

Att resas på.

Detta lilla på pappret.

Som lockade och drog i skogen.

Följer inget i fråga om det här.

Går på ren känsla och ingivelse.

Som om det på ett sätt är det som är det primära.

*

Det blir bra det här ska du se.

- Ska jag se.

Livet pågår ständigt.

Alltid nya dagar. Nya nätter.

Bara att väva och repa Väven.

Bäst man vill. Kan. Förmår.

*

Shine on you crazy diamond

Det är så lätt att glömma bort.

Att falla i glömska.

Som om man nu helt plötlsigt tog steget över kanten.

Föll.

Hejdlöst och okontrollerat - i glömska. Utan någon som helst lina att binda upp.

Att greppa.

Det vore fruktansvärt tidskrävande att dokumentera allt.

Till och med enormt onödigt men det finns en gen i mig som vill. Dokumentera. Inte glömma.

En av anledningarna till varför jag skriver. Men inte den enda.

Sedan finns det ju det där andra.

Det man, kvinna, jag, gärna glömmer.

Allt det här är så självklart.

Men ändå.

Jag uppehåller mig.

Fashineras av det emellan.

Varken glömt eller hågkommet.

Och jag antar att det är det som faller över kanten.

Ramlar på hög.

En slags resthög av egentligen rätt fina hågkomster.

Aha-upplevelser.

Påminnelser.

Om vad som får själen att verkligt tindra.

Som riktigt bra böcker. Gärna gotiskt, klassiskt och eller postmodernt.

Som samtal.

Höstlöv. Höstlöv och höstlöv - som Winnerbäcks nyponbuskar ....

Allt det där som utgör nyckelknippan till skattkistan.

Vibrerar och lockar under ytan.

Jag blir så glad - tillfreds, i påminnelsen.

***

Mina nätter har börjat bli så långa.

Kvällarna så korta att sömnen fram till midnatt är ett pärlband av timmar.

Jag kan inte minnas när tolv senast utgjorde midnatt.

Antagligen var det jag som var. Under tolv.

Om ens då?

Kan väl kanske inte påstå att det riktigt stämmer mig. Men nästan.

Nära vidrör jag. Med en hösthand.

Alldeles benig och blottad.

Jag skulle vilja att timmarna dagtid handlade om litteraturkursen, korten och skapandet.

Förutom träningen så klart.

Men jag måste genom det här andra.

Det är ofrånkomligt.

Och på ett vis är jag väl än mer i kapp.

Än vad det tycker mig.

Sakta och ivrigt.

Faller det på plats.

Faller jag i sömn.

Faller löven.

***

Kwaidan Hotel



Med alla tassavtryck du lämnade på min rygg följde nätter av obeslutsamhet

som om du var medveten om vad som hände

redan långt innan ljuset som en stormby skallrade natthimlen

jag brukade kalla dig för en magiker men greppade aldrig då

vad det till fullo innebar

bilden som målas fram är halv

ingenting sägs om det bakom kameralinsen

det som speglas syns i periferin

är som mest tydligt i utkanterna

som mest fokus

den erfarna vet var att rikta blicken och vilken punkt att ta fasta på

de flesta gör tvärtom och missar alla budskap som sänds ut

behöver senare hjälp att tolka

genom att färdas enbart på riksvägar förkortar man sträckan

men går samtidigt miste om mycket skönhet

aldrig avsett att skådas från asfaltskanter

enbart den stämd i samma ton hör den underliggande klangen

och förnimmer alla tassavtryck - ett virrvarr av subjekt i spårsnö

siarblodet som en länk

mellan jagen och bergstopparna en antydan till körsbärsblom hundratals mil bort

en fjärils vingslag och

som om du verkligen var medveten om vad som hände

vad det till fullo innebar

att…

Höstfrukt

Inte alls att jag har plockat så mycket svamp.

Ännu.

Och inte alls att jag har hunnit läsa i den spännande boken jag beställde.

Ännu.

Men allt sånt kommer.

Det är höst nu...

Men jag drömmer om dem.

Något har påbörjats.

Det viskades till mig.

Om sådant jag inte visste blev det talt om.

Annat har dock ploppat upp. Likt svampar ur jorden..

Between the wheels...

Jag har en vän som är i realiserandet av en permanent flytt till vagn.

Eller något åt det hållet.

Jag finner det svårt att inte dras med fullkomligt.

Jag vet inte när min egen längtan efter vagn/tipi/koja etc. började.

Kanske att den aldrig övergavs från barndomen?

Jag hade kojor över hela skogen.

Många knappt synbara för andra men ändå fanns de där.

Många nätter drömde jag om att jag flyttade ut i någon av dem.

Att jag sov på en bädd av mossa, såg ut som en Ronja Rövardotter och dansade under månen.

Värmde vatten i en kittel och umgicks med Katt och Korp.

På det stora hela.

Då handlade det väl mest om lek.

Som om det vore annorlunda nu?

Var går skillnaden?

Det är ju inte det att jag inte vet.

Men i vissa fall är gränsen hårfin.

Precis som jag tycker att den ska vara.

Jag antar att behovet av en fristad aldrig försvinner.

Att det är något av det konstanta.

I fristaden, drömmen, leken - mellanrummet -

ryms så mycket viktigt.

Jag säger det nog egentligen inte till någon annan än mig själv.

Påminner mig.

Om mig själv.

En vagn representerar rätt mycket

men inte studier och examinationer på löpande band.

Avståndet till andra sidan minskar

och jag för återkommande samtal med mig själv

om vad som är viktigt,

vad jag vill exapandera,

minimera.

I mer utsträckning än vad vardagen innebär just nu.

Här och nu...

Behöver jag också prioritera.

Planera.

För att det överhuvudtaget ska bli gjort.

Eller förbli ogjort. Och inte tvärtom...

Och för den som klurat ut vad jag heter på fb kan jag bara säga.

Alldeles för mycket torg och för lite utmark,

för att vara min smak.