No Limit

På genomfart genom landet och på radions kanske värsta typ av musiklista kommer ett inslag av sommarplågor från 90-talet. Vi minns, ryser och skrattar.


Ur stereon strömmade 2 Unlimited, eller någon annan eurodisco. Begreppet var knappast påfunnet men vad musiken fick min kropp att känna var lika nytt. Jag hade lagt fram kläderna till kvällens disco flera kvällar innan men hade ändå tillbringat hela dagen med att göra mig iordning, samt occuperat telefonlinjen otroligt mycket längre än pappas tålamod. Jag övade med eyelinern framför spegelväggen men min linje ville inte alls bli lika rak som Petras, så jag struntade i den. Den svarta långärmade tröjan med trumpetärm, stretchjeansen från Kapp Ahls barnavdelning, den brunvita sjalen från Indiska (som fortfarande är min favorit) och pärlhalsbandet från samma affär. Lou Lou, min signaturparfym högstadiet igenom. De högklackade skorna. Håret rufsigt, för hur mycket tid jag än hade haft på mig så var jag ändå inte klar med det när pappa satt redo i bilen för att hämta kompisarna. Jag visste inte vad puder, fondation, ögonskugga och hela baletten var för något, bara brun mascara och djupt vinrött läppstift.

Jag ägde den kvällen och för evigt har den etsat sig fast i minnet. Det var inte sjuans första disco, antagligen ett längre in i höstmörkret. För första gången hade kläder verkligen intresserat mig och för första gången brydde jag mig inte heller ett skvatt om vad andra tyckte och tänkte utan klädde mig vacker inifrån och på mitt sätt. Jag var bekväm och trygg. Den kvällen släppte jag på allra hämningar av blyghet och dansade loss på golvet som jag annars bara gjorde hemma i flickrummet. Och jag älskade att dansa - före, under och efter kvällen. Kvällen, i klädsel och attityd kom att färga hela min tonårsperiod, ja, den färgar fortfarande. Jag hittade en nyckel till mig själv för när jag granskar mig själv idag, så är det i princip samma stil, nu som då. Det skulle fortfarande dröja ett par år innan jag fick dansa tryckare men det gjorde inte så mycket, jag fann något större den där fredagskvällen på Gruvan, jag hittade en av alla ventilar till att släppa ut all min själs passion och lidelse. Konstnärinnan. Kvinnan. Skatan.


På genomfart i landskapen och de senaste dagarna fäster sig i det brunbrända sommarskinnet. Jag har fjällvandrat. Ensam. Och det var underbart - och välbehövligt. Jag har varit i sällskap med hjärtat och vänner men det mesta av dagar och kvällar har jag varit ensam. Jag har suttit på kala och svårnårbara fjälltoppar och njutit av svårslagna vyer, tystnad och den snara vinden. Druckit te ur termos, skådat fjällämmel och ren. Vandrat barfota genom myrmarker och skog, vadat lårhögt i fjällbäckar och häft mig upp för urgröpta strandväggar. Jag har rest till heliga samemarker och smekt gamla trummor ömt. Jag har smakat landskapat med tungan och blivit mottagen som gäst.


På genomfart genom landet och det tär på energin. Sjunker tillbaka i soffan som den korp och kråkkvinna jag är, vilar i alla mina åldrar och varandet i nu, då och sen. Lämnar ett kloavtryck på badrumsspegeln, kraxar hemmet levande.

Vibrationer

Och vi reste uppåt i landskapet, längs hästhagar och glittrande Klarälv. Regnmolnen som smekte horisonten men som aldrig blev mer närgågna än så. Solljuset som silades mellan mogen åkersådd och vildvuxet ängsgräs. Juli i sin mognaste prakt. Och möten skedde och ögon möttes. Röster som hördes och studsade ut bland de blånande finnskogsbergen. Jag satte mitt avtryck, öppnade strupen. Och jag var klädd i min regnbågsklänning (och leriga gummistövlar), kanske mest för att visa ställning men kanske också för att hålla kvar sommaren ännu en stund. Än är det långt till vinter. Och man frågade mig om jag livnär mig på mitt skrivande och jag svarade nej, inte än. En fjäril landade på mitt bröst för en stund, tog silkesrosen för att vara riktig. Och där var jag, lockerskan, Moder Jord, ja, det var jag. Det är jag. Det är vi alla kvinnor. Både det ena och det andra. För ja, så är det.

Och jag är så nöjd och tillfreds. Kan inte se mig mätt på Värmland som jag både älskar och känner krymper ner som ett par urvuxna skor jag helst vill slippa se. Och kvällstimmar innan hade det varit en resa neråt, längs beteshagar och kråkstråt. Porlande skratt och kluckande Vänervågor. Björksus och stillsamma hjärtslag. Sovande bebisfingrar och ögon som börjar fokusera. God mat och inte en tanke längre bort än i ett vilande nu, nu, nu. En korp som kraxande i bistra nattvinden och själen som expanderar och skjuter ut i kosmos, fram och tillbaka i flera andetag. Levande, levande, levande. Som om jag behövde tvivla. Och det var Fröding och det var så mycket mer än det. En bukett av konstnärers tolkningar. Inspiration som en värmande sharlakansröd filt och syltkakor som kostar mer än vad det var njutbart.

Och åerkommande var det de där örhängena. De där i skimrande svart och hjärterform. De som jag fingrade på och lät stå. Jag såg dem på öra efter öra utan att kunna se mig trött. Såg bara släktskapet, såg bara allt vad de representerar. Cirklar. Cirklar och cirklar. Cirklar igen. Jag lär mig dikten utantill och citerar den där jag tar mig utrymme. Sänder ner pengar till örhängen i ett kuvert och drömmer mig uppåt i landet. Skjuter snart i väg mig själv på vandringen. Fjällvandringen för endast mig och mig. Fjälltoppar och ripris.

Likt en zigenarvagn rullar jag vägen levande.

Shiny Happy

Nej, det är inte höst än, det var bara solen som behövde vila upp sig lite. Idag är den tillbaka och brassar på med lite extra värme, bara för att visa lite. Den androgyna solen, än maskulin och än feminin, olika beroende på mytologi. Som om saker och ting inte kan förhålla sig både och. Återigen, antingen eller. Det är egentligen först när man erkänner både svart och vitt som det grå färgspektrat däremellan framträder. Inte antingen eller.

Idag har jag ansiktsmålat barn tillsammans med vänner. En fin dag! Där blomrankor längs huvudet, halsen, armen, benen - helst på båda sidor, var det klart populäraste valet. Om någon timme eller två väntar löpspåret och bad, därefter ytterligare en filmkväll. Det är skönt med sommar! Men nu, bara stillhet.

I skafferiet är örter på tork. Tyvärr låg all samling med brunört kvar på en stol under köksbordet, upptäckte jag efter ett par dagars frånvaro....

ÅH! Det är verkligen inte alls kul med dator nu.

Florhatt

Jag söker efter en svart florhatt, typ begravningshatt. Gärna old touch. Vart?! Vart, vart, vart finns det en som väntar på mig? Finkammar nätet men är pretty sure på att den återfinns i en gammal hattask eller på en second hand. Jag har skapat mig ett scenjag. En florhatt gör hela grejen.

No sugar

Livet pågår här och nu och det är fina dagar, om man betraktar dem så. Ibland är det en övermäktigt och den upplevda kontrollen över tillvaron uteblir, det känns som korthuset har rasat. Det är en vanlig känsla och jag tror vi alla grips av den emellanåt. Men även om det regnar kan man dansa. Genom att bredda basen, att grunda sig, och stå stadigt på modersjorden kan man undvika att rasa så fasligt djupt. Är min åsikt. Men det så klart, ibland kan man behöva rasa just rejält djupt för att ögonbindeln ska falla. Vår kropp har enorm förmåga att tala med oss, allt utifrån hur benägna vi är att lyssna.

Min kropp säger till mig att det är nog med vitt socker. Att jag helt behöver utesluta det för att må bra då jag med all sannolikhet är sockerallergiker. Fast egentligen spelar det ingen roll om det finns överkänslighet med i bilden eller inte, att bli som hög av socker är ett redan känt faktum och något som jag ur hälsosynpunkt helst vill undvika. Som sagt, godis är inga problem, det är sällan jag får ett sådant sug, liksom efter glass. Men hembakta kakor....lavendelskorpor med choklad, kanelbullar.... men återigen, effekten blir densamma. Ni hör, jag tampas med stora problem...

.....

En nyans som vägrar blandas till och påminner om taggen i hjärtat. En violett dimma, purple haze, och något som likt gelé glider ur mitt grepp. Som att fånga grodyngel en vacker sommardag. Det brukar vara först när man tar det varligt som det går bra. Ett steg tillbaka, andas in och ut, låta andetaget explodera i bröstkorgen. Nej, jag backar ett par steg till.

Det är varma, varma vackra dagar. Ljuvligt kvalmiga och klibbiga. Och fyllda till bredden av värmländsk naturmystik och kultur. Igår var vi till Bengt Berg och Heidruns, en fin resa upp till Torsbytrakten. Lyssnade till en skön mix av olika musikuttryck där kanske Nina Ramsby hörde till det vackraste. Vi bytte ett par ord och kramar, en ljuvligt vacker och ödmjuk kvinna. Det är sällan, anser jag, som en sådan ödmjukhet inför livet och artisteriet återfinns. Genomvackert. Och genomärligt.

Bortom höghusen, bland de blånande träden, lurar mörkermolnen. Vi bjöds på underbart regn- och åskoväder i Fensbol men hem hit ville det aldrig. Lurade i utkanterna bland bergen, där det fortfarande ligger kvar i nattlägret. Läget är oförändrat. Och jag väntar...

Samlingsark

I kaninens trädgård har en röd friggebod med vita knutar byggts upp. Jag tittar på mitt mässingsur som visar att tiden har stannat. Nu, nu, nu och nu igen. Jag har tusen och ett myggbett. De kliar, sticker och är för jävligt jobba men var och ett rymmer fina minnen från helgen. Solstrålar genom en prisma, silar dagar och kvällar fantastiskt njutbara. Jag lyssnar på Tom Pettys nya och prövar nya färgerna.

Jag reser med Hel. Och så är det med det. Och av den anledningen skapade jag spontant en ritual när jag stod i trevägskorsningen sent igårkväll.

Och det är klibbigt varmt. Det kvalmiga lägger sig som en stor yllefilt över landskapet. Jag kan inte andas. För ett sugrör upp till ytan, sänder ut tentakler i världsrymden. Letar luft. Letar liv. Vänder min kind till den fuktiga jorden. Förvandlar mig till en daggmask och kryper ner i mörkret, ner bland rötter och döda skal. På andra sidan jordklotet slår en fjäril med vingarna. Visar upp sprakande rött och ögon som inte finns. Den ryms i en handflata men har endast skådat regnskogen.