Go back where you belong

Du kom upp från avgrundshålet, den uppblötta jordhålan vid buskträdets fot. Du reste dig upp, borstade av lorten från benen, andades in den söta nattluften och påbörjade sedan din klättring uppför husväggen. Det tog dig ett par timmar att nå fönsterkarmen och dyrka dig in men du visste vad du skulle göra. Du trodde att du kunde överraska mig när du kröp in i telefonsladden men jag genomskådade dig - den gubben går inte längre. Jag vet såväl att rösten jag samtalade med visst gläds, är bara en stenstod, oförmögen till känsloliv, oförmögen att fullt blomma ut sitt liv.

I ögonvrån såg jag dig göra svanhopp tillbaka ner till modersmarken. Ingenting lämnade du kvar, allting fick du med dig. Jag hann skymta de röda draperierna och det möstrade golvet innan hålet åter slöts kring dig. Men jag hör er spela, hör er spela och äta er gröt. Jag höjer min egen musik, höjer och plockar fram penslarna.

Målar fram min dag.

Du ljuva, underbara.

Where the wild roses grow

Bild från 1st art gallery




Det ligger något och skaver under huden. Något som sticker, river och kliar, en äkta rostagg. Jag kan ana dess kanter där den skapar saft i min hud men kan inte dra ut den, ens med tänderna. Den här oron beror på många faktorer, alla insiktsfulla på sitt sätt.

Jag kommer aldrig bli av med min oro, eller mitt mörka svarta. Det finns där och har alltid funnits. Men jag kan välja hur att hantera den och förhålla mig till den. Med mycket fysisk träning och kreativt skapande håller jag mig i skick, då är jag lugn. Jag är en intensiv person, på gott och ont. Jag får medvetandegöra och syna mig. Jag är glad att jag är den jag är, att jag som person och livet har skapat mig till det jag är. Jag kan se att jag duger för den jag är rakt upp och ner och vilken gåva det är idag. Så många gånger jag har försökt att vara någon annan, skapa någon annan - istället för att gödsla och blomma ut i den vildros jag är. Nya vanor sätter sig inte över en natt men jag är glad och tacksam över att de finns där att växa med mig.

Jag har sått röda solrosor som ett projekt. Ska bli intressant att se om de gror där jag tryckte ner fröna i jorden. Men jag saknar tålamod, jag vill se dem spira nu. Ser orange vallmo växa upp. Vill skapa ett rum exploderande i färg. Funderar på om en pil inte skulle trivas ypperligt. Ska läsa på...

Orange blossom

Bakom molnbankarna skymtar en gyllene vagn, dragandes fram av fiskar och sjöhästar. Jag kan inte se men vet att den dras fram av en sjöjunfru i skimrande turkost, hållandes tömmar av tång. Doften av hav är det första man märker från ekipaget. Små bjällror kan förnimmas, om man lyssnar noga.

Hon kommer med gåvor. Med oljor, parfym och myrra, med jasmin och ylang ylang. Hon ber dig att gråta ut, att samla dina tårar i kalken, ställa den på altarplatsen och hylla det du väcker till liv. Likt en plugg till svallande fontän...

Hon ber dig att lyssna till känslan men inte att bli den. Hon ber dig att lita till det du känner i hjärtat, att öppna upp kanalen till huvudet, låta förnuft och känsla blandas och bli till en tredje kreativ process. Hon ber dig lyssna till din egen förmåga och förstå att du har lika mycket visdom och kunskap som någon annan.

Hon kommer när du är redo men åker inte vidare förrän kronbladen har vecklats ut. I sammanhanget existerar inte tid.

Ditt och datt

Första Juni idag...sommaren börjar! Fast det känns som den redan har pågått ett tag. Ryssvärmen säger de, jag vet inte jag. Det är ryssvärme och rysskyla... Imorse var vi ut tidigt i löpspåret, det luktade högsommar och var alldeles underbart. Det är alldeles för varmt för att köra på eftermiddagen, bättre då på morgonen och göra övriga träningen senare. Att springa är bland det bästa som finns! Kombinerat med att åka snowboard eller skidor, cykla och simma. Det är något visst med att ta sig fram för egen maskin, att tänja på gränserna, komma in i en andra andning, stänga av omvärlden, lyssna till andetagen - adrenalinkicken.

Imorgon åker vi bort på en minisemester. Det är kläckningstid för en viss dagslända, flugfiskarnas älgjakt infinner sig. Hjärtat ska fiska för glatta livet, jag ska måla och kroppsarbeta på markplätten. Sedan kommer dagarna även kantas av sol, bad, löpning och picnic. Har för avsikt att avsluta ett par böcker som har legat oavslutade alldeles för länge.

Maskrosblad och bryggor

I en pistagefärgad prisma vilar minnet av en kanin. Gråter tyst och hoppar sedan vidare in i granhäcken, in i gränslandet. Bidar sin tid och väntar på döden som det vackraste som har hänt livet. Under tiden knoppas syren och äppelblom. På en markplätt växer gräset som aldrig förr, når 20 cm, 30 cm, 40 cm och pärlor träds upp på tråd, skapar nya rum och tidsmarkörer. Det närmar sig kläckningsdags och jag lyssnar till speldosans melodier. Förflyttas till nostalgiskogen. Av ett styvt papper viker jag till en gammaldags karamellstrut, pyntar den med spets och flor, fyller den sedan med minnena från gårdagens kalas. Blandar till en smoothie och kryper upp i soffan framåt kvällen. Lyssnar till göken och en avlägsen gräsklippare.

På tisdag börjar sommaren och jag har redan fått smaka på den. Den här veckan ska jag ta en djupdykning ner i min kreativitets djupa skogstjärn. Hämta upp skatter till ytan, torka av dem eventuell dy och sjögräs, öppna kistlock och studera vad som är redo av avslutas och färdigställas. Ordning och reda ska få större utrymme. Jag tror det kallas metodiskt arbete...

Mitt hjärtas musik

Fick igår inbjudan till Gypsy Beat Street på Fasching, Stockholm, 4 Juni. Mycket tveksamt om jag lyckas komma iväg men å andra sidan är det löningstider och jag har längtat ihjäl mig efter ett Stockholmsbesök den här våren....

Vill bara snöra på mig de röda skorna och dansa timma efter timma.... För den som bor i trakterna eller planerat in ett besök i storstaden säger jag bara - GÅ DIT!!!!!! Det lär bli de skönaste pulsslagen på bra länge. En fin och oförglömlig kväll.

Så var det det här med ögonöppnare

Det finns mycket jag inte tycker om men jag brukar inte fokusera på det utan istället på det jag faktiskt gillar. Inom vissa områden är det ett exemplariskt tänk inom andra funkar det inte alls. Vad jag riktigt kan störa häcken av mig på är att se hur lärare ute i skolor är så stressade - av befogade och obefogade anledningar - att de tar genvägen och hoppar över väsentliga planeringar, kanske har dem i huvudet men inte synliggör dem för eleverna. Följden blir lika naturligt och självklart elever som har svårt att fokusera och/eller tappar suget när det under ytan signaleras att det är gjort i all hast. Not so funny. För alla parter. Att man inte kan se att man skapar det klassrum man själv väljer, på samma sätt som vi oavbrutet, genom alla val, skapar det framtida samhället. Hur man kan missa sådana väsentliga grundstenar är för mig helt obegripligt. Verkligen.

Givetvis är det här en grov förenkling på alla sätt, håll och kanter. Så är det.

Jag vet att jag kan bli en bra lärare. Jag vet att mina öron och ögon är vad som behövs mer av ute i skolorna men jag brinner inte. Att arbeta med ungdomar i olika åldrar kan vara riktigt givande men det är fortfarande inte vad jag vill längts inne. Kanske någon gång i framtiden, jag har bara så mycket annat jag behöver förverkliga och testa på innan. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska avsluta utbildningen eller hoppa på en annan - nu är egentligen ett gyllene tillfälle. Ett möte behöver bokas.

Nu ska jag snöra på mig löpskorna och slänga av mig inte så lite klassrumsförtret i löpspåret, sååå skööönt!