En bit imma som bevis på min existens

 

 

 

 

 

Undan för undan skalas ett lager hud av.

Undan för undan tillkommer ännu ett.

En slags växelverkan. Mellan vad som ska bort och vad som ska till.

Ibland hör jag ylet från skogen så mycket tydligare än vanligtvis.

Ibland knappt mer än en viskning.

Ibland döv, blind och sluten  från mina sinnen och kall.

Jag kan se på mitt altare - ljusen, föremålen - och förstå precis.

Som en rak linje dragen mellan stjärnor under eoner av tid.

Men jag kan också se och betrakta är allt jag gör.

Som någonting ur sin omloppsbana, på väg ut i det outforskade.

Ibland är det så man upptäcker nytt.

Ibland så man förvirrar sig.

Och sedan skrev jag så många olika slags fortsättningar

men jag raderade dem alla.

Försöker fortfarande hitta en ton, en röst att prova.

Vill inte mer, än att lämna en utandning på rutan.

En bit imma som bevis på min existens.

 

*

 

Septemberbad

 

 

 

 

 

För varje dag någon mer nyans av höst.

Lite mer av svagt rött, orange och hela det sprakande spektrumet

av färger.

Men inte fullt ut. Än.

Mina bad upphörde aldrig.

Det här är året när jag förlänger säsongen mer än tidigare.

Regelbundet packar jag ner handduk och varma strumpor i väskan,

släpper dagen i motionsspåret och avslutar omhuldad av vattenmassorna.

Jag kan inte påstå att de är värst långa numera, baden,

men tillräckliga. De uppfyller sitt syfte.

Om en sjö låg mig närmre än vad det gör,

skulle jag antagligen bada dagligen men det gör det inte.

Det sägs ju att det är det det ska till för att bli året runtare,

att de sker dagligen.

Men jag tänker att någonstans måste man, jag, ju börja.

Så jag gör det såhär som jag gör.

Och njuter.

Och trots att det inte är så fasligt sent på året utan fortfarande September

tycker jag mig ändå redan märka av de hälsosamma effekterna.

Såsom exempelvis ökad blodcirkulation.

Att förlänga säsongen är inte fasligt svårt tycker jag,

det faller sig rätt naturligt för mig att inte upphöra,

värre är det nog att börja tidigare på säsongen.

Då är det liksom någonting annat.

Då har jag blivit van det varma på ett annat vis.

Kalla inslag i duschen har nog ingen större betydelse i just den bemärkelsen.

Fast vad vet jag. Det lär märkas av nästa vår.

Nu är September - höst med inslag av sommar.

 

*

Imagine a woman in love with herself

 

 

 

 

 

9 juli 2009 återgav jag en dikt av Patricia Lynn Reilly.
Jag tycker den är värd ytterligare ett inlägg.

"Imagine a woman in love with herself,
who believes it is right and good she is a woman,
who has walked through her past and who has healed into the present moment,
who celebrates her body’s rhythms and cycles as an exquisite resource,
who allows the feelings to pass through her as gracefully as a breath,
who trusts her experience of the world and expresses it,
who follows her creative impulses,
who designs a personal spirituality to inform her daily life,
a woman who has descended into her own inner life;
who is grateful for the ordinary moments of beauty and grace,
who authors her own life,
who chooses friends and lovers with the capacity to respect her solitude,
who sits in circles of women;
who makes a powerful statement with every word she speaks, every action she takes;
who asserts to herself the right to reorder the world.
Imagine a woman who has vowed faithfulness to her own life and capacities;
who remains loyal to herself; regardless.


Now imagine yourself as this woman.”


*

 

Blossande

 

 

 

 

 

 

Vid två viktiga tillfällen som kommit att sätta prägel på mitt liv,

ett vid sommar, ett vid vinter, båda inom loppet av ett halvår,

kom lodjuret att korsa min väg.

Med stortassarna och stortofsarna löpte de vägen i krumsprång.

Instinktivt visste jag vad de hade att säga mig, varför de som en gåva

uppenbarade sig för mig.

Och med rimtursarna växande lärde jag mig att flyga på ett oanat sätt.

Sandständer och klippvikar, rullstensnäs och gäddvikar,

kustremsorna är ett pärlhalsband satt kring mitt hjärta.

Och vid en fisketur under veckan bärdes ett ömsat ormskinn hem.

Som en kärleksgåva. Som ett budskap till mig från ormen

med någon annan som budbärare.

Och jag trivs nu. Spinner och kurrar som huskatten.

Slickar tassen nöjt efter en första arbetsvecka.

 

 

 

I förändringens tid

 

 

 

 

 

 

Saker och ting förändras.

Träder in i nya faser.

Ja, det väl livet i allmänhet jag syftar på.

För tillfället kommunicerar jag hela dagarna i det nya jobbet

och är alldeles uppe i hjärnan och harvar fullständigt

och har således ingen vidare lust

att fortsätta vara det i samma frenesi i bloggen

som jag tidigare har haft.

Ja, det kanske mest var i början av sommaren

- alldeles hög på klorofyll och solsken som jag var då.

Annars har inte lust så mycket att göra med skrivandet för mig.

Jag skriver vare sig - här men framför alt utanför bloggen

- så länge jag anser mig ha något att skriva om.

Det är lika viktigt som att andas - man gör det oavsett.

Men Just Nu.

Mest Tomt.

Inlägg kommer därmed inte göras i samma utsträckning.

Läs - inte varje dag.

Och så får vi se hur jag väljer att göra det helt enkelt.

Nu. Längre fram. Än längre in i framtiden.

Jag har mina tankar.

Inläggen kommer fortsätta trilla in

men alltså inte lika frekvent

som förr.

Jo.

Jag skrev som sagt det...

 

*

 

Pic via Crush Cul de Sac

 

 

Nystart

 

 

 

 

 

Idag var starten på nya jobbet.

Och igår smörjde jag in kroppen med en

 'summer shine body lotion',

fylld av glitter och persika.

En liten pärla sommar som skimrade på armen idag

när jag ägnade mig åt struktur och planering.

Struktur och planering av det ska innebära.

Vad hösten ska innebära. Vad nästa år ska innebära.

Vi driver upp något från start.

Från tanke och idé till genomförande till avslut.

Men där är vi inte än.

Nu är vi på uppstart,

och jag är till bredden fylld.

Av entusiasm, av driv att starta igång, av att dra riktlinjer.

Stolt över att vara en av hjärnorna bakom, av vad som komma skall.

Och allt som kommer ske längs vägen och hitta lösningar på det.

Nyfiken på alla möten det kommer innebära.

Av allt spännande som väntar.

T.om. det annars så ospännande pappersarbetet

känns lustfyllt och spännande.

 

Och jag kan inte, bara kan inte glömma gårdagens fisksoppa,

så angenämt fin i sin smak.

 

*

 

Med månen som en slags kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen reste jag landskapet.

Från vildskogen till Vänerkusten,

till bördiga fertilitetsjorden och vidare.

Vidare till bergen som minner om Jotunheim,

till höjderna där landskapet blinkar olikblånyanserna,

alldeles likt en ripsmatta.

Och vidare ut längs små grusvägar, skogsvägar

där Varg, Björn, Korp strövar, flyger majestätiskt fritt.

På sätt och vis.

Och Hem.

Och under tiden radion på P2 liksom jorden runt och tillbaka

under en och samma dag.

Den glänsande Vänern, vikingajorden, ekskogen,,

kohagarna, höjden, det andra bekanta.

Allt under en dag.

Likt en katt strosandes reviret.

Joväl.

En djupdykning ner i min själ.

Ner i vrårna, ner för att hämta upp.

Bringa till ytan.

Det gör ont. Värker.

Och läker alldeles förträffligt.

Jag bringar en ny slags ordning

där ko, honung och sensommargräs är framträdande.

Jag tror jag vet vad det vill säga i fråga om harmoni.

Under tiden en mörkare månhalva -

det yttre och inre manifasterat.

 

*

 

 

 

 

Pics via Shantichild