Under en återupplivad sol

 

 

 

 

 

 

 

Jag stannade till i hösten som upphörde och fortsatte vara sommar.

Vilade ut på gräset och lät rörelsen upphöra helt.

Om jag nu kan. Vara stilla. Särskilt länge.

Hallonen. Stora och solmogna. Alldeles vilda.

Orden. Intressanta och fyllda av trycksvärta.

P2 och farfarn i minnet.

Hundtassarna varma och tätt intill.

Och igårkväll, kvällsbadet.

Mitt höstbad som ett sommarbad. Jo, jag samlar bad.

Letar i samlingen och plockar fram.

Igår skumbad med smultron, sherry ur vinglaset.

Läste i PRO's tidning att det är så det ska drickas,

kallt, luftigt och för stunden. Inget att låta stå på hyllan.

Det enda som fattades var Eileen Jewel ur högtalarna

men så är det just inte höst. Nu.

 

 

Jag letar i mina vrår efter lugn,

när ett kaos omväxlande råder på insidan.

Pendlar mellan tillfredställdhet och uppgivenhet.

Handlingskraft och uppgivenhet.

Tilltro och misstro.

Harmoni och ja, det motsatta.

Det är livet som pågår men utan något vidare till kreativt utlopp.

Vilket i sig skapar en sorts stress.

Sedan en tid tillbaka ställer jag återkommande de där viktiga

frågorna.

Vissa svar är uppenbara, andra har saknats, ytterligare andra

behöver upprepas. Påminnas.

Den röda tråden. Den röda tråden.

Närvarande och frånvarande.

 

 

Och under natten drömde jag fragment från förr.

Stressiga och påfrestande livssituationer jag förändrade i ett där och då.

Redan bearbetat men med moment, ögonblick, jag inte

reflekterat över, sedan de begav sig.

Ytterligare nycklar, svar, till mig själv. Mitt liv.

Mina mönster och omönster.

 

 

Som lager av lök. Rosblad. Eller pion.

Ett efter ett fallande.

Släppande sitt tag.

Det som tidigare dolts. Avslöjar.

Skört och kraftfullt.

 

 

Det paradoxala.

 

 

Jag fortsätter mellanrummen.

Fortsätter utkanterna.

Det vilda tickande.

Aldrig tämjt.

 

 

Skönjer nya toner. Nya klanger.

 

 

*