Vikten av att vårda frusna känslor

 

 

 

 

 

Vissa saker går inte att förutsäga,

att ta med i beräkningen.

Att planera för.

De överrumplar. Visar sig hastigt

en morgon, en dag, en natt.

En del mer krävande,

tidskrävande, energikrävande,

livgivande..

För en utomstående kanske obetydligt liten

men för den som vet, som känner

finns vissheten om de herkuliska stordåden

inpräntat.

Någonting sådant hände mig.

Fick mig att stanna upp,

att vilja stanna upp,

för att sedan, efteråt, skjutsas framåt

ett, två tre, flera steg.

Insikt, utveckling, levla. Läkande.

Sedan frid.

Innan och ett efter.

Om där emellan tiger jag. Är tyst. Kanske

överlåter till ett annat tillfälle. Kanske inte alls.

 

*

 

Pic via Shantichild

 

 

 



Under en återupplivad sol

 

 

 

 

 

 

 

Jag stannade till i hösten som upphörde och fortsatte vara sommar.

Vilade ut på gräset och lät rörelsen upphöra helt.

Om jag nu kan. Vara stilla. Särskilt länge.

Hallonen. Stora och solmogna. Alldeles vilda.

Orden. Intressanta och fyllda av trycksvärta.

P2 och farfarn i minnet.

Hundtassarna varma och tätt intill.

Och igårkväll, kvällsbadet.

Mitt höstbad som ett sommarbad. Jo, jag samlar bad.

Letar i samlingen och plockar fram.

Igår skumbad med smultron, sherry ur vinglaset.

Läste i PRO's tidning att det är så det ska drickas,

kallt, luftigt och för stunden. Inget att låta stå på hyllan.

Det enda som fattades var Eileen Jewel ur högtalarna

men så är det just inte höst. Nu.

 

 

Jag letar i mina vrår efter lugn,

när ett kaos omväxlande råder på insidan.

Pendlar mellan tillfredställdhet och uppgivenhet.

Handlingskraft och uppgivenhet.

Tilltro och misstro.

Harmoni och ja, det motsatta.

Det är livet som pågår men utan något vidare till kreativt utlopp.

Vilket i sig skapar en sorts stress.

Sedan en tid tillbaka ställer jag återkommande de där viktiga

frågorna.

Vissa svar är uppenbara, andra har saknats, ytterligare andra

behöver upprepas. Påminnas.

Den röda tråden. Den röda tråden.

Närvarande och frånvarande.

 

 

Och under natten drömde jag fragment från förr.

Stressiga och påfrestande livssituationer jag förändrade i ett där och då.

Redan bearbetat men med moment, ögonblick, jag inte

reflekterat över, sedan de begav sig.

Ytterligare nycklar, svar, till mig själv. Mitt liv.

Mina mönster och omönster.

 

 

Som lager av lök. Rosblad. Eller pion.

Ett efter ett fallande.

Släppande sitt tag.

Det som tidigare dolts. Avslöjar.

Skört och kraftfullt.

 

 

Det paradoxala.

 

 

Jag fortsätter mellanrummen.

Fortsätter utkanterna.

Det vilda tickande.

Aldrig tämjt.

 

 

Skönjer nya toner. Nya klanger.

 

 

*

 

 

Trådarna

 

 

Ibland dröjer orden längre än vanligt.
Någon slags rytm.
Något slags andningshål.
Har levt som en dagsslända.
Mjölkat varje sekund på dess essens.
Dagar kontrastrika mot de andra. Vanliga.
De jag föredrar.
Ibland behövs perspektiv för att uppskatta.
Ibland inte. Ibland PMS, kort och gott.
Och jag märker att mycket handlar om realiserande.
Igångsättande. Egen förmåga och händer på utväxt.
Ett slags återkommande tema.
Ljummet, varmt och hett brinnande.

*

 

 

Pic: Crush Cul de Sac

 



Om det vilda i vildväxterna

 

 

 

 

 

Det är något med de här drömmarna.

Som fångar in mig. Får mitt hår att locka sig.

Det vilda.

Som lockropar. Påminner. Kråmar sig.

Mot mitt skinn, mina tankar och drömmar.

Det är som om essensen av skogens vilda väsen,

hoppar ner i mina korgar och påsar,

blir med hem. Och fyller ut som arom i allt

som skapas utifrån. I juicer och smoothies,

soppor och syltar, i kakor - smaken av vilt.

Av meddelanden och orakel, funnet och gömt,

från naturen till mig att vårda. Tolka. Att sluka.

Ibland att konservera till vintern.

Den som redan rider, vet vad jag pratar om.

Växterna och örterna som allierade.

Låter det märkligt?

Betänk alla ämnen, kemikalier och gifter som följer med köpematen.

Att äta organiskt, ekologiskt och handplockat,

har många fördelar, inte enbart de mest uppenbara.

 

 

*

 

 

 

 

 

 

Pics via Shantichild

Mellan liv och död återfinns jag

 

 

 

 

 

 

Med mörkret på intåg

och de svala stjärnkvällarnas fukt

så blandades min egen palett i mörka färger.

Dovare toner.

Med skördeplock och tillvaratagande,

växande gräs och starten på en annan slags förruttnelse

kliver jag omkring rätt stel till sinnes.

Det är inget som går över på en dag,

en slags höst är här.

 

 

Om yttre höstar sprakar jag.

Ställer stilleben, plockar in och plockar om,

tänder som alltid ljusen. Liksom tekoppen.

Stämningsmusik. Dofter.

Middagar och fikastunder. Ett glas vin kvällar.

Samtal.

Linne och ull.

Siden och det skiraste skirt.

Boken. Filmen.

Tystnaden.

Gammeldansen ner i dödsriket och tillbaka.

Den höga luften.

Färgerna i mellanrummen.

Jag vet hur att tillvarata, skapa stämning.

Boa in sig, kura. Och allt det där andra synonyma.

 

 

Lika öm är jag inte än mot en inre storm.

Någon vaniljdoft är inte direkt spridd

om man säger så. vilket jag gör.

Jag har utvecklats.

Vet att mer ömsinthet kommer med det här varvet.

Saker och ting lär ordna upp sig.

Tills dess plockar jag bären, svamparna.

Idag, de solvarma hallonen.

Den där doften av vanilj som bara skogshallon har...

Den, just den, är det jag vill åt.

 

*



Badkarsbad en sommarkväll

 

 

 

 

 

Igårkväll, fönstret på vid gavel.

Utanför - åskan över berget.

Regnet i tunga droppar. Vinden.

Innanför - torrborstning följt av det där badet

med En och Tallbarr.

De aromatiska dofterna som inneslöt.

Kapslade in. Och mjukade upp.

Vindbyarna som grep tag, skapade vågor i badkaret,

förde ut små berg av skum i hallen.

Av dem som senare inte syntes ett spår.

Smekte vidare mina hettande kinder kalla.

Angenämt. Så det förslår.

Ur högtalarna, ja, Arvo Pärt - Spiegel im Spiegel.

Jag upprepar mig gärna när det behövs.

Stora glas med iskallt vatten. Ett litet med Cointreau.

Efteråt. Olja med apelsin och ringblomma.

 

 

Det kan ha varit ett av de mest underbara baden.

Ett av de mest minnesvärda. Någonsin.

Men det var naivt att tro att det skulle ha sådan effekt

att jag kunde starta den här dagen med skogspromenad.

En sommarförkylning ger sig inte hur som helst.

Har jag förstått.

 

 

*

 

 

Pic: Shantichild

Pauserna finner ofta sina egna vägar

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag gick och blev förkyld.

Fullkomligt logiskt

och inte speciellt oväntat.

Kanske att jag då borde ha badat färre

och kortare stunder. Kanske.

Kanske inte gått lika tunnklädd.

Varit vaken lika länge.

Kanske. Kanske inte.

Det är möjligt. Eller inte alls.

Kanske ...

 

 

Föga överraskande  gjorde jag inte det.

Gav uppmärksamhet.

Så här sitter jag: snorig och dann och gillar läget.

Med snor till övers för en hel armé,

tänder jag ljus i värmen.

dricker tekopparna. Ingefärsblandningarna med svartpeppar.

Lyssnar till meditativ lugn musik. Piano.

Arvo Pärt. Spiegel im Spiegel.

Sveper in mig i tunna klänningar, sjalar, långstrumpor

och kofta. Intalar mig att den lackande svetten driver ut.

Det jag inte vill ha.

 

 

Jag äter bären. Läser böckerna.

Snyter näsan. Tänder aromaolja.

och kan inte direkt påstå att det går någon nöd.

Två dagar.

Imorgon beräknar jag att vara utomhus. Igen.

 

 

Tills dess ett varmt örtbad med En.

Målning av fingernaglarna.

Kanske en film, när mörkret dagas.

 

 

*

 

 

Pic from Shantichild

 

 

 

Är det möjligtvis en kräftskiva på G?

 

 

 

 

Augusti snurrar på.

Med mörkare kvällar, mörkare måne

och rikare skördetid.

 

 

För första gången på jag vet inte hur många år

är jag sugen på kräftskiva.

Jag som egentligen inte ens gillar kräftor.

Kan kanske ha med allt flytande Ranblod i ådrorna att göra.

Kräftor i egen lag, kryddost, Västerbottenostpaj,

kulörta lyktor, ljus i sommarnatten.

På något märklig sätt lockar det mig.

 

 

Ingen festkväll utan följt av en tarotläggning.

Följt av drömmande.

Det här med att skörda frukter i de egna vattendjupen.

Det som lever i mörkret redo att fiskas upp...

 

 

Ja, det slår an en klang inom mig.

Än vet jag inte vad som händer med den.

 

*

 

Painting: The Ballad Of Two Moons by Marta Orlowska

 

 

 

Att förgylla en vanlig vardagskväll

 

 

 

 

 

 

Första augusti.

Trots det fina vädret och trots att jag vanligtvis

brukar anse sommaren sluta i september.

Träffar mig lite vemod.

Hade det gjort det om jag inte hade koll på datumet?

Nä.

Sannolikt inte.

 

 

Häromkvällen vart jag utbjuden av sambon på italiensk mat.

Vilket betydde picnic vid min favoritplats,

klippblocket vid vattnet.

Storfilten utlagd, flertalet värmeljus i glasburkar.

Musik.

Raw italiensk pasta + sallad,

+ vitlöksbröd.

Vilket inte alls är speciellt mycket raw men förbaskat gott.

Dessert och en kopp te.

 

 

Att det nyss hade regnat spelade inte så stor roll.

Liksom att vi fick bryta upp någon stund tidigare

än vad viljan ville.

För det blev av.

Och det var uppehåll medan vi åt.

 

 

Jag gillar det här, att vi inte styrs av vädret

utan tar det för vad det är.

Hittar på i alla fall.

Visst hade det varit underbart med vackert väder och långkväll

men nu förgyllde det en vanlig regnig tisdag.

vilket inte heller är så fel.

 

 

Utan precis tvärt om,

väldigt rätt.

Och väldigt romantiskt.

 

*