Tordyveln flyger igen

Jag läser om Tordyveln flyger i skymningen.

Kanske en av de böcker som mest påverkade mig när jag läste den som barn.

Som om inte hela skuggserien...

Maria Gripe...

Allt sedan vårterminen startade har jag haft den här längtan inom mig.

Att när sommaren kommer..

När jag kan läsa för min egen skull.

Nu kan jag ju inte riktigt det ändå.

Men ändå.

Jag och tekoppen igårkväll -

strax efter kl. 20, den 27 juni, på väg mot fullmåne.

Och det blir bara så mycket meta det kan bli.

När bokens inledande handling utspelar sig

27 juni, på väg mot fullmåne, strax runt kl.20.

Än mer meta när inledningen behandlar slump och öde...

Haha!

Är det det som kallas för läsupplevelse?

Måntro.

Vad jag gillar så starkt är att språket är så poetiskt.

Inte reducerat för unga läsare utan nästan tvärtom:

en inbjudan till vad språket, läsandet och skrivandet kan erbjuda som smörgåsbord,

kom och ta för dig!

Bli hänförd, förförd.

Njut.

Så man skapar lust.

Eller kanske snarare tar vara på den lust som redan finns där.

För jag är av uppfattningen att alla bär på en lust.

Bara olika slags omständigheter och faktorer som ställer till det.

Svåra ord och föråldrat språk vävs in så vackert med slang, det nyare.

Hopningarna...så vackra.

Jag tror inte det ställer sig i vägen.

Men vad vet jag.

Själv läste jag den som riktigt ung, omkring 8,9 år.

Jag vet, för jag hade ännu inte flyttat.

Minns hur jag en sommarkväll (eller var det vårkväll?) när jag inte kunde sova.

Steg upp.

Öppnade boken.

Fortsatte.

De sista solstrålarna starka genom de bruna persiennerna.

Uppdragna knän vid skrivbordet.

Jo, jag tror det var kvällen före utflykten till Glava med kompisens familj.

Då vi hälsade på hans släkt, åt revbensspjäll, badade och sprang ändlös gräsmatta.

Hur jag förtjusades i den gamla spisen.

Men allt det dagen efter.

Jag minnns läskvällen.

Som så många andra läskvällar.

Man kan nog säga att det var min identitet, ja.

Bokslukaråldern.

Det fanns ett par yrken som hägrade:

författare och bibliotekarie.

Hur kom det sig att jag inte satsade på det senare? undrar jag.

Men...

att jag redan då hängde med i diskussionen om öde/slump, tro och vetenskap...

Fast vi var två tjejer, bästa kompisar

som verkligen pratade de här ämnena - och allt annat med varandra och fäderna,

som merparten av lågstadiet och restrerande skoltid hade specialundervisning för att vi låg så långt fram

(vart tog 80-talets resurser vägen???)

Det var hon som tipsade mig -

och den var som klippt och skuren för mig

som redan lekte såhär.

Eller?

Kom allt sen, efter boken?

Jag vet inte.

Men att på nytt läsa den är som att åka tillbaka i tiden.

Så mycket som jag blir påmind om.

Positivt.

Luktgummin, känslor, lekar etc.

Och jag älskar, fullkomligt älskar

hur jag mer eller mindre får samma inre bilder som då.

Och en annan bok ger sig till känna.

Bilder och en handling förnimmer..

Antagligen lånad samtidigt, läst i direkt anslutning.

Eller en radioföljetong från den sommaren eller en annan.

Vilken är den?

Jag behöver läsa...

Eller är det en dröm?

Skapad ur bokens värld,

böckernas värld...

Allt det som lätt och ledigt beträds med en författare som bjuder in.

Som inte har en vaktpost som tittar efter åldersgräns.

Varken uppåt eller nedåt i åldrarna.

Som sträcker ut en varm hand och ber dig gripa tag.

Som rubbar dina sinnen och hela existens (i någon form...)

Banne mig!

***

Spell and the gypsy, Brown dress with white dots, Earth Age??

In other words:

I re-read on of my favorite books from childhood at the moment. One of many books written by swedish author Maria Gripe. I remember how I completley got into it, living it. Like so many other books both now and then. It get me thinking of writing, language, lust... and how I love that the author don't wrote to younger readers but instead inviting the reader to a poetic and more "older" world. More colors, hues. Something more complex.. A author who take younger readers and children seriously, who don´t spare. I could go on and on....