Det förändrade

Det fanns en tid när våren var förknippad med depression.

Någon vecka till över en månad av knivskarpt mörker.

Jag minns en vår när en väninna ringde mig varje morgon för att jag skulle komma upp och ut och träna - som alltid har hjälpt mig. Och hon hjälpte mig även att diska och städa hela den perioden.

Jag vet inte när det vände, när depressionerna uteblev och ersattes av längtan och eufori.

Visst, jag drabbas fortfarande av en häpnadsväckande trötthet den första tiden men den går ju att styra över på ett annat sätt.

Men jag kan bara inte få nog, av våren, av dofterna, av ljuset, av allt det som händer.

Islossning kan man säga...

Värmen inom.

Stiger.

Planerar för Valborg, för Tranafton.

Inkluderar.

Men vi är inte där än, allt det där är längre fram.

Just nu är det sjungande isar, immiga solglasögon och väntan på den första blomman.

Fortsätter plugga med fokus. Allt annat, på andra nivåer än vad jag är van vid, än hur jag vill ha det.

Men jag tror jag har greppat tålamod nu. Ja, jag tror det finns där.

Mitt utövande, inget extraordinärt. Rälsspår. En sorts lek.

Alla mina utövanden, rälsspår, lekar. Ringar på vattnet. Prismorna som reflekterar.

Men det finns något där, som jag ännu inte vet vad det vill mig.

Som det kommer sjungas över, resas på. Drömmar, kort och det andra.

Med tiden lär jag veta. Ja, med våren kommer jag veta.

Ha känndedom.

 Kunskap.

Insikt.

***