Eremiten

När jag skrev om undanskymda platser. Om att träda in i gömda rum. Att distansera sig från allt det omkringvarande. Dra sig undan larmet, måstena och allt som hör vardagen till och istället glipa på filtduken in till det dolda, det inre, det andra. Om att iträda sig Eremitens mantel och med lyktan i ena näven. Förstod jag nog inte vad väl det passade på mig just då och vad jag faktiskt sa till mig själv var av vikt att göra. Det trillade dock ner ett par dagar senare. Och det är vad jag ägnat mig åt att vara den senaste veckan, Eremit.

Situationer, relationer, händelser - som kom på sin spets och som jag valde en annan ingång till än tidigare. Helt plötsligt ser min hösttermin inte alls ut som förväntat men så mycket bättre, lugnare och mindre kaosartad. Det är viktigt att inte glömma bort för vems skull man gör vissa saker. Sin egen. Inte för en studievägledare. Eller någon annan. Ibland beror oron man känner på att man bör välja en annan väg, att man vet om det men inte lyssnar till det.... För första gången på mycket länge upplever jag att jag tar över kontrollen, gör ett autentiskt val - sansat och noga övervägt. Inte ett beslut där jag köpslåt om tid, för att vinna tid och täcka förvirring. Eller, jag gör väl oftare och oftare de autentiska valen på senare år men det var ändå något annorlunda som skedde den här veckan. Något som förändrar alltihop. Typ.

Och vad jag vill ha sagt med det (förutom vad bra jag är) är vikten av att ha kontakt med sin inre Eremit. Speciellt i det samhälle vi lever i idag. Där allt ska vara så effektiviserat och där det inte ska finnas tid för eftertanke utan beslut ska lämnas så fort som möjligt utan helst i en stund som redan har varit. Visserligen en överdrift men ändå. Behov av meditation, avslappning, mindfulness och yoga - är alla sysselsättningar som hör Eremiten till men som nödvändigtvis inte behöver innebära kontakt med henne/honom. Snarare, tolkar jag det som, är de stigar som leder fram till grottan. Och egentligen är det inte själva grottan som det ska fokuseras på utan istället är det tystnaden besöket medför som är det väsentliga. På tarotkort syns Eremiten oftast i språng, än sittandes i grottan, lysa upp det som annars är dolt i natten. Och många gånger är det väl just så, kan jag tycka, att det är en sysselsättning som leder fram till bra beslut, snarare än aktivt tänkande. To clear the mind... Långpromenader i avslidhet, gärna i skogen och om sena kvällar eller nätter är ett utmärkt sätt att väcka upp kontakten.

Glöm inte lyktan, den är väsentlig, den visar hur det egentligen ser ut och förhåller sig. Tar död på de illusioner som skapats. Något otäckt i skogen om natten är ju oftast ingenting annat än en stubbe i ficklampans sken... Det är väl det som avses då, när man talar om att ha blivit upplyst...