Hybris is soooo last year

Det hände på ett litet kick, att jag gick emot mig själv. Baklänges för ett ögonblick och med garden nere. Det jag sagt till mig att vara uppmärksam på gömde jag bakom skygglappar och sa ja till sådant jag egentligen skulle ha sagt nej till. Och det är svårt, när det handlar om sådant jag brinner för, om sådant som har med passion att göra, någonstans i periferin. Jag arbetar fortfarande med att inte tacka ja ögonblickligen utan noga överväga - och låta det ta en liten stund. (En stund för mig är oftast inte detsamma som en stund för andra. Jag tror de knappt hinner blinka ibland.) Och på vägen till bemästrande händer det såhär ibland.

Det blev för mycket. Migränattack för första gången på över 1½ år, sömnlös natt, örontjut och brus - som visserligen gick över efter att jag bestämt mig för det, ett ihopklappande i köket. Jag behövde aldrig fundera på varför. Det är det som är det fina i kråksången. Att jag numera känner mig själv utan och innan, vet mina begränsningar, mina möjligheter etc. att jag vet vad det är frågan om vid minsta lilla tecken - och därmed kan göra något åt det. Så egentligen är det bara något bra som händer. Jag förstod redan under promenaden igår vad det är jag behöver göra (tacka nej of course) men efter all jävla ridåtextil som revs ner på kvällen behövdes ändå meditation och groundning. Jag har insett långt tidigare att det är något jag behöver göra dagligen men som jag slarvat med sista veckan och gårdagen gör det bara än tydligare för mig varför jag har det som vana. Som sagt, allt var redan utrett men jag valde ändå att dra ett tarotkort och naturligtvis blev det Kejsaren. Jag slutar aldrig att hänföras.

Så, lite svedd i skinnet dansar jag vidare med erövrad kunskap och djupare insikt, om än med jävligt trötta steg. Det är en strålande dag och jag har böcker och databaser att söka igenom innan jag tar den berömda tjuren vid hornen.

Och det är jag så stolt över att jag har med mig. Det är inte en självklarhet för alla. Att hur jäkligt eller obekvämt något än må vara så tar jag alltid mitt ansvar och förklar hur det ligger till. Både i stort och smått. Nu att tacka nej till något jag redan har trasslat in mig i och som kan komma att ställa till det för andra. Ibland kan det vara att informera någon om det alla drar sig för att säga. Det kan faktiskt vara vad som helst. För att bära omkring på det gör det desto tyngre. Klart det känns olustigt många gånger men oftast existerar inget annat val, iaf för mig. Att man kan leverera på olika sätt är så givet att det knappt behöver kommenteras.

Överlag tror jag det är något vi behöver träna oss på, att visa oss svaga. Att trotsa rädslan som finns inombords. Som en svag färgnyans eller starkt svart. Jag tror på allvar att det är först när vi tar fram den och synar den, som den spricker. Att gömma undan den leder lätt till min gårdag, förträngning och övertro, och det leder ju som bekannt inte till något bra. Att vilja alltför väl och vara alla till lags skapar en otydlighet som utestänger kommunikation. Och som i sin tur inte möjliggör ett klimat där vi alla bara får vara och duga som vi är rakt upp och ner. Att skolan/familjen/individen skapar duktiga små flickor och pojkar är guld för produktionen, nästan aldrig för människan. Det är sällan våra val bara rör oss själva...Likförbannat är det våra egna val vi behöver fatta för vår egen skull.. Men det är enorm skillnad på egoism och självkännedom. Ernst Billgren skriver i sin bok Vad är konst? att vad Biblen ustestänger i Jesus bergspredikan är:

Behandla dig själv så som du vill att andra ska behandla dig.

Så enkelt och huvudet på spiken. Så genialt. Och varför, varför - är det inte det vi praktiserar mer?