Love hurts

Jag har något att vara stolt över. Något att fira. Ett delmål som har klarats av och som jag är jublande glad över men som ändå hamnar i skymundan av annan skit. Och jag orkar inte riktigt med de här krängningarna. Jag lämnade av det till sjöss, tackade av det och sa goodbye och jag vägrar ta på mig det igen bara för att någon annan upprätthåller ett märkligt lugn på det viset. Och jag känner att jag vandrar på en tippbräda, att det tippar hur jag än gör, vad jag än säger, så vida jag inte står kvar i mitten. Vilket gör att det tippar inombords för mig. Det blir fel sorts stillhet. Och ändå är det det lugnaste jag kan göra. Det gör smärtsamt ont att se någon jag älskar så högt riva och slita så hårt men samtidigt kan jag inte plocka in det i mig. Det är som att se på film. Jag försöker stänga bort alla hårda och elaka ord för jag vet att det är tomt och innehållslöst. Jag försöker vara i mitt vuxna jag men det är svårt när den andre absolut inte är det men samtidigt vägrar att inse det.

Jag skulle behöva tid för mig själv. Tid att resa bort och njuta av allt det bra jag inför i mitt liv och som jag uppnår. Tid för att njuta av expansion, insikter, knoppningar och blommor. Tid för mig. Tid för kreativitet, vitalitet, lust och glädje. Tid för Liv more than ever! Och samtidigt vill jag inte vara någon annanstans än hemma. I mitt center. Bland mina altare, ljus, böcker, badoljor, kuddar, drömmar, tankar.. Ingen annanstans.

Det är stundtals svårt i ett kärleksförhållande. Ibland bara mer än så.