Bäverhjärta

Det snöar igen. Stora, stora flingor som yr ner, yr ner i en evighetsdans. Och i björken längre bort sitter skatan. Det har snöat oavbrutet, näst intill, sedan i Onsdags. Allting är vitt, vitt och himlen är vit, vit eller svagt grå.
Renhet.

Och det är tänkt att vara en helg på åtskilda håll. Jag en plugghelg för den sista träffen på måndag. Jag arbetar hårt på, att med olika tekniker motverka att oron och spinneriet i bröstet växer, eskalerar och får greppet om mig. Det är jag som ska styra, som ska ha känslan i kontroll. Det är svårt att hålla i schack men det växer iaf inte. Det är bra.
Inte gripas av paralysering utan låta flödet flöda.
Inte dämmas upp.
Och för det krävs massor av meditation.
Massor.
Det blev som ett center för meditation och stillhet här hemma. Faktiskt. Flera gånger om dagen och jag vet inte när jag var så hängiven senast. Om jag överhuvudtaget har varit det.

Det är mycket intellekt kan man säga. Och det kräver ju sin balans. Så jag stickar på den där sjalen emmelanåt men även det är ett sätt att strukturera och låta hon i arkivet ställa rätt bland hyllorna. Hon är inte så snabb men jävligt pålitlig. Jag skulle behöva måla. Men märkligt nog är inte behovet tillräckligt starkt.
Än?

Baka till kvällen. Chokladbollar med polkakross, bara för att. Bara för att det är så sjukt gott. Korta promenader i pulssnön. Den där stillheten är så närvarande när inte hjärtat tickar till. Bäverhjärtat.

Bara idag på mig. Imorgon repetition. Bara att bryta isär. Bryta ner. En sak i taget. Det viktigaste först. Inget annat än tillit.

Fönstret täcks återigen av snö. Drivor som bygger upp. Det är inte meningen att jag ska se ut. Allt jag behöver finns här inne. Här. I centrat av Bäverhjärtat finns stillheten.

I centrat av Bäverhjärtat finns stillheten....