Shiny Happy

Nej, det är inte höst än, det var bara solen som behövde vila upp sig lite. Idag är den tillbaka och brassar på med lite extra värme, bara för att visa lite. Den androgyna solen, än maskulin och än feminin, olika beroende på mytologi. Som om saker och ting inte kan förhålla sig både och. Återigen, antingen eller. Det är egentligen först när man erkänner både svart och vitt som det grå färgspektrat däremellan framträder. Inte antingen eller.

Idag har jag ansiktsmålat barn tillsammans med vänner. En fin dag! Där blomrankor längs huvudet, halsen, armen, benen - helst på båda sidor, var det klart populäraste valet. Om någon timme eller två väntar löpspåret och bad, därefter ytterligare en filmkväll. Det är skönt med sommar! Men nu, bara stillhet.

I skafferiet är örter på tork. Tyvärr låg all samling med brunört kvar på en stol under köksbordet, upptäckte jag efter ett par dagars frånvaro....

ÅH! Det är verkligen inte alls kul med dator nu.

Florhatt

Jag söker efter en svart florhatt, typ begravningshatt. Gärna old touch. Vart?! Vart, vart, vart finns det en som väntar på mig? Finkammar nätet men är pretty sure på att den återfinns i en gammal hattask eller på en second hand. Jag har skapat mig ett scenjag. En florhatt gör hela grejen.

No sugar

Livet pågår här och nu och det är fina dagar, om man betraktar dem så. Ibland är det en övermäktigt och den upplevda kontrollen över tillvaron uteblir, det känns som korthuset har rasat. Det är en vanlig känsla och jag tror vi alla grips av den emellanåt. Men även om det regnar kan man dansa. Genom att bredda basen, att grunda sig, och stå stadigt på modersjorden kan man undvika att rasa så fasligt djupt. Är min åsikt. Men det så klart, ibland kan man behöva rasa just rejält djupt för att ögonbindeln ska falla. Vår kropp har enorm förmåga att tala med oss, allt utifrån hur benägna vi är att lyssna.

Min kropp säger till mig att det är nog med vitt socker. Att jag helt behöver utesluta det för att må bra då jag med all sannolikhet är sockerallergiker. Fast egentligen spelar det ingen roll om det finns överkänslighet med i bilden eller inte, att bli som hög av socker är ett redan känt faktum och något som jag ur hälsosynpunkt helst vill undvika. Som sagt, godis är inga problem, det är sällan jag får ett sådant sug, liksom efter glass. Men hembakta kakor....lavendelskorpor med choklad, kanelbullar.... men återigen, effekten blir densamma. Ni hör, jag tampas med stora problem...

.....

En nyans som vägrar blandas till och påminner om taggen i hjärtat. En violett dimma, purple haze, och något som likt gelé glider ur mitt grepp. Som att fånga grodyngel en vacker sommardag. Det brukar vara först när man tar det varligt som det går bra. Ett steg tillbaka, andas in och ut, låta andetaget explodera i bröstkorgen. Nej, jag backar ett par steg till.

Det är varma, varma vackra dagar. Ljuvligt kvalmiga och klibbiga. Och fyllda till bredden av värmländsk naturmystik och kultur. Igår var vi till Bengt Berg och Heidruns, en fin resa upp till Torsbytrakten. Lyssnade till en skön mix av olika musikuttryck där kanske Nina Ramsby hörde till det vackraste. Vi bytte ett par ord och kramar, en ljuvligt vacker och ödmjuk kvinna. Det är sällan, anser jag, som en sådan ödmjukhet inför livet och artisteriet återfinns. Genomvackert. Och genomärligt.

Bortom höghusen, bland de blånande träden, lurar mörkermolnen. Vi bjöds på underbart regn- och åskoväder i Fensbol men hem hit ville det aldrig. Lurade i utkanterna bland bergen, där det fortfarande ligger kvar i nattlägret. Läget är oförändrat. Och jag väntar...

Samlingsark

I kaninens trädgård har en röd friggebod med vita knutar byggts upp. Jag tittar på mitt mässingsur som visar att tiden har stannat. Nu, nu, nu och nu igen. Jag har tusen och ett myggbett. De kliar, sticker och är för jävligt jobba men var och ett rymmer fina minnen från helgen. Solstrålar genom en prisma, silar dagar och kvällar fantastiskt njutbara. Jag lyssnar på Tom Pettys nya och prövar nya färgerna.

Jag reser med Hel. Och så är det med det. Och av den anledningen skapade jag spontant en ritual när jag stod i trevägskorsningen sent igårkväll.

Och det är klibbigt varmt. Det kvalmiga lägger sig som en stor yllefilt över landskapet. Jag kan inte andas. För ett sugrör upp till ytan, sänder ut tentakler i världsrymden. Letar luft. Letar liv. Vänder min kind till den fuktiga jorden. Förvandlar mig till en daggmask och kryper ner i mörkret, ner bland rötter och döda skal. På andra sidan jordklotet slår en fjäril med vingarna. Visar upp sprakande rött och ögon som inte finns. Den ryms i en handflata men har endast skådat regnskogen.

Rum

Jag har, så länge jag kan minnas, tilltalats av ett vagabondliv, att likt en nomad flytta runt med ett lättare bohag. Att vara en cosmopolit, hemmahörande i all världens städer, byar och länder. "Whereever I lay my hat is home". Att likt en zigenerska med sin vagn åka fram längs vägar som är nya och oupptäckta eller gamla å kärt återseende. Semestra eller bo längre perioder i stor båt eller husbil. (Eller andra udda platser som kvarn och fyrtorn.) Mina tidigare boenden har varit ettor eller andra mindre lägenheter, dels för att jag alltid har trivts med det men även för att jag levde efter att mitt hem skulle gå att packa ihop på ett par timmar, iaf jag skulle komma på något spontant.

För att ha levt under den ledstjärnan samlade jag på mig såpass mycket saker (läs möbler och böcker) som går helt i annan linje. Jag skulle lätt kunna fylla ett stort hus enbart med mina prylar. De egna ytorna räcker sedan länge inte till, jag lånar lite förvaringsmöjligheter både lite här och där. Och nej, det är inte ett alternativ för mig att göra mig av med de här möblerna. Prylar och saker är en sak men gamla fina och ärvda möbler en helt annan. Jag har ju alltid vetat att en dag så finns platsen. Tills vidare, jaa....

Men nej, det är ju inte enbart möbler, hur mycket jag än vill intala mig det. Jag är en ekorre, likt farmor återvinner jag presentpapper och snören - vet ju aldrig när jag får användning för det (oftare än vad man kan tro). Små garnstumpar kan bli rosetter och då går det inte alls att slänga. Likadant med små pappersbitar, allt, ALLT sparar jag. Men det gör ju inget, intalar jag främst mig själv, jag är ju en skapande och kreativ människa. Som om det skulle göra skillnad, jag är en samlare punkt slut. Helt stick i stäv med min egen självuppfattning.

Fast det är inte helt sant. Jag har inte ett förhållande och en relation till varenda pryttel, jag är samtidigt ruskigt bra på att göra mig av med saker. Och bättre blir jag. Förr kunde jag inte göra mig av med en enda bok, det spelade ingen som helst roll om den var så dålig att jag aldrig mer skulle öppna den - den hade sin givna plats i hyllan. Not any more. Det rensas flitigt.

Igårkväll innan jag somnade reflekterade jag över vad jag egentligen behöver. Vad jag absolut inte klarar mig utan. Det framträdde ett väldigt sparsmakat inre rum. En bädd på golvet (skönast för ryggen) plats för att måla och skriva, ett altare, en platsbyggd soffa med inbyggd hylla bakom samt ett litet bord - det är verkligen allt. Och det får verkligen plats på minimal yta. Mer behöver jag inte. För min inre syn ser jag ett murkalkat och vitt rum i ett varmare land med kakelplattor på golvet, bambujalusier på väggarna. Ett altare i form av rökelsekar och en rosa keramikskål fylld med vatten och ett flytljus. Bland annat. Och jag tror att jag behöver det där inre rummet. Att det är i den miljön jag för tillfället kan hämta kraft och energi, liksom vila ut och bara vara.

Jag tror att vi alla har de där inre rummen och att de byts ut allt efter våra behov. Vi behöver dem, de utgör en viktig funktion för oss gällande kraft och återhämtning. Det är inte alltid vi kan besöka de fysiskt viktiga platserna och då är det bra om vi kan vandra runt i vår inre värld, i våra inre rum.

Hur ser ditt rum ut? Finns det framträdande färger eller möbler, vilken känsla får du?

All is full of love

Återigen är det en sådan där förmiddag när samhället vibrerar och slumrar i ett ljummet soldis, bärandes korgar av hetta för eftermiddagen. Man upplever dem ofta utomlands men här hemma är det sällan. De inträffar bara i längre perioder av värme och vid högsommar. Jag kan inte sätta fingret och orden på att beskriva dem, känner bara av deras magi mot kroppen och huden... Jag älskar dem. Älskar hur jag stiger upp i en luftballong av fantasier och skaparkraft via dem.

Om en stund ska jag åka ut till ataljen för att luncha, äta chokladmuffins, måla och ha det underbart tillsammans med mina fina väninnor här bland de blånande bergen. Visst kände jag dem innan men jag är glad och tacksam för att flytten hit upp innebar att jag kommit dem närmare.

Och det är så jag fyller mina dagar numera. Med glädje och tacksamhet. Ödmjukhet innför livet. Att omge mig med sådana tankar och insikter gör livet mer harmoniskt. Visst finns det sådant som drar ner mig också men med det andra runt omkring mig drar det inte längre ner mig lika djupt som tidigare. Pröva själv, om du inte redan gör det. Vad känner Du dig glad och tacksam över? Kanske är det skuggan under äppelträdet, som gör det möjligt att komma undan de varmaste timmarna och som dessutom ger skugga åt blommorna som växer där. Kanske är det timmarna vid stranden, avkopplingen och svalkan i vattnet. Kanske är det att du och din partner har börjat kommunicera. Kanske är det någonting helt annat.