Hjärtat i mig är hjärtat i dig

När jag startade den här bloggen gjorde jag det under påhittat namn av en anledning, jag ville inte censurera. Jag ville kunna skriva fritt mellan himmel och jord om allt som intresserar mig av en anledning utan att det skulle dras paralleller till mig som person. I synnerhet för mig själv. Jag var rädd för att fall jag bloggande under mitt riktiga namn så skulle jag inte skriva rakt från hjärtat utan gå vägen genom huvudet först. Och då blir det fel. Jag har dock insett allteftersom att det inte fungerar riktigt så för mig ändå. Ibland får jag känslan av att jag har skrivit för mycket om något men oftast att jag skrivit för lite om sådant jag egentligen vill. Ibland får jag känslan av att jag inte är nog insatt i något för att skriva om det. Men oftast, på senare tid har jag börjat tänka kring begrepp som privat, utelämnande etc. Kort och gott, jag har lagt på alla de där filtren jag ville klara mig utan.

När är man för privat och när är man det inte? Jag utgår ifrån att man känner det helt enkelt men jag tänker i vidare perspektiv. Genom att skriva helt genomärligt om något innebär även att man gör tvärt emot de här samhällsnormerna om att hålla inne salker och ting. Jag tror att genom att öppna upp sårbarheten i mig, är att öppna upp sårbarheten i dig. Inte att man ska avslöja allt sitt innersta till första bästa men genom att visa upp mänsklighet, säga något i stil med att jag känner mig lite sårbar just nu så att ni vet, nåt sånt till sin omgiving, sånt är att rasera flygningen på de höga hästarna. Vi är inte mer än människor, inga superkvinnor eller män med hundra armar och ben och energi för ett helt regemente, vi är de vi är. Och genom att stå för det så tror jag helt genomärligt att vi hjälper varandra att bibehålla det. Om jag skriver om något jag kämpar med tror jag på fullaste allvar att det hjälper någon som läser det. Alla har vi något vi kämpar med, eller snarare kanske mot? Även om problemen inte är de samma kan det ge tröst att läsa om någons annans. Kanske gör det oss påminda om var vi har befunnit oss en gång i tiden, kanske säger det till oss själva att vi iaf inte har det så jobbigt, kanske tänds ett ljus, kanske händer någonting helt annat.

Samtidigt, att berätta om något är att erkänna. Det i sig kan få en att växa. Inte nå ända fram, men en bit längre.

Det som syns

Det bor en färgad pärla i vinden, som fraktas fram med hjälp av skratt. Det bor en virkad spets i kråkans näbb, redo att spillas ut över världen. Det bor ett guldfärgat sagogryn i ekens stam, en silverfärgad mössa i musens bo. Det bor en regnbåge och en svart tråd i oss alla.

En levande värld?

Det har varit lite tumultartat de senaste dagarna. Jag är glad att jag blev så utvilad under helgen för det har hjälpt mig mycket i den här situationen. Att plugga och producera texter har det inte varit läge för utan istället har jag tagit ett par dagar off. Det är något jag vanligtvis har svårt för att göra utan att känna skuld. Jag ska ju vara så förbaskat duktig jämt. Men jag förändras och är inte längre den som var förut. Det ger mig sinnesro men skapar mer oro hos andra. Så är det. Jag kämpar vidare och bygger på mitt torn, mitt slott, undan för undan.

I flytten förra vintern fann jag en gammal rulle med papper omknutet med rosett. Jag har i princip inte sett den rullen sedan jag var 17. En gång i tiden betydde de där avskrifterna ur Lynn Andrews böcker oerhört mycket för mig. Jag läste dem om och om igen. Jag minns det såväl. Igår satt jag och skrev över dem till datorn. Och jag förstod den djupare strukturen de talade till mig. Det handlade inte bara om obalansen i vår värld, vad den vite mannen har gjort och den snedvridna bilden vi har på kvinnlighet, det handlade inte bara om berättelser från en indiankvinna, fiktiv eller inte, som jag fann stort värde i att bevara utan kanske främst om det utanförskap jag kände så starkt i min egen familj. Att oavsett hur man stöttade mig och uppmuntrade mig på olika sätt och plan så kände jag alltid starkt att mitt sätt att vara, mitt sätt att tänka, min person, inte var fullt accepterat, inte var sättet man ska vara på. Jag tog illa vid mig men det nådde aldrig mitt hjärta.

Igårkväll var vi iväg och såg Avatar. Så värst hollywood-aktig tyckte jag faktiskt inte att den var. För en gångs skull var det riktigt trovärdigt. Texterna jag fört över tidigare under dagen kändes högst levande. Och återigen upplevde jag det på ett inre plan. Men givetvis även det uppenbara. Hur vill vi att framtiden ska se ut? Vill vi ha en frisk vargstam? Vill vi bevara djurarter och växter? Vill vi ha kvar regnskogar? Vill vi ha ett friskt hav? Om svaret är ja kan vi inte längre tycka i ensamhet utan det är dags att börja agera! På riktigt. Alla bär vi på ansvar och skyldighet. Det har sagts för men kan aldrig bli en utsliten fras, många droppar blir till en stor å.

Fjärilskvinnan

Och så lyfter fjärilen och fladdrar iväg. Med torra vingar. Utan tyngder.

Att plocka upp trådar

Vi bor i ett gammalt trähus, med fyra lägenheter och stor trädgård. Det är högt i tak och bra på alla sätt och vis. Men utanför sovrumsfönstret går vägen. Inte den jättestora men den för ett litet samhälle karaktäristiska huvudleden. Det är fashinerande hur ett par dagar off i skogen gör en än mer mottaglig för ljuden. På ett vis är det härligt ändå, på vardagar börjar pendlingen runt 6-7, den tiden jag går upp och det är härligt att vakna av sig sig och slippa ställa klockan.

Jag har halkat efter med ett par saker. Inga stora saker men tillräckligt för att jag vill balansera upp oron. Det finns skivor jag vill skicka till vänner, meddelanden jag vill svara på etc. Sådant som rör det sociala. Vänner över nätet och i närheten. Jag tror det är det som är den här veckans tema, socialt umgänge - vänskap.

Ni finns alla i mitt hjärta!

Trendigt?

Tillbaka hemma efter ytterligare ett par dagar i skymundan. Promenader i tysta, vita skogar med granar och tallar vackert renande, som riktigt har sköjt genom det inre på bästa tänkbara sätt. Sparkåkande utför backar, mys bland filtar och tekoppar. Umgänge.

Ibland, rätt ofta, får jag känslan av att mitt sätt att leva, mitt sätt att vara, det bohemiska, det häxrelaterade, är en trend bland andra. Det är inne, det är rätt, med stora virkade sjalar, tunikor i lager på lager, flätade läderarmband med berlocker och talismaner, läderväskor och stora tunga vilande på höften. Flätor, blommor och fjädrar i håret. En tarotkortlek i ena handen och rökelse i den andra. Det är så chickt att det inte är klokt. Känslan av att vara på drift, på väg bort, på resande fot - själsligt eller fysiskt, mysticism, hippielivet, kommer på köpet. Eller? Kanske kommer känslan av att vara rätt, vara sund, vara unik, med de ekologiska morötterna eller bönorna, kanske med den egentillverkade lavendeloljan? Kanske kring vintergrillandet en vacker dag?

Eller inte alls så. I vårt samhälle ska vi köpa oss en livsstil, köpa något som slår an en klang inne i oss. Det är märkligt att något som är av så stort värde, något som är så mycket andligare än så kan vattnas ut och bli überytligt. Eller är det kanske jag som är märklig, som fortfarande höjer på ögonbrynen och tycker det är strange.

Ikväll gör jag smoothie på banan och kiwi, äter ananas, lyssnar på en tysk new-age-gudinneskiva och njuter av att bara vara.

Andetag

Jag syr i mig, sprättar upp sömmar - vissa går t.o.m. upp av sig själva, och syr fast med starkare tråd, färggladare tråd. Jag formar lapptäcket så som jag vill ha det.

Mellan varven andas jag. Pulserar ikapp med havet, in och ut, in och ut... Jag landar - och tillåter att släppa fram. Ibland, faktiskt ganska ofta, blir saker och ting inte som planerat, helgen blir inte som planerat. Att saker och ting avbokas i sista sekund börjar kännas vanligt så här långt in på året. Det gör ingenting, ingenting alls. Vi åker tillbaka till Dalarna istället, vi var ändå inte utvilade. Det innebär att den där skogspromenaden som inte blev av kan ske imorgon, vad glad jag blir! Jag tar fram väskan och packar om. Pausar mig ytterligare ett par dagar.