Fjärilsstadier och fjällad ormhud

Det hänger en nyckel kring halsen.
En nyckel sedan länge glömt var den leder. Den låg där så länge på skrivbordet och bara påminde mig. Inte bara så bara. Tvärtom. Ganska så gigantiskt. Majestätiskt. Nu har den transformerats vidare. Som det har varit tänkt hela tiden. Fjärilsstadier. Fjällad ormhud. Nu är den en kålmask kring halsen. Uppträdd på en liten ring och sedan lång knypplad spets ur det ärvda sybordet efter farmor.
Min skattkista.

Idag kanske sjalen avslutas. Stickcafé väntar. Vi är en samling kvinnor i olika åldrar, av olika nationaliteter. Vi stickar, virkar, nålbinder, fikar, skrattar, tjattrar... Lär oss. Utvecklas. Transformeras. Fjärilsstadier och fjällad ormhud.
Repar och börjar om.
Tillverkar nya mönster.

Jag längtar fika med scones, te och fruktlikör. Svepande sjalar och mörka ögonfransar. En pipa fylld av böner och servetter gjorda för drömmar. En djungel av ormbunkar och bakom skuggan väntar förmödrarna. Kanske är det inatt jag dukar bordet.
Tar del av.
Utvecklas.

Blir till en kålfjäril.

I fjäderdräkten

I fjäderdräkten bor smulorna och drömmarna. Det man fångar med näbben. Sådant som plockas bort. Sådant som är gyllene och putsas in, gnids in. Små drömägg, redo att kläckas när man vågar släppa dem och sluta ruva.

Jag reser. Mycket.
Upp och ner - längs Världsträdet.
Fram och tillbaka.
Seglar med väderstrecken, elementen.
Skapar mina egna trådar.

Skapar fåglar. Flortunna. Färgglada i silkespapper. Kråkfågelsmasker. Små leriga. Förvandlar sparven till en albatross. Låter vingarna växa. Låter dem flaxa högre. Reser.
Jag reser.

Nej, jag hade väl det på känn

Nej, det var nog meningen så, att det inte skulle bli någon text.

Vid kvälls

Det tog mig hela dagen, ja, faktiskt ända till nu, att inse att det är trött jag är idag. Verkligt trött. Att det är det den kliande känslan på ryggen beror på. Att det är därför allt skaver likt rastlösa skoskav på vift genom vardagen. Att det är därför jag känt en irritation ganska så sprättlätt. Nu var det visserligen inte ett helt okänt faktum den här tröttheten. Vissa beslut gällande dagen har faktiskt fattats just med hänseende till den men ändå, det dröjde ända tills nu för att fullt ut greppa och förstå vidden av den. Haha, jag antar att det är tröttheten som får mig att reagera segare haha! Så, när jag nu fullt ut insett att allt är lika bra som det känns, att jag är vid lika god vigör som igår, så kan jag helt förkasta tanken på att det är till ångesten jag är på väg. Ingen mer oro, mer njuta av stillhet. En smoothie med oproportionellt mycket nyponskalsmjöl och timjan men jag orkade inte måtta och hey den blev jäkligt god ändå. Ett ananasbad och varm choklad med vispgrädde och ostsmörgås till kvällen. Det blir så fulländat det kan bli. Natta mig själv. Krama handen och säga att jag duger som jag är, att jag älskar mig och att det är okej att det blir så ibland - att det kliar och sticks, huggs och motas, att det inte blir som man har tänkt sig alla gånger. Faktiskt ganska sällan. Och att det är okej att inte ha garden upp hela tiden. Att man kan sänka den helt, slänga boxhandskarna på parketten, lägga sig i soffan och säga, jag tänker inte göra ett skit. För att det är mer bejakande som håller Livshjulet i rörelse. Levande, flödande...

Häxdansen

Kloka Sofia skriver så bra och så klokt att det ryser av välbehag i kroppen. Jag rekomenderar hennes blogg i allmänhet men hennes senaste inlägg om feminismen i synnerhet. Jag skriver under på varje tanke, varje ord.
Läs!

http://hexdansen.blogspot.com/

Stitching Mother

När du trodde att stickningen var klar,
att du lagt händerna kring stickorna en sista gång
och att väven var färdig,
fulländad,
att du nu kunde luta dig tillbaka,
koppla av och njuta
så repades allt upp,
varv efter varv av handspunnet garn
föll isär likt blinkande rödljus
trådarna brann under dina fötter
och den röda tråden,
den berömda tråden,
försvann runt knuten
någonstans bortom all betong
du behövde börja om
igen, igen, och igen
tills det att du åter hade en väv
och inte enbart lösa snubbeltrådar
nya mönster och nya färger
bländade dina ögon,
bildade rep att klättra uppför


Utdrag ur mitt bokprojekt som förhoppningsvis kommer finnas nära dig nästa vår.

Citronkaka

Vilekn underbart härlig dag! Solen skiner, snön smälter från taken och det är så mycket vårvinter i luften att det är omöjligt att inte storle. Jag har alltid tyckt att Februari är en helt bedårande månad - och inte enbart för att jag råkar fylla år. Vädret brukar vara helt fantastiskt att vara ute i. Men vädret idag, det påminner mer om Mars. Bara nyutslagna snödroppar och mörka kattskuggor som fattas. Så härligt att det faktiskt har varit en perfekt vinter so far. Snön kom för att stanna i November, kallt har det varit, massor av snö, vackra och fina dagar att vistas utomhus i. Perfekt droppande lagom till ljuset växer till sig. Jag skulle inte kunna begära mer i mina drömar. Sååå underbaaart! Och allt sedan den där första snön har jag gått omkring med känslan av att det kommer bli en tidig och varm vår. Jag mins vårterminen jag först började på universitetet. Då lunchade vi utomhus och solade på rasterna redan i början av Mars. Det är sant, jag minns det såväl just för att jag flyttade i samma veva. Det året låg jag och en väninna och solade på klippor på långfredagen - så vi skulle kunna vara bruna på festen i skulle till på påskafton. Kanske blir den här våren inte lika hysteriskt varm men jag tror ändå att den kommer komma i närheten.

Jag hittade ett recept tidigare idag och då jag hade allt hemma passade jag på att baka citronkakan. Sanslöst gott. Jag är riktigt förtjust i fräscha smaker, föredrar det big times framför söta smaker. Då det är ett amerikanskt recept fick jag omvandla till Celsius från Fahrenheit. 350 grader F motsvaras av 176,6 grader C, alltså 175 grader... Min anledning till att baka mitt i veckan, det är riktiga disaftonsdagar i dagarna.