&

"If my poetry aims to achieve anything,

it's to deliver people from the limited ways in which they see and feel".

Jim Morrison, Self-Interview in Wilderness

Vad som gick seendet och skyddet förbi.

Det regnar näst intill oupphörligt.

Och i det korta uppehållet,

bildas en havsrand i fjärran.

Bortom tar de stora skogarna vid.

Blånande och högresta.

Bevarare av berättelser.

Stammar sprickfärdiga av sagor.

Som ljuvaste honung och mörkaste tjärn.

Den som lyssnar får höra.

Inget utelämnas den som öppnar sinnet.

Jag behöver återuppta kontrollen.

Den som så fort höll på att förloras.

Likt en bil på väg ner i diket men som lyckats värja i stunden.

Ibland är det ett saktande tempo som är snabbaste vägen.

"Det är när vi människor blir sjuka som vi får en gåva från kroppen.

Något att uppmärksammas.

Oftast lyssnar vi, vet inom oss varför och vad vi bör tillföra,

respektive plocka bort.

Sedan tillfrisknar vi. Glömmer.

Fortsätter.

Insjuknar. Fortsätter.

Eller reder i väven."

Ungefär vad jag läste i en bok för en vinter sedan. Eller två.

Jag försöker ta till mig.

Och för varje varv lär jag mig något nytt.

Uppmärksammar något nytt.

När allt rullar fint är det lätt att uppmärksamma signalerna.

Det är ingen match då.

Det är när det börjar stressas upp.

Beroende på vad man nu finner stressande.

Och jag har också insett att det svåra inte är att lyssna,

utan att tillgodose kroppen samtidigt som man möter de yttre faktorerna.

Utifrån bästa förmåga.

Att inse att förmågan inte alltid motsvarar viljan, eller kravet.

Man är inte mer än människa.

Ibland tycks jag tro att jag har krafter utöver.

Ibland förväntar sig andra att jag har krafter utöver.

Iblan vet jag fan inte orsaken och så är det med det.

Det finns utveckling i det här.

Om jag har lust att ta det till mig.

Jag vet inte.

Kanske är den största utvecklingen att för mig skita i det.

Inte vara så förbannat duktig och leverera, prestera.

Lite tvärt emot.

Lite Heyoka och Coyote så där.

Göra tvärt emot för att få perspektiv.

Skrika rakt ut om det inte vore för den svullna halsen.

Gnälla.

Aviga maskor kan också uppfattas räta.

Aviga dagar bidrar också till mönstret.

Med tid bli till något vackert.

Något att stolt bära upp.

När krumelurklossen förväntas ner i det fyrkantiga hålet.

Att be mig komma med synpunkter och reflektioner direkt på. I samma stund som jag får något berättat för mig, uppläst etc. Sådant som inte har med skapande kreativitet att göra. Är som att mjölka fel ko. Det spelar nog ingen roll med vilken teknik spenarna behandlas, det lär ändå inte komma någon mjölk. Mest en frustrerad jag.

SOM jag har anpasat mig genom åren. Desperat försökt uttyda vad jag förväntas svara. För så är det, vill man ha omedelbar respons är det bäst att samtidigt upplysa mig om vad jag förväntas ha åsikter om. Men det var aldrig ett problem i skolan, för den ålderdomliga skola jag gick i ville inte ha ifrågasättande elever, den ville mest ha produktivitet. Så jag knäckte koden. Och jävlar i mig vad jag levererade. Mestadels. För det var antingen eller. Antingen högproduktiv. Eller total oreda. Det senare kan, och bör, ses som ett kvitto på bristande struktur. Inte alltid min egen om jag säger så.

Och därför har jag så svårt att fatta poängen med vad jag för tillfället förväntas utföra. Efter kurser om specialpedagogik, NPF, hinder svårigheter, möjligheter etc. där universitet förespråkar inkludering, ändå fortsätter anamma samma gamla tänk. I klarspråk, inte förväntar sig "dessa" studenter på samma universitet. Och jag känner mig ganska så färdig med överanpassning. Att "barbapappa" sig, omforma sig efter rådande omständigheter, känns inte lika okej längre. Missförstå mig rätt, givetvis bör man ta in omgivningen men inte blin någon annan på kuppen. Vad som istället känns okej är rätt till mina rättigheter. Men uppenbarligen räckte inte kunskapen och viljan till att komma underfund med något, någon, tillräckligt långt för att lyssna och ta in de förbättringar jag har föreslagit. Som att få tillgång till det avsedda dagen innan.

Men återigen, problemet lär knappast märkas i den åsyftade situationen. Jag lär ändå inte vara den med minst att säga. Inte heller mest. På ytan kommer jag fortfarande framstå som vaken och alert - smart - men på insidan leta febrilt efter trådar att rycka tag i, så till den grad att jag knappt hör vad som sägs. Anstränga sinnena allt vad jag förmår. För jag vill ju trots allt ha betyget... Och det lär inte heller framkomma med vilken energi jag har lagt ner på att förbereda mig. Precis som alla andra förutom det faktum att jag inte har gjort just någonting annat. Och efteråt, när det är över. Får jag åka hem. Till tystnaden. Inte göra något annat än att återhämta. Slut. Slut på prat, tänk, diskussion. Lägga patiens tills tankarna har hamnat rätt, kommit ifatt. Eller träna, meditera, måla smått. Eller nåt annat. Av det jag MÅSE omge mig med för att klara av.

Det är inte min avsikt att klaga. Det kan vara värre, både för mig och andra. Inte nödvändigtvis av just den här anledningen.... Jag är nog mest irriterat på bristen av hänsyn. Och lider väl själv i samma stund brist på tålamod... Och för att öka förståelse tror jag ju på att delge. Berätta, berätta, berätta. För eller senare kommer väl insikterna. Och under tiden är vi fullt av andra som slipper bli galna i ensamhet utan kan känna gemenskap.

Jag vet knappt vad jag vill med den här texten. Än mindre vad jag skriver. Är mest full av överhettad hjärna. Så istället för att kolla vad jag skrivit tänkte jag ta ett bad och passa på att meditera under stunden. Tända aromalampan. Dricka te. Tillgodose mina behov. Duga för den jag är, bortom allt sånt som ändå inte är väsentligt egentligen.

Om det Lilla

Att de är de små sakerna som gör det.

Gör'et. IT.

Är rätt utjatat.

Men inte desto mindre sant för det.

Vad som gör min dag skiftar rätt rejält.

I fredags något som förutsågs.

Eller som nu.

När jag utanför ser en välmående glad hund söka ögonkontakt med sin husse.

Ett så himla vackert ögonblick.

Att jag blir alldeles svallande tårögd.

Och en dag närmre Det Stora Månblodet.

I'll be your mirror

Att fångas upp och slippa falla.

Innan det händer.

En antenn till finstämdhet.

Något hände aldrig.

För att någon förutsåg.

Kände av och stämde av.

Det hände aldrig.

Dramatiken drabbade aldrig.

Motades vid grinden.

Och lät dagen blomma bäst den ville.

Höstlik och dann.

Och det är det som är så fint med kärlek ibland.

När en partner känner såväl att något omedvetet tas hand om...

Inte curla.

Finnas till.

Like a bridge over troubled water...

Och jag föll inte.

Blev inte blöt.

Kunde fortsätta ritten framåt.

Och det gör mig lycklig.

Lycklig in i själen.

*Coyote-starchild*

In other words:
This moment. When a partner knows you so well. And reach out. Transform to a bridge. Unaware of the action. Making something not going to happend. Allowing something else, to continue. There's where the love grows.