Vaggad till hamn

Det börjar dagga kallt om mornarna.

Bli till lite kyligare.

Något gulare.

Men med samma underbara örtdofter.

I gräsbladningen vid motionsspåret i skogen.

Det halvt övergivna.

Där rådjur och hare löper brevid svampen.

Som jag älskar!

Fullkomligt livsviktigt.

Alla har vi de där oaserna.

Där vi hämtar. Lämnar.

Bland annat.

Fysiska oaser liksom inomrum.

Där själen får ro.

*Brown Dress With White Dots*

Nåt åt det hållet

.

...

?

!

Och idag är närmre än alla dagar bakom

Ofta fladdrar jag förbi.

Kan inte uppbringa att stå still. Stå stilla. Allt för länge.

Vad länge är - är relativt.

Ofta är det i själva rörelsen jag slappnar av.

Blir fri.

Är noll.

Och jag älskar hur det har format mig.

Fortfarande ett barns ögon och nyfikenhet.

Så mycket galet roligt jag genom livet har ramlat in i.

Exakt lika mycket.

Fördjupar jag.

Lånar grävlingsklor och gräver fram rötter.

Ikläder.

Klär av.

En bizarr balans. - Om balans nu finnes.

En kroppslig kännedom om att slå av och på.

När jag själv kan tycka att den fattas.

Lika fågelfri.

Som tyngdegrå.

Alla bär vi väl på vår egen komplexhet.

Vilken den nu än må vara.

*

Jag läste Navajo av Norrshaman i sommar.

Så mycket substans!

Så många pärlor att kunna diskutera.

Förhoppningsvis kunna applicera.

Att lära sig sjunga och diagnostisera.

Tar en livstid.

Det tar en livstid för att verkligen lära.

Därav Haggan.

Tålamod och erfarenhet.

Lyhördhet.

Långsiktliga mål deklarerar delmålen.

Kanske så klart.

Men inte för mig inom alla områden.

*

Jag fyller min skattkista för att plocka fram.

När humöret och vardagen kräver det.

Överlevnadskit och glitterstänk.

Poesi & Magi.

Is the shit.

En och annan lakritsbit.

Bland kyla och hetta..

*

Med en sådan väska på armen.

Fladdrar jag.

Nu, när jag på annat vis åter fördjupar.

Jag tror jag kan vara redo för skolstart.

Igen.

Den sista bunten av bundenhet.

Sedan väntar ängen.

Ändlöst.

Under tiden leker jag.

Det är det enda jag förmår.

Leker med tarotkorten och drömmarna.

Något annat hit och dit.

Typ.

Sedan får jag se vilket tåg jag hoppar på.

(Förhoppningsvis ett cirkuståg.)

Which way the wind blows.

Which direction home.

* Forgotten sources*

När bilarna åter rullar

Det sägs i medier att hösten börjar idag.

Jag vet inte om det men tror snarare att det är vardagen.

Som börjar. Snarare än hösten.

Även om jag kan tycka det med de gulnande löven som en matta.

Fast högsommaren kunde inte ha känts närmre igår.

Så magiskt fin var den på Klippan vid badviken.

Tretton var änderna.

En var en större rovfågel.

Och i förrgår korsade ett lodjur vägen när vi kom åkandes.

Jag kan inte riktigt smälta det.

Det bar ett budskap med sig och det smalt in under huden.

Förstod.

Och även om jag anser att hösten inte anländer just idag.

Så tycker jag det är en rätt skön tid som närmar sig.

Att vardagen återfår även yttre rutiner. Välkomnar jag.

Jag har som sagt för mycket kaos i mig.

För att kunna avvara rutinerna. Schemana. Strukturerna.

Osv.

De kommande månaderna har jag fasat för.

Nu är de här.

Jag vet inte om jag är redo eller någonsin kommer bli.

Men det är inte relevant.

Jag får köra så det ryker.

Inte känna. Inte tänka. Just do.

Andas.

Något håller på att knytas ihop.

Skillnaden den här gången.

Är att planerna och delmålen, finns där på att andra sidan.

Ytterligare en gång kliver jag in i bubblan.

Och det i sig känns inte så värst uppoffrande.

När äpplena växer sig röda i solen som ett veteax

*Spell and the gypsycollective*

Ibland har jag så svårt för att anpassa mig.

Till livet.

Till omvärlden och omständigheter.

Kanske egentligen mest till mig själv.

Till det skal jag lever i.

En sötvattensmussla och salt blåmussla på samma gång.

Nom, nom, nom-sökandes fram på vattnets botten.

Fast det är väl så att vi bildar ett pärlband tillsammans.

Jag menar, vem drabbar inte livet?

Det är sådana självklarheter så det är inte klokt.

Men vissa dagar känns annorlunda.

Som en skör kopp av tunnaste porslin.

Tunnare än tyll.

Helst drucken ur på gräsmattan en varm dag med soltorkad jordlukt och mogna bärbuskar

bakom ryggen...

Ibland behövs det så lite för att drabba tillbaka.

Att falla tillbaka ut ur hålet och in i livet.

Inte sådär fort.

Utan njutningsfullt sakta.

En kattsvans mot kinden.

Ett tassavtryck på låret.

En sol som sveper ögonfranserna.

Det var något med molnen när jag var liten.

Med ballonger som färggranna steg mot skyn.

Och det är lite samma sak tänker jag mig.

Med livet.

Omformationer.

Utan något som helst rättesnöre.

On the road again

Jag har varit på resande fot.

Inte bara i sinnet.

Varit till kusten och pärlbandet av mysiga vikar.

Suttit på varma hällar och känt saltstänket med alla sinnen öppna.

Frenetiskt haft bort piskande hårtestar från ansiktet.

För att slutligen ge upp.

Lapat solen tills de sista resterna slukats av Havet.

Rest i minnet. Återupplevt och återupptäckt.

Samt skapat nytt. Förståss.

Och när saltvattnet stod som högst inombords.

Bräckte jag det med Vänerhavet.

Klipporna, träden, vågorna - som bär på mina rötter.

Läkte och helades på ett sätt endast de där vikarna kan.

De där vågorna kan.

De där solstrålarna kan.

De där skuggarna kan.

Åstadkomma.

Och med drömmandet skedde just inte så mycket alls.

Tungsömnen krävde sitt.

Och bortblåst var allting om mornarna.

Men ridåer ryckets undan.

Klarseende trädde fram.

Som man, som kvinna - som jag, kan stirra sig blind.

Låsa perspektivet.

Där det finns andra alternativ.

Och jag är inte färdig med Vänerhavet.

Blir aldrig.

Men här och nu, behövs mer halter.

Mer näring.

Det var tommare i tanken än vad jag trodde.

Lycklig.

***

Och jag har beställt de där böckerna jag trånat efter.

Fredagkväll

Fredagkväll

och över ån hör jag musiken färdas.

Vindstilla. Regnstilla.

Om en vecka hör jag vassen ljuda genom Kanalen.

Möta vågor fyllda av min essens.

Däremellan Havet.

Saltvattenstänk och skummande brus.

Jag åker karusell med dagarna. Nätterna. Mellanrummen.

Försöker fylla bäst det går.

Försöker plocka bort bäst det går.

Lär mig dansa med mig själv.

Med livet. Med döden.

Med mellanrummen.

Imorgon äter jag tårta.

Det är vackert nu.

Och jag njuter, absorberar.

Tänker att det är nu jag skördar.

Att det är nu jag njuter och bara är efter alla veckor, månader av prestationer.

Ja, det är inget konstigt, det är väl det semestrar, sommarlov och ledigheter är till för.

Men det har inte varit en självklarhet för mig att tänka i de banorna.

Dålig impulskontroll parat med otålighet...

Men mycket återstår ännu.

Fast det gör inget.

För mig är det åkturen som är grejen, som är livet....

On the road

Rainy Day Woman, Spell and the Gypsy Collective