Fanfanfan

Jag kan ha en sådan enorm telefonskräck.

Som den väller över mig.

Greppar mig. Rider mig.

Får mig att vela ringa de där samtalen mest när jag är ensam hemma.

Åtminstonde har det tänket fått mig att numera ringa.

Hur många år jag sabbat för mig själv genom att inte ringa.

Vill jag helst inte tänka på.

Dag för dag har det den här veckan skjutits.

Inte så mycket handlingskraft som jag hade velat.

Så sambon tar svängen och jag ringer lätt och ledigt.

I samma ögonblick.

*

Och då är det försent.

Inte alls möjligt.

Det jag hade hoppats på.

Jag får vänta en månad.

Går det bra?

Jo, det går bra.

Går det bra? frågar jag mig själv efteråt.

Nä.

Men det sa jag förstås inte.

Jag straffar mig. Jag, denna redan problematiska kvinna!

Ska inte ställa till mer.

För någon som redan har det som sitt jobb.

Pappa sa en gång, sa flera gånger:

du är själv ditt största hinder.

Det kan ligga något i det ja.

Vilket nummer ringer jag?

***

Brown dress with white dots