Bloody hell?

Crush Cul de Sac

Gårdagen.

Akuten med menssmärtor.

Efter att ha förlorat medvetandet.

Längesedan smärtorna var så kraftiga.

Även om det överlag, över alla åren, hör till vanligheterna.

Och nej, det är ju inte norm att ha så ont.

Endometrios.

Är vad jag, vad mamma, misstänkt i alla år.

För äpplet brukar som bekant inte falla så långt...

Och för första gången blev jag lyssnad på.

Eller blev jag verkligen det?

När jag så att säga nyktert ser tillbaka på det.

Inte snack om saken att jag blev tagen på allvar.

Att de hjälpte mig på bästa sätt i situationen.

Så kompetent personal, alla.

Bara det faktum att jag inte behövde förklara mig. Alls.

För någon.

Men erbjudandet jag gavs..

Var det verkligen ett val...

Jag tycker ju inte det.

Som om det finns endast ett alternativ för mig, om jag inte vill ha det såhär.

Och nej, det vill jag ju inte.

Men alternativet jag erbjuds...

är ju faktiskt ingenting annat

än ett köpe av tid för dem.

Först som sista åtgärd erbjöds jag det som för mig är första åtgärd.

Låt säga att jag har endometrios.

Låt säga att jag redan är ihopväxt på något sätt.

Hur ska en hormonspiral åtgärda det?

En hink under en vattenläcka.

Är sällan en bestående lösning...

Och dessutom.

När fråntogs jag rätten att bestämma över min egen kropp?

Eller är det vad jag signalerar när jag kommer akut?

Vad min adhd tillför mig.

Är enorm fokus och styrka när jag är motiverad något.

I den här situationen fördel mig eftersom jag inte kommer nöja mig med mindre

än det jag vill.

Vill jag något får jag det att hända.

Jag ska ha undersökningen.

Punkt.

Att jag däremot kommer få kämpa, är jag fullt beredd på.

Men det är även ett annat kapitel.

Volang

Att lyssna på kroppens signaler.

Att lyssna på mina behov när jag har mitt månblod.

Har alltid varit en självklarhet.

Liksom att vara förutseende när det inte är där.

Fast det är ju där jag brister emellanåt.

Men jag var som sagt inte mer än männska...

Från första blödning har det inneburit en, två, tre dagar av.

När jag gör vad jag vill.

Oftast innebär det dagar till sängs.

Och ofta är det inte heller ett val.

Jag kan omöjligt annat.

Och då är det ju inte längre ett val.

Då är det ett handikapp.

Att kräkas, frossa och kallsvettas under fyra täcken, mista medvetande,

få diarré, inte kunna gå, svimma och vara under uppsikt.

Är ju inte direkt något jag väljer att lyssna på.

Jag har tur.

Just i det här avseendet har jag alltid haft 100% support hemifrån,

av partner(s), av vänner och faktiskt av skolor och arbetsplatser.

Men ja, uppgifter har skjutits upp.

Pengar har förlorats.

Tentor och kurser...

Och nej så ska det ju inte behöva vara.

Men samtidigt.

Om man vänder på det.

Är det egentligen inte varje kvinnas rätt.

Att få vara hemma en, två dagar.

Utan att det ska behöva offras något.

Varför är det inte inskrivet i kollektivavtal?

Jag menar allvar.

Hur kommer det sig att vi inte har kommit längre?

***

In other words:

I almost always have terrible pain when I've my period and I think it's endometriosis. Yesterday I spent the day in hospital. Since earlier I think what the pain has taught me is to be more humble toward myself and listen to what my body really want to do those one or two first days of the period. But has it really been a choice of mine? To throw up, loss of consciousness, faint, get diarrhea, cold sweat etc, has little to do with letting my body decide what I want do.. It's more of a handicap. And the choice I was given yesterday when I came in acute was an IUS. If I really have endometriosis and already have plant toghether (???) - how can an IUS help me? The pain might go away but the real problem would still be there, perhaps making me infertile. The staff I met was really skilled though. And I felt listen to for the first time. I didn't have to explain myself either. They believed me. But the option I was given is nothing but a buing of time for them...

To actually have on or two days off has almost always been possible doing for me, even if I sometimes has been after with does, assignments etc. Yesterday get me thinking. On the other hand, why does it have to be this way? Why aren't women allowed in collective agreements (??) to have one day off without lost income? How come we haven't come longer?