Crush Cul de Sac
Jag har inte så värst många filter.
Det är både till min för- och nackdel.
På vissa sätt har jag haft det lätt genom åren att dra upp en fasad.
Le, le. Le. Och signalera att jaa, det är så bra, så bra.
Mest för att slippa förklara.
För det är ju det jag trott att jag har behövt göra.
Fast folk är ju inte intresserade av det, så klart.
Sociala koder och normer.
Jag varken kan eller är intresserad av dem.
Inte hela sanningen.
Jag interagerar i allra högtsta grad.
Fast ändå inte.
Antingen eller.
Liksom i orden...
Men jag kan inte på något vis betrakta det som min nackdel,
att jag på frågan hur det är.
Inte bara svarar Bra!
Nu har jag visserligen inte fb men det kommer aldrig vara min linje.
Att kvittra och gulla om hur bra allting är och hur livet leker.
När det inte är hela sanningen.
Givetvis vill väl ingen lämna ut sig utan en hud till andra.
För allmän beskådan stå naken och oskyld.
Bara svårare för vissa, liksom för mig, att bedöma när man faktiskt gör det.
Beträder gränsen.
Men!
Vilken värld är det vi bidrar med att forma när vi inte kan erkänna svaghet.
Säga, skriva, signalera att.
"Fan, det är kaos här hemma, ungarna skriker, maten brände vid och det blir hämtpizzza.
Och jag är heeelt sluut."
Det finns alltid val.
För alla.
Genom en fasad väljer vi bort något annat.
Svaghet.
Mänsklighet.
Bidrar till andra syndrom.
Det finns nyanser, jag är medveten om det.
Men jag tycker bara det är så sorgligt.
Hur vi isolerar oss och hugger av omvärlden.
Istället för att bara omfamna.
Ju mindre vi får veta av verkligheten desto mer främmande kommer den te sig.
Kanske inte på kort sikt men på lång. Över åren..
Anledningarna och de bakomliggande orsakerna är såklart många.
Rädsla kanske den största utgörande faktorn?
Jag tror bara samhället skulle må bra av lite NPF-symptom.
Förslagsvis gränslöshet då.
I sin positiva och kraftfulla egenskap.
Jag lindar inte in.
Och det är först på senare tid,
via omgivning
som jag har förstått att det kan uppfattas skrämmande.
Till och med hotfullt.
Och det är väl klart, om man själv inte erkänner skuggsidor eller vågar blicka.
Av en eller annan anledning.
Klart det projiceras då.
Lämnas över...
Själv dras jag till likasinnade.
Tycker det är grymt befriande med människor som inte lindar in
som säger rakt ut vad de menar.
Det gör det lättare för mig att "copa" med.
Jag varken lägger märke till hintar eller förstår syftet med dem.
Det har funnits stunder när jag tänkt att jag ska bli uppmärksam och lära mig dem.
Så mycket energispill.
Självklart ska man ta in omgivningen men det är knappast det som är det egentliga problemet.
Överlag är det ju kommunikation vi behöver träna på...
(Speciellt känner jag mig trygg med raka chefer.
Trygg så till vida att de inte räds konflikter.
Viljan att vara till lags går ofta överstyr är min uppfattning.
Stjälper ofta istället för hjälper.)
Jag föredrar en värld där jag kan vara den jag är.
Därmed en värld där andra får vara dem de är.
Respekt och förståelse för omvärlden
- från omvärlden.
Är kanske förutsättningen för att våga förändra i sig själv.
För att tillåta andra göra det.
För att skapa en bättre framtid.
?
Jag känner en kvinna som jag direkt kommer att tänka på.
Hon svarar hur det är.
Pustar ut samtidigt och utstrålar vad hon känner.
Sedan är det inte mer med det, vi tar kaffekoppen och försvinner mot vårt.
Och det är det här jag menar.
Som jag vill åt.
Ingen dramatik. Inget ståhej.
Bara få vara
Rakt upp och ner, eller tvärtom.
Duga som den man är.
Med eller utan NPF, sjukdom, missbruk, krav, skavsår eller vad tusan det nu än är.
Det blir liksom så mycket enklare då.
***
