Appropå det här med adhd

Ibland, sällan, rätt ofta, mer eller mindre - uppstår det någon form av inre kaos. Som nu. När jag inser att det jag ska läsa och skriva om inte alls återfinns på nätet som jag bara sådär tagit för givet utan bara existerar i gammal hederlig bokform. Hepp. Än mer hepp, eller kaos, när jag inser att jag förutom en vanlig förberedelse har haft åtskilliga möjligheter de senaste dagarna att lösa det hela smidigt, utan extra åkande och bensinspill. Men så är då inte fallet och jag står här igen. Lätt panikartad och förlitar mig på att andra kan och vill lösa det åt mig.

Jag försöker att inte slå på mig själv för det löser just ingenting. Försöker mest konstatera att nu blev det såhär och vad kan jag göra för att lösa situationen och vad kan jag lära mig det här varvet. Rätt mycket. Men dagen börjar fel och det kan bara den förstå som själv vet av erfarenhet vad jag pratar om. Och det finns just inte så mycket som når fram då, varken meditationer eller tänk eller nåt annat. Det åker och far bäst det vill och jag är en ganska otyglad häst. Det är det jag tränar på - och bemästar till viss del mer eller mindre i olika situationer. Men om det löste sig så självklart och smidigt så skulle det ju heller inte vara en svårighet.  Ibland, en extra funktion, ibland ett funktionshinder.

Allt syns ju som bekant inte på utsidan.

Andra sortens yttrandefrihet

Jag tänker kring det här med yttrandefrihet.

Vad det är. Vad det innebär.

Inte den som rör media, utan den som rör jaget, självet. Det inuti.

Tänker att vi upprättar censur mest hela tiden, på ett eller annat sätt och de som gör det mindre

- är gränslösa.

Jag är rätt gränslös, vilket skapar en slags censur i sig.

Om vad må vi tala om? frågar vi oss själva och finner säkert bra svar och belägg för något vi egentligen inte menar... i rädsla för... ja vaddå?

Högst individuellt men det är ändå rädslan som avgör. Har jag en förutfattad mening om.

Jag tror att den dagen då vi i demokratisk anda väljer yttrandefrihet inåt, det är då vi får muskler på benen. Nu menar jag inte in absurdum, att alltid i alla lägen säga sin mening men det är knappast vårt problem överlag. De flesta kommer faktiskt inte ens i närheten av det.

Och om vi skulle. Vad är innebär det för egentliga problem.

Men tillbaka, yttrandefrihet.

Vad total sådan ger för effekter inåt.

Att om vi bejakar alla våra sidor, alla våra egenheter och allt vad det nu kan vara, vad det ger för hälsoeffekter. Välbefinnande. Balanserande. Fredande. Det är skuldbeläggande jag syftar på.

Att trycka undan är att delvis skuldbelägga - skambelägga.

Vad är skamligt? Högst individuellt.

Mitt liv är en enda stor chokladask av vad många skulle klassa skamligt, pinigt, tragiskt, patetiskt. För mig är det inte alls så och jag skulle göra om det igen, även om mycket tillhör en helt annan skepnad. Jag reflekterar inte ens över dem på det sättet och har heller aldrig gjort. För mig är det istället ångestframkallande att inte lyssna inåt, att inte står upp för sin sak, att inte kräva sin rätt, sin skyldighet. Ja, ni fattar.

Varför ska vi falla på våra snäva murar?

Om sådant må vi berätta.

Om och om igen i tusenfalt.

Det är så lätt att spricka hål på en blåsa som ömmar av ömmaste ömt, så lätt att inkludera andra, om vi bara tillåter oss. Kanske gör det ondare för en stund. Men i längden och med lite träning och med lite perspektiv, är det sällan en big deal.

Är du uppriktig mot dig själv?

 Och vad är det du trycker undan i dina skrymslen och garagehallar?

Vad är det som inte får komma tals, säga sin mening.

Och varför?

Vad är det som göms i tröttheten, huvudvärken eller det obestämbara...

Vad är det som trycks i dina pressar?

***

Games of thrones

Vad glad jag blev, när jag insåg att det har börjat en serie på svt som faktiskt fångar mitt intresse. Just nu, när jag inte gör så mycket annat än hänger mig åt litteraturstudier och examensarbete är jag inte direkt sugen på att läsa böcker eller tidningar med artiklar på min lediga tid. Man kan säga att jag får nog med den biten ändå. Filmer jag vanligtvis skulle vilja se får stå tillbaka då det är för mycket dialog eller handling, för skruvat eller för intressant så att man hjärna börjar dra paralleller och leta symbolik - det går bort. Det är mitt inre som vill ha balans, jag känner igen det från förr. En fantasyserie med intrig, handling, strid och sex passar mig ypperligt. Det gör det alltid men speciellt nu. Helt plötsligt kommer jag ha en tid för mig själv inplanerad, med tekoppen - of course, jag antar att den är min mesta associar. Ååhhhh!!! Njutning så det förslår. Onsdag idag, give me more!

Det förändrade

Det fanns en tid när våren var förknippad med depression.

Någon vecka till över en månad av knivskarpt mörker.

Jag minns en vår när en väninna ringde mig varje morgon för att jag skulle komma upp och ut och träna - som alltid har hjälpt mig. Och hon hjälpte mig även att diska och städa hela den perioden.

Jag vet inte när det vände, när depressionerna uteblev och ersattes av längtan och eufori.

Visst, jag drabbas fortfarande av en häpnadsväckande trötthet den första tiden men den går ju att styra över på ett annat sätt.

Men jag kan bara inte få nog, av våren, av dofterna, av ljuset, av allt det som händer.

Islossning kan man säga...

Värmen inom.

Stiger.

Planerar för Valborg, för Tranafton.

Inkluderar.

Men vi är inte där än, allt det där är längre fram.

Just nu är det sjungande isar, immiga solglasögon och väntan på den första blomman.

Fortsätter plugga med fokus. Allt annat, på andra nivåer än vad jag är van vid, än hur jag vill ha det.

Men jag tror jag har greppat tålamod nu. Ja, jag tror det finns där.

Mitt utövande, inget extraordinärt. Rälsspår. En sorts lek.

Alla mina utövanden, rälsspår, lekar. Ringar på vattnet. Prismorna som reflekterar.

Men det finns något där, som jag ännu inte vet vad det vill mig.

Som det kommer sjungas över, resas på. Drömmar, kort och det andra.

Med tiden lär jag veta. Ja, med våren kommer jag veta.

Ha känndedom.

 Kunskap.

Insikt.

***