Det blev ett kort möte med vintern. Redan nu har de dragna skidspåren börjat töa, av skooterspåren syns längre ingenting, gatorna är fulla av blankis. Av vårfloder. Förr om åren, när jag bodde vid Vänerns norra strand var det inget märkvärdigt. Ingenting att reflektera över. Där krävs det ett par danser. För att få tillträde till mer. Men inte här. Här ger man 100% redan från början. Inga krusiduller. Inget förspel. Pang på, så att säga. Fast det kan ju uppenbarligen fela det med ibland.
Snart är min kattkraftsfilt färdig. Den som tagit mig så många år att tillverka. Även om det definitivt inte syns på slutprodukten. Långt därifrån. Jag lärde mig att sticka på egen hand genom den. Lät utvecklingen synas. Olika tekniker, egenpåhittade mönster. Och när jag nästan helt sytt ihop den märkte jag vad många bitar som hamnat med avigan utåt. Så mycket bättre! Det är väl det jag också vill ha med, livets ytterligheter.. Vad är rätt och vad är avigt. Klura på den du!
Och jag inser här och nu, medan jag skriver, att vilken dag kan bättre lämpa sig att väcka liv i den om inte imorgon. Lucias dag. Frejas dag. Vad man nu vill... Lussekattornas dag... Garn i olika nyanser av rött, gult och orange. För att balansera de tre lägre chakrana. För att väcka kattdjuret. För så mycket mer... Så mycket mer än garntrådar - hår, drömmar, saliv, blod, ångest, kattpäls, morrhår, amuletter... Färdig hoppas jag att den aldrig blir, utan att det kommer tillkomma grejs när det känns aktuellt. En livets väv om man så vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar