Många ser honom inte alls.

I högsta björken sitter drömkatten, knappt synlig för omvärlden. Det är i den här timmen man skymtar honom, framåt förmiddagen är han helt transparent. Men man ser honom bara om man fokuserar. Många missar honom när de passerar. Ser honom inte alls. Ser inte alls den gråglittrande pälsen och krulliga morrhåren. Ser inte alls hur han spinner nattdrömmarna och önskningarna till sig, hur han samlar dem i kapseln kring halsen. Vad han gör sen har nästan ingen sett men man vet att han klättar ner för tittar man efter noga ser man små klorasp. Jag vet att han vandrar iväg till Världsträdet, stryker sig kring benen på dem som sitter där. Lämnar kapseln för lite kel.

Omskapande

Det skall göras ljus. Sparade ljusstumpar från förra året som skall smältas ner, örter som skall tillsättas och aromaoljor som skall berika. Olika färger, olika dofter, olika syften. Glasburkar i olika storlekar får agera bägare. Ett arbete för mig och natten, allena.

Ett altare som tjänat ut sitt syfte, som skall dekoreras om.

Omskapande.
Är känslan jag bär på.
Är behovet jag har.

Vill städa och polera varje vrå, med tallsåpa och citroner. Städa bort gammal damm och grått som blivit kvar. Göra plats för krispigt ljus och lätthet. Dekorera med avblåsta björkkvistar och vita tulpaner. Hej vårvinter! Hej daggsmeja! Hej du som lurar bakom knuten! Vi välkomnar!

En annan slags vinter som tar vid. Så underbart när mörkret övergår i ljus. Jag upplever inte något av det som bättre än det andra. Bara välkomnar förändringen. Jag hoppas solen lyser nästa helg, så dagen kan tillbringas utomhus. Sitta på fårskinn invirad i filtar. Dricka varmt. Grilla gott. Besöka skidbackar. Skogspromenader där det går att komma fram. Isfiske.
Hej värld!

Idag vaknade vi med kittling och lust för äventyr. Drog lapp om väderstreck och åkte samma gamla väg med samma gamla mål. En bit mat och mitt-på-dagen-bio. Vi och alla kidsen. Det var alldeles underbart och alldeles välbehövligt.

Love hurts

Jag har något att vara stolt över. Något att fira. Ett delmål som har klarats av och som jag är jublande glad över men som ändå hamnar i skymundan av annan skit. Och jag orkar inte riktigt med de här krängningarna. Jag lämnade av det till sjöss, tackade av det och sa goodbye och jag vägrar ta på mig det igen bara för att någon annan upprätthåller ett märkligt lugn på det viset. Och jag känner att jag vandrar på en tippbräda, att det tippar hur jag än gör, vad jag än säger, så vida jag inte står kvar i mitten. Vilket gör att det tippar inombords för mig. Det blir fel sorts stillhet. Och ändå är det det lugnaste jag kan göra. Det gör smärtsamt ont att se någon jag älskar så högt riva och slita så hårt men samtidigt kan jag inte plocka in det i mig. Det är som att se på film. Jag försöker stänga bort alla hårda och elaka ord för jag vet att det är tomt och innehållslöst. Jag försöker vara i mitt vuxna jag men det är svårt när den andre absolut inte är det men samtidigt vägrar att inse det.

Jag skulle behöva tid för mig själv. Tid att resa bort och njuta av allt det bra jag inför i mitt liv och som jag uppnår. Tid för att njuta av expansion, insikter, knoppningar och blommor. Tid för mig. Tid för kreativitet, vitalitet, lust och glädje. Tid för Liv more than ever! Och samtidigt vill jag inte vara någon annanstans än hemma. I mitt center. Bland mina altare, ljus, böcker, badoljor, kuddar, drömmar, tankar.. Ingen annanstans.

Det är stundtals svårt i ett kärleksförhållande. Ibland bara mer än så.

Pluggandet har hållt mig inne hela dagen och det är bara på håll jag har kunnat njuta vintersolen. Självvalt visserligen. Långsamt börjar hjärnan ställa om sig och jag kan tycka att det är rätt intressant och stimulerande det jag håller på med, utbildningen i allmänhet, den intellektuella stimuleringen i synnerhet. Det finns en enorm rikedom i det. Sakta men säkert tränar jag upp min effektivitet. Den är inte vad den har varit men å andra sidan känns den mer jordad. Överhuvudtaget är jag mer sansad, inom alla områden. Fast där överdriver jag nog en hel del, egentligen. Så hyyysch...

Jag kan tycka att det har varit väl intensivt på studerandefronten men jag vet att tempot kommer skruvas upp avsevärt i vår, för att sedan bara accelera mer och mer. Jag vet ju, jag har ju läst dem förrut... Jag vet vad som väntar, skillnaden är väl att det inte skrämmer mig numera. Jag håller på att skaffa mig real good förhållningssätt. Så jag försöker den här tiden som uppvärmning
och inser
att fall det här får mig trött, då finns det ingen hejd i vilken god form jag kommer komma

watch me


sparkle

!

My friend the sun

Åh men åh! Åh! Vad lycklig jag blir! I solljuset skuttar Kaninen, precis som vanligt. Så seg, så stark! Som jag har längtat och väntat.

These Old Bones

These old bones will tell your story

These old bones will never lie

These old bones will tell you surely

What you can't see with your eye

These old bones, I shake and rattle

These old bones, I toss and roll

And it's all in where they scatter

Tells you what the future holds

These Old Bones, Dolly Parton

Ride the snake

När vågorna når högre väntar jag vid strandkanten. Spanande. När de börjar rulla in paddlar jag mig ut, redo att pröva dem, att bemästra dem. Jag lär mig surfandets ädla konst - utan vågor, utan bräda. Tiden är mogen nu. Alldeles blommande.

artandsports.net

Drew Brophy

Från en drömvärld till en annan

Det finns målningar jag vill göra, som ivrigt väntar på att få släppas fria. Penseldrag som behöver komma ur armen. Bearbetningar som vill stjäla koncentration. Det finns färger som vill läggas i stora, feta drag. Andra medier som vill förenas... Men de får vänta lite till. Jag behöver införskaffa lite för att det ska gå, till exempel vit färg med pärlemorpigment.

Under tiden har jag ju alltid en ny tenta att skriva på. En evighetslång sjal som inte verkar vara så evighetslång ändå fast den som stickar på lär ju märka... Jag har inkapslad dans som bara måste ur kroppen ikväll. Svett och salt som vill stå som en kaskad runt mg.

Ett skelett som växer, ben som omplaceras, blod, kött och brosk som skriker liv. En hud som fjällar mer än vanligt.

Jag fortsätter vandra Drömstigen. Fortsätter upptäcka och förändra i Drömvärlden. Några nätter till på samma sätt, sedan ännu mer.

**
Om någon råkar ha The Man Who Married The Eagle (eller nåt liknande) av Clarissa Pinkola Estés, snälla, snälla kontakta mig.

Bortom äppelträden

Det väntar ett äventyr runt hörnet. Jag kan känna doften av det. Det gömmer sig bakom en sammetsridå med hela stjärnhimlen som mönster på. Än är inte tiden mogen men jag kan skymta springan lite större idag än igår. Det luktar kryddig korv och sött från Orienten. Jag undrar så vad det kan vara! Jag försöker ta hjälp av en kompass, för jag är så otålig men nålen snurrar bara runt, runt och vägrar peka ut någon som helst avslöjning. Det är inte meningen att jag ska veta. ÅÅhhh, det är spännande! Vad kan det vara framtiden bär på i sitt sköte?

Snöslasket plogas bort av den söta lilla blå traktorn. Jag är så kär i den! Min fina fantasivärld har alltid varit i behov av en fin liten traktor. Jag kan se den komma åkande nerför kullarna nu, långt där borta bland äppelträdsfälten. Alldeles glittrig och dann.

Love Life

Mitt tips för dagen är att länka sig fram till Daryl Hannahs hemsida. Den finns här i högra spalten. Om du inte redan känner till hennes arbete för miljön och ekologiska varor samt på vilket sätt hon valde bort Hollywood så tycker jag absolut du ska läsa på om henne. Jag finner henne grymt inspirerande! Hon gör något kreativt av sitt kändisskap. Att hon utöver det här har Aspbergers, väljer att bo isolerat och har bott flera månader i en tipi gör henne bara mer intressant och inspirerande.

Aloha

Vem är du som klättrar på mina axlar?
Vem är du som med klor och näbb försöker få mig på knä?
Vem är du vars röst jag stundtals så självklart följer?
Vem är du och varför matar jag dig?

Alla (?) har vi en slags demon eller monster som får grepp om oss i vissa specifika situationer eller mer eller mindre i vardagen. Ibland är det en rädsla. Jag kallar det demon. Jag arbetar med min. Nu starkare än förr, för det är nu jag har nog med styrka och kraft att göra det. Jag pratar alla plan möjliga. Starkt förenklat har vi två val, antingen duka under eller göra något åt det. Det är inte svårare än så, i slutändan, Två val, antingen eller. Man kan heller inte ta sig an alla strider. Vila är också en metod.

Själv sam jag med Valen söderut. Bort från isflaken, norrskenen och vinterkristallerna och istället ner till vulkaner, exotiska blommor och hajvatten. Jag vandrar med Trädgårdsmästaren, sår frön och planterar om i ny jord. När de gröna fingrarna. Krukväxterna frodas i sömnen. Lever på frukt och dricker kannvis med vatten. Exploderar i en orgie av växtkraft. Vital så det saknar motstycke. Ja, det är i kreativitetens tid. Badrummet doftar saltvattensstänk och ananas och aromabrännaren bränner kokos och lime i vardagsrummet.

Och någonting slumrade till

Jag åkte hem tidigare från mina inplanerade studiedagar. Utan att uppge anledning. Bara för att jag kan. Bara för att jag är klar med det jag behöver vara klar med. Och jag växte ur rummet. Ur byggnaden och ändå upp i tallkronorna. Någonting inuti mig lade sig till ro. Ett litet ägg, prickigt i lavendel, pistage och duvblått bäddade ner sig bland flortunna fjädrar och tussmoln av bomull. Slöt de långa ögonfransarna och suckade till av välbehag. Vaggade sig någon sekund för att sedan slumra till. För att sova som Törnrosa och Snövit. Och det går liksom inte att göra så mycket då, när allt kött och innanmäte har gått i kortare ide.

Som jag har längtat!

För mina ögon

Jag skjuter det framför mig som jag helst vill klara av right away. Istället för att timmarna bara går och mindre och mindre tid återstår av en skön söndag bara för mig så skulle jag kunna göra det nu. NU. Det skulle inte ta så värst mycket tid i anspråk. Jag sitter ändå här vid skrivbordet. Tittar på texten. Det mesta är redan gjort. Egentligen. Det där med att arbeta med tekniker har jag lagt bort, det är ingen idé en dag som denna. Det får väl vara där då, jag har annat att arbeta med, tänker jag.

JAG, vill in i tavlan. In bland blåa och midvintermörka nyanser. Gå på en sandstrand som lyser av silver och svart istället för gyllenbrunt på dagen. Lyssna till ett sövande kluckande och känna fuktigt sjögräs och tång under fötterna. Trampa på trasiga snäckskal och svepa sjalen om axlarna. Blicka upp mot stjärnfallen och känna att nu, nu är det oändligt och tidlöst.

Tiden har upphört och allt, precis allt är möjligt.
Gripbart.

...

Till och med en 10-minuters muntlig redovisning.

Bäverhjärta

Det snöar igen. Stora, stora flingor som yr ner, yr ner i en evighetsdans. Och i björken längre bort sitter skatan. Det har snöat oavbrutet, näst intill, sedan i Onsdags. Allting är vitt, vitt och himlen är vit, vit eller svagt grå.
Renhet.

Och det är tänkt att vara en helg på åtskilda håll. Jag en plugghelg för den sista träffen på måndag. Jag arbetar hårt på, att med olika tekniker motverka att oron och spinneriet i bröstet växer, eskalerar och får greppet om mig. Det är jag som ska styra, som ska ha känslan i kontroll. Det är svårt att hålla i schack men det växer iaf inte. Det är bra.
Inte gripas av paralysering utan låta flödet flöda.
Inte dämmas upp.
Och för det krävs massor av meditation.
Massor.
Det blev som ett center för meditation och stillhet här hemma. Faktiskt. Flera gånger om dagen och jag vet inte när jag var så hängiven senast. Om jag överhuvudtaget har varit det.

Det är mycket intellekt kan man säga. Och det kräver ju sin balans. Så jag stickar på den där sjalen emmelanåt men även det är ett sätt att strukturera och låta hon i arkivet ställa rätt bland hyllorna. Hon är inte så snabb men jävligt pålitlig. Jag skulle behöva måla. Men märkligt nog är inte behovet tillräckligt starkt.
Än?

Baka till kvällen. Chokladbollar med polkakross, bara för att. Bara för att det är så sjukt gott. Korta promenader i pulssnön. Den där stillheten är så närvarande när inte hjärtat tickar till. Bäverhjärtat.

Bara idag på mig. Imorgon repetition. Bara att bryta isär. Bryta ner. En sak i taget. Det viktigaste först. Inget annat än tillit.

Fönstret täcks återigen av snö. Drivor som bygger upp. Det är inte meningen att jag ska se ut. Allt jag behöver finns här inne. Här. I centrat av Bäverhjärtat finns stillheten.

I centrat av Bäverhjärtat finns stillheten....

The morning has broken men det är stilla kväll

Hepp, hepp, stepp, stepp! Nytt år. Från en timme till en annan.

Jag ska hoppa i badet. Tända ljus och sätta på skön musik. Äta lite gott och sedan se Coco livet innan Chanel. Älskar den. Don´t give up....

Det var aldrig så rött här hemma, den där sista månaden. Mest vitt. Krispigt vitt. Och blått. Midnattsblått. Midvinterblått. Men det lilla röda och det lilla trad. juliga är bortplockat, bortrensat. Och det vilar lugn Januari nu. Och det vilar en tysthet, som det bara kan bli med en person hemma.

En gigantisk halsduk att sticka.
En tall att ta bort från badrummet.
Någon natt blir en olja till.


Och under tiden samlas drömmarna.
Pärlorna.
Kristallerna.
Visionerna.

Ett pärlband av sateliter.
Upp mot skyn.
Upp.


Upp.