Jag studerar till lärare men det är inte alls vad jag vill arbeta som. Jag hittade på fullt med olika argument och anledningar till varför jag började utbilda mig till det men egentligen handlade det om att jag trodde det var en väg ut, en väg bort och från. Och för att slippa konfrontera mig själv såg jag till att vara en upptagen ung kvinna, dygnets alla timmar. Jag är imponerad över hur länge jag lyckades hålla den blåsande tältduken uppe. Fortfarande tar jag inte itu med det på rätt sätt. Jag fortsätter gamla mönster och slår på mig själv. Gör det svårare än vad jag behöver.
Somliga skulle påstå att jag är nära examen. Det kanske jag är. Och det är den tanken som har hållt mig på spåret ett tag. Min plan var att avsluta men att få en akademisk examen och därefter göra autentiska val. Ett tag landade jag i det. Men det förändras. Numer upplever jag en examen vara otroligt långt bort och jag vet inte hur mycket mer jag kan uppbåda av mig själv. Hur mycket mer energi jag är villig att ge av mig själv för det här.
Jag minns en gång när jag var liten och vi hade försovit oss, jag till dagmamman och mamma till jobbet. I bilen frågade jag mamma om jag var tvungen att åka dit, om jag var tvungen att vara där. Hon gav mig en blick från förarsätet och sa att nej, det var jag inte. Vid närmsta ställe att vända gjorde hon det och vi åkte hem. Väl hemma ringde hon min moster och sedan var jag där tills en ny dagmamma var hittad. Jag lärde mig något ytterst viktigt där och då. Jag hatade att vara hos den där dagmamman, jag tyckte hon var elak och jag tyckte hennes dotter, som var äldre och gick i förskolan, var ännu mer elak. Den där dagen lärde jag mig att min röst var viktig och att det var möjligt att förändra. Den där svarta klumpen i magen jag bar dagligen försvann när jag inte längre behövde vara där.
Så, skall jag resa mig eller sitta kvar? Jag har en viktig fråga att besvara.
2 kommentarer:
Res dig och följ ditt hjärta. :-)
Skicka en kommentar