I gränslandet

Det kraxar på vintervita grenar. Snön faller envist fortfarande. Det skulle lika gärna kunna vara början av Januari. Om det inte vore för ljuset, om det inte vore för att dagarna blir längre och längre. Om det inte vore för att min Våreld i fönstret har slagit ut sina första blommor och vaknat upp ur sin slummer.

På söndag fyller jag år, 30 år. Fast inte på riktigt, min dag finns bara vart fjärde år. Men tjugoåttonde funkar också bra, i sjuttiofem procent av fallen är det också min dag. Jag har två födelsedagar. Jag tycker det ger många häxpoäng. Jag tycker jag fyller i en av de vackraste tider. Snön brukar ligga tjock, solen lysa starkt och varmt, droppandet har börjat, fåglarna sjunger. I gränslandet mellan vinter och vår.

Att veta vad som är bäst för en själv

Jag studerar till lärare men det är inte alls vad jag vill arbeta som. Jag hittade på fullt med olika argument och anledningar till varför jag började utbilda mig till det men egentligen handlade det om att jag trodde det var en väg ut, en väg bort och från. Och för att slippa konfrontera mig själv såg jag till att vara en upptagen ung kvinna, dygnets alla timmar. Jag är imponerad över hur länge jag lyckades hålla den blåsande tältduken uppe. Fortfarande tar jag inte itu med det på rätt sätt. Jag fortsätter gamla mönster och slår på mig själv. Gör det svårare än vad jag behöver.

Somliga skulle påstå att jag är nära examen. Det kanske jag är. Och det är den tanken som har hållt mig på spåret ett tag. Min plan var att avsluta men att få en akademisk examen och därefter göra autentiska val. Ett tag landade jag i det. Men det förändras. Numer upplever jag en examen vara otroligt långt bort och jag vet inte hur mycket mer jag kan uppbåda av mig själv. Hur mycket mer energi jag är villig att ge av mig själv för det här.

Jag minns en gång när jag var liten och vi hade försovit oss, jag till dagmamman och mamma till jobbet. I bilen frågade jag mamma om jag var tvungen att åka dit, om jag var tvungen att vara där. Hon gav mig en blick från förarsätet och sa att nej, det var jag inte. Vid närmsta ställe att vända gjorde hon det och vi åkte hem. Väl hemma ringde hon min moster och sedan var jag där tills en ny dagmamma var hittad. Jag lärde mig något ytterst viktigt där och då. Jag hatade att vara hos den där dagmamman, jag tyckte hon var elak och jag tyckte hennes dotter, som var äldre och gick i förskolan, var ännu mer elak. Den där dagen lärde jag mig att min röst var viktig och att det var möjligt att förändra. Den där svarta klumpen i magen jag bar dagligen försvann när jag inte längre behövde vara där.

Så, skall jag resa mig eller sitta kvar? Jag har en viktig fråga att besvara.

Dagen efter...

Jag är inte så förtjust i godis och äter sällan just det, snacks eller choklad. Hembakta scones med vanilj brukar få utgöra mitt sötbehov under helgen, eller kanske lite saltlakrits...det är väl min passion. Hembakta kakor går sällan av för hackor... Men som sagt, det är under helgerna jag äter och knappast i större mängder. När jag blir sugen unnar jag mig, så är det. Förr älskade jag glass över allt annat men det är numera långt mellan gångerna, jag gillar inte den konstlade smaken och vill inte ge min kropp märkliga tillsatser - i onödan. För mig är frukt godis och det jag vill frossa på. Att sitta med en tallrik frysta hallon, lite valnötter, kiwi etc. det är lyx för mig.

Igår var vi ner till stan och avslutade med en storslagen fika på ett av mina favoritfik gällande bakverk. Helgen stundande och mitt månblod hade anlänt under morgonen, utmärkt för att fira tänkte jag och fyrade av med ett riktigt stort muffin i choklad med olika fyllningar, topping och chokladpraliner. Mäktigt utan dess like och riktigt sött. Egentligen var det mer lockande med allt vad den representerade än gott i min smak...Efter det åkte vi raka vägen hem till min bästa väninna och hennes sambo för en fika på hemlagade bärpajer. Så kan man göra sa jag, fika flera gånger. Och tänkte kanske inte riktigt på vad sockerchocker numera gör med mig. Dessutom drack jag för ovanlighetens skull alkohol när jag bara var tvungen att smaka på den hemgjorda glöggen som jag brukar älska. Månblod, choklad, alkohol och sockerchock, fyra migräntriggers som var för sig brukar få igång huvudvärken och givetvis kom den igår. Som ett paket på posten skulle man kunna säga. Sängen nästa m.a.o. när vi kom hem. Och så var det med det.

Och det skulle definitivt kunna vara värre. Att vara överkänlig mot socker, att min kropp så starkt stöter bort det den inte vill ha, känns bara sunt.

Snön yr ute och kråkorna byter konstant träd där de flaxar omkring. Skade rycker mig i håret och smeker min kínd. Undrar om jag har glömt. Ja, kanske, för ett ögonblick.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med min dag. Huvudvärken lurar kring axeln och jag tänker inte anstränga mig, trots att jag egentligen är sugen på en snabb promenad mot vinden och dans på hallgolvet efteråt. Kanske målar jag över den där hemskt fula tavlan jag målade under veckan med svart och sedan målar vita mönster, som en slags spindelväv.... Kanske begraver jag mig i sängen, drar till dörren, skapar mig en grotta och läser böcker hela dagen. Kanske blir det bådeoch? Vem vet? Inte jag. Än. Och inte behöver jag veta det heller.

Det har flyttat in tre elefanter på min fönsterbräda vid skrivbordet. En mamma och två barn i finaste gamla porslin. De var förenade med korta kedjor och såg riktigt ledsna ut. Nu är de diskade och isärtagna - och ser mycket gladare och friskare ut. Celebrating life....

Minnen

En gång för länge sedan hade jag en enorm cypress utanför ett av mina fönster. Jag brukade stå i värmeljuset under det högt belägna fönstret och drömmande se in bland grenarna. Eller så stod jag ute på balkongen, den jag aldrig fick gå ut på men älskade att vara på, i hemlighet. Där stod jag och drog in doften av cypress i näsan. Jag älskade det majestätiska modersträdet, tog till mig av all hennes visdom och hemligheter och när jag så behövde, lät jag mig läkas och helas. Jag klättrade iväg på trådarna hon sände ut, klättrade iväg till hennes högsta grenar och gömde mig i grönmörkret. Vilade ut i hennes trygga famn innan jag tog mig upp till toppen och omfamnade världen. Vingar och klor som hämtade upp mig, som lät mig flyga likt en fågel över barndomskvarteren och bort mot skogen. Jag vilade ut bland dun och matrester i fågelbon, bland mossa och sten i grävlingsgryt. Jag jagade bland bergen och vilade ut bland små bäckar. Jag plockade och strök ömt mitt hjärta, höll det högt likt en majeld och lät det värma mig när jag frös. Bortom horisonten byggde jag mig ett hem. Startade upp på nytt och där jag var huvudrollen och de elaka inte fick plats. Jag skapade världen och jag var bra på det. Jag skrev mig framgång och frossade på plommon, jordgubbar och svarta vinbär. Jag klädde mig i randiga kjolar, svarta hattar och överdimensionerade stickade tröjor och jag badade ute varje dag, året om. Jag glömde bort ursprungshemmet, lät det läka ut och bli till ett osynligt ärr men glömde aldrig skogen, modersträdet eller kompisarna. Jag klättrade upp i nya och högre träd, tog tag i kanten på en stjärna, hävde mig upp och skådade ut i rymden. Tog jämfota hopp ut och gick ombord på en raket. Och när jag kom tillbaka till jorden hade jag barnkalas med saft och bullar för mina vänner som nu hunnit bli gamla. Jag grävde mig hål i modersjorden och kröp fram bland rötter, stenar och bortglömda gömmor. Jag undersökte och erövrade.

Sedan gläntade jag på garderobsdörren, lyssnade men hörde bara lugnet efter stormen. Kröp sakta ut för att inte avslöja mitt gömställe, torkade bort de sista tårarna och lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin ge upp mig, mina viljor, mina fantasier eller drömmar. Det var de som innebar nyckeln och flykten bort från allt det som var. För att inte bli en stenstod, en levande död.

Inget extra

Ute är det en dag bland många. Halvgrått väder, ännu kallgrader men mildare än tidigare. Tisdag och pendlingslunken, vardagstakten, pulserar tempot. Inget speciellt, inget spektakulärt eller extraordinärt. En vanlig dag, starkt förtöjd i botten av sig själv.

Jag värmer upp, eldar på. Startade dagen med citrondusch och grönt te. Väcker den kraft som vilat. Gör sådant jag behöver men gör det njutningsfullt. Ger mig tiden till det jag vill, måla, dansa och skriva. Inte för fort och för hårt utan milt, som en lätt smekning mot huden, som ett sköljmedel.

Ska baka dinkelscones, det blir gott till kvällsfikat. En vanlig tisdag, jag väljer att uppmärksamma och fira.

Att stanna upp är att gå framåt

Det finns två centrala delar av mitt jag. Hon som var, hon som har upplevt och överlevt samt hon som försöker hitta nya förhållningssätt och som ännu inte har blivit prövad sin fulla styrka och därmed tvekar.

Det är där, i de stunderna som den inre konflikten uppstår. Och det är väl där min förmiddag befunnit sig. Och det är där jag visat prov på att utveckling har inträffat och att jag har lärt mig och tillgodosett mig verktyg.

Men det är en färskvara, ständigt behövs påminnelser. Det är inget unikt för mig utan jag är övertygad om att det är så vi människor fungerar. Det är lätt, att som i mitt fall, att på förhand döma ut en hel dag som man ännu inte helt har upplevt istället för att andas. Vi behöver stanna upp, ta en paus - lång eller kort, låta det vi känner till sippra fram och sedan fortsätta.

Vi har alla det inom oss.

Bananbröd

Två kråkor sitter i solljuset på en björkgren här utanför. Det är mycket Kråka i mitt liv just nu. Kråka och Björn.

Igår var vi en heldag till Torsby. Denna jättestora kommun med sitt lilla centrum, som en sista utpost innan skogen tar över helt - tills man kommer till Västerdalarna. Det är häromkring tiomilaskogen är belägen, den som Selma Lagerlöf skriver om i bland annat En herrgårdssägen. Jag gillar Torsby, det har sin charm. Husen i centrum är en blandning av mycket pastellfärgad trä och betong i 60-tal. Retrokänslan är påtaglig. Man skulle kunna säga att raggarna och rockabillyn är signifikant med Torsby men även sportandet. Skidtunneln har gjort sitt för den saken, helt klart. Vi var till badhuset på eftermiddagen och det märks hur stolta de är över sitt fina badhus, och att det är en mötespunkt. Vi hade med vår egen fika. Ett underbart gott bananbröd jag har för vana att göra när vi har ett par bananer över:

2 ägg
1 dl farinsocker
½ dl honung
3 mosade bananer
2 ½ dl grahamsmjöl
2 dl vetemjöl
1 tsk kanel eller vaniljsocker
1 tsk bikarbonat
1 dl valnötter (funkar utmärkt utan)

Värm ugnen till 180 grader.
Smörj och bröa en avlång kakform, 1,5 liter.
Vispa ägg och farinsocker tills det är ljust och pösigt. Tillsätt honungen och de mosade bananerna.
Blanda mjölsorterna, kanel eller vaniljsocker och bikarbonat och rör ner det i ägg-banansmeten. Tillsätt nötterna.
Häll smeten i den smorda formen och grädda i 40-50 minuter. Brödet är färdigt då det börjar spricka i mitten. Grädda inte för länge, då blir brödet torrt.
Perfekt som mellanmål, gärna med te eller mjölk...

Vinterdagar

Allt är frostigt blått och vitt. Grenarna lyser igenom med vilsamt brunt. Solen lyser som genom en tjock hinna med is. Det är vinter, det är februari och det är underbart. All denna luft! Om jag kisar ser jag Skade skida fram uppe på fjället/berget.

Jag börjar spira som växtgroddarna. Jag börjar känna av vårens ankomst. Sakta, sakta snurrar årshjulet. Sakta, sakta men fort återvänder ljuset. Utan ansträngning kommer tankarna och planerna för året, studieplaneringen framöver, vilka växter jag ska så och samla in. Det som planerades och drömdes fram vid Vintersolståndet sätts nu i jord. Tar sig, slår grodd.

Februari har alltid varit en favorittid på året, inte bara för att jag fyller år. Det är just det här med ljuset som återvänder, alla fina dagar, snön som fortfarande brukar liggga tjock och uppmana till lek och sport, istapparna som droppar och växer om vartannat, snörasen från tak... Det är en otroligt fin tid. Dessutom har jag alltid föredragit att grilla på vintern än sommaren.

Den här veckan kommer VMrallyt och yran till lilla Hagfors. Och jag bara tokälskar det! Till helgen kommer allt handla om att komma ut till utvalda sträckor i tid, att ratta in värmlandsradion så fort det bara går, att hålla koll på sträcktider etc. Jag är mäkta glad över att i år bo i metropolen. Jag går och räknar ner, dan före dan före...

Sunday afternoon

Det finns en stark röst inom mig som säger att man ska ta vara på soliga och vackra dagar. Att man bör gå ut ett par timmar, låta solen värma och färga vinterblek hud, andas in den friska luften och sedan skönt utvilad luta sig tillbaka när man kommer in igen. Det spelar mig ingen roll var ifrån den där rösten kommer, jag mår bra av den. Men ibland är det även bra att gå emot sina rutiner. Så istället för att gå ut idag har jag varit rebellisk och suttit och stickat på min kattkraftsfilt i vackert klarrött. Mycket härligt! Därav blir det ytterligare en promenad i mörkret. Jag bor granne med kyrkogården och dit ska jag gå. Slå mig ner en stund och samtala. Det finns någon som lockar på mig, det hör jag. Någon som sträcker ut en benig hand, greppar slöjan mellan dag och kväll, och säger men kom då! Här är allt så...gravallvarligt tyst.

Mår som en katt

Lördagkväll och jag är ensam hemma. Mannen är bortrest då jag har haft bästa vännen här sedan igår och idag kom ytterligare en av dem upp. De åkte för någon timme sedan och allt är nu tyst och stilla, fast på ett behagligt sätt. Stearinljusen är tända och jag marathonlyssnar på Joni Mitchell. Kanske nåt av det bästa som finns. Det kan vara så att jag är drottning över superlativ och har lätt för att beröras och ryckas med men det är nåt speciellt med Joni ändå. Så oerhört behagligt! Jag mår som en huskatt.

Om en timme börjar Coffee and cigaretts och jag tänkte att jag ska se den. Imorgon tänkte jag ta en promenad och rymma till skogs ett par timmar, för att sedan ägna mig åt mitt skrivande. Den här helgen är som en spabehandling för själen. Och jag njuter, åh så jag njuter. Och mina vänner, mina helt genomvackra vänner, är guldramen kring det hela.

Om min mamma

Min mamma har lärt mig många bra saker. Hon har lärt mig om kvinnomysterier och månblod, hur att lära känna kroppen och dess behov utifrån olika månfaser - utan att ens vara speciellt intresserad, hon har lärt mig betydelsen av frisk luft och motion och oron i kroppen vid uteblivelse av det, hon har lärt mig att njuta av kakor och mat, hon har lärt mig att jag duger som jag är, att jag inte behöver försöka vara någon annan, hon har lärt mig att lita till mig sjäv och att jag kan bli precis vad jag vill. Hon har lärt mig att gå min egen väg.

Samtidigt är det i relationen till henne som allting brister. Hon har alltid försökt vara närvarande. Alltid varit den som bett om förlåt först, alltid sagt att man inte ska skiljas som ovänner för man vet aldrig vad som kan hända. Att livet är för kort för att träta. Men jag har aldrig upplevt henne närvarande, aldrig känt att hon har gjort det speciellt bra. Att allt är omständigt. Alltid känt att mitt sätt att vara, tänka och fungera är fel, som om det fanns en regelbok för hur saker och ting ska vara och gå till. Aldrig känt att hon funnits där för att enbart lyssna, utan att uttrycka sina egna åsikter. Som om om allting, ständigt, kretsar kring henne. Att hon är för upptagen med att försöka istället för att koppla av och bara vara.

Det fanns en tid när jag kände mig som den yngre av oss två men det förändrades fort. Jag är den äldre av oss två, samtidigt som jag aldrig får chansen att vara den vuxna kvinna som jag faktiskt är. Som om jag alltid kommer vara den vackra lilla dockan - som aldrig har passat mig. Mig. Mig!

Så många år, så många tillfällen jag har försökt kommunicera på olika vis, försökt få fram vad jag känner/upplever/tycker - utan långvariga resultat. Som om det inte går in att jag inte är ute efter att kritisera, som om det inte går in! Som om det existerar en tvångsmakt som drar tillbaka till ruta ett. Det är jobbigt - och det tar mycket energi. Så många år jag har trott att bara jag gör si, bara jag gör så, bara jag säger det eller det - så kommer det öppnas en dörr och vi kan bygga brojäveln men jag har insett att det funkar inte så. Det ligger något i uttrycket att man inte kan lära gamla hundar sitta -speciellt om de gör allt för att slippa se och slippa höra. Det enda jag kan förändra är mitt eget förhållningssätt. Mitt eget sätt att bemöta, reagera och agera. Och det är synd, för jag älskar henne för mycket för att vilja se henne där hon är. Men jag kan inte fortsätta tillåta. Tillåta att bli behandlad på ett sätt jag inte finner okej. Inte finner respektfullt. Det kanske låter som en bagatell men för mig är det riktigt svårt. Och det tar tid. Jag går i terapi, jag gör framsteg och likförbannat kommer jag på mig själv med att tänka att vi kanske kunde gå dit tillsammans för att reda ut - som om jag aldrig lär mig.

Men det är då jag tar ett andetag, eller två, tre, fyra... Och jag VET, att det är jag som bryter mönstren, det är JAG som tillfrisknar och jag VET att jag, genom den jag är, hur jag tänker, agerar - ALDRIG kommer hamna där en dag. Jag har varit både för mycket död och levande, och zombie för det.

Och efter det här, mer.

Idag avslutar jag. Gör undan och avslutar. Bockar av allt eftersom på listan. Kanske inte så märkvärdigt men det innebär mer än på länge. Befinner mig halvt om halvt på vägen jag ska fokusera på. Lusten, motivationen, att avsluta min lärarutbildning känns allt mindre, av olika anledningar. Yttre faktorer som spelar in, som jag inte rår på. Det som var så nära ena dagen känns allt längre bort idag. Och jag frågar mig om det är det här jag vill fortsätta fokusera på. Jag vill inte arbeta som det men jag ville verkligen ta examen. Nu vet jag inte längre. Alla extra månader med studielån, skulle kunna läggas på något jag hellre vill. Så känns det nu. Inga beslut lär fattas idag. Inga problem kan redas ut på problemens våningsplan.

All krigarkraft jag behöver plocka fram ur mig, på mer än ett plan. Ständigt kämpar jag på, som alla människor gör men jag blir bara så trött. Jag vill ha utdelning! Nu.

Fast för det behöver jag prestera lite till. Ingenting kommer av sig själv. Så jag fortsätter ringa, fortsätter skriva, lyssnar vidare till Joni Mitchell och betar fram idag, imorgon och i övermorgon. Sedan bad och scones från igår, helst samtidigt. Just do it - and relax.