Hidden place

Det hörs ett dovt nynnande, ett plingande från långt borta, knappt hörbart. Stanna upp och lyssna riktigt noga - kan du höra det? Jag hör. Och jag letar mig bortåt. Följer stigen ner till grinden och bortom den. Bort över fältet, ner i hålet bakom rosbusken och upp igen vid trädet inga vanliga ögon ser. Jag följer ärtstjälken upp bland molnen och bortom dem, trippar förbi stjärnor och galaxer och bortom dem. Kanske kan det tyckas evighetslångt men det går på ett litet kick. Så snabbt färdas jag, att du förmodligen knappt hinner blinka. Tonerna blir allt starkare men än kan jag inte se var de kommer ifrån. Följer du med? Jag sätter mig i korgen på Ekorrens rygg, färdas nerför stammen och skuttar ut på gräset. Springer vild över nya ängar och stannar inte alls. Nej, stannar inte alls. Förrän det att de mjuka tonerna klämtar alldeles nära. Alldeles nära på bakgården, precis runt hörnet. Jag sjunker ner på en filt. Sprider ut mig likt en solfjäder. Ler. Redo att börja samtala. Om gömda platser.

Hidden place

Som det regnar idag men allt jag hör är mina egna andetag

Som veckorna rullade på och jag knappt tog mig tiden till att andas. Andas in. Andas ut. Fatta inga beslut på inadning, gör det istället på utandning. Jag frångick mig själv, lyssnade på inandningen. I tröttheten infann sig ovädret. Det blåste in en natt när jag glömt fönstret på glänt, letade sig fram bland skrymslen och vrår och gosade sig tillrätta i en vrå knappt synbar. När det upptäcktes var nätet redan stort och det tog tid innan det fastnade i dammsugaren. Metaforer...

Imorgon åker vi till Stockholm för att se vodouutställningen på Etnografiska innan den plockas ner. Huruvida det sedan blir semester i stugan utan el, vatten och toa, belägen på en ö nära norska gränsen - återstår att se. Men jag hoppas verkligen. Hoppas som bara den. Har hela tiden sett hur vi första kvällen börjar med en wahoorening. Jag är säker på att det är där den ska bli av. Och tämligen snart.

Men allt det där hör morgondagen till. Idag stiger jag inte ens upp. Ligger nerbäddad och återhämtar som katten. Läser Agatha Christie och gör ingenting förrän den är slut. Absolut ingenting.

**

Det är tänkt att jag ska ta det lugnt nu. Vila vid min källa så att säga. Välbehövligt efter det ena efter det andra. Men innnan kroppen har ställt om sig till viloläge försöker rastlösheten generera ångest. Det känns innåt helevete ombytligt i humöret. Jag försöker bara vila i det, acceptera och inte gå igång på ett mönster jag börjat kartlägga. Jag har verktygen redo i handen, tetermosen i den andra. Det är egentligen rätt okej. Bara havet stillar sig.

Summer almost gone

Det skedde ett par spännande möten. Ett där mystiken, gemenskapen, humorn och kunskapen stod i centrum. Ett där musiken, dansen och ögonblicket var det centrala. Inom loppet av en vecka - så totalt berikad. Utvecklad.

Ur granhäcken växte den fram. Undan för undan för att slutligen visa sin fulla prakt. Vildrosen, på andra sidan vägen.

Drömmar att arbeta vidare från. En tå att läka. Rutiner som äntligen är på intåg igen.

Jag fortsätter trådarna. Vävarna. Allt ett varv till. Årshjulet vrider, ännu knappt märkbart. Bara en uns mörkare kvällar. Något kyligare luft. Några fler tusentals stjärnor.

Syns vi?

River flows

Det var aldrig tänkt som ett sommaruppehåll men jag inser att det är just precis vad det är. Och jag kan knappt fatta att Juli snart är över. Som förra månaden. Som Maj. Som hela det här året... Jag försöker bromsa mig. Gällande allt möjligt. Men det går ju sådär. Den har fått upp farten nu.

På skrivbordet ligger de vissna bladen och kärleksbrevet. En veckas längtan. Och där svänger det. Helt plötsligt känns tillvaron långsam. Njutbar. Fast på ett helt annat sätt.

P.S

Jag läser inlägg från förra året vid samma tid. Och det förvånar mig att jag förvånas över hur likartade inläggen är. Jag var en torkande sjöjunfru och åkte ner till Vänern, återvände hem med en enorm skaparlust och omättlig aptit för just målandet und weither... Hur man kan glömma. Påminnas. Kretsloppet. Årshjulet. Sommarsolstånd och midsommartid. I full blom. Allt. Levande. Blommande. Fägring. Och i år har man redan kunnat plocka kantareller. Fast man är inte jag.

I won't back down

Det finns så många som kämpar. Kämpar mot ångest, olika slags rädslor, missbruk, rätten att vårdnaden av sina barn, sjukdomar, bättre självkänsla, rätten till sin hudfärg, sin sexualitet, att få ekonomin att gå ihop...

Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva, om mod, om fel och brister i samhället, om att behöva strida och vara stark när man egentligen känner sig svag men ändå inte har något val - för vem skulle annars göra det åt en? Så mycket att säga om ensamhet, om att hitta gemenskap, att bli förenade, att kanske inse det som inträffade med perspektiv medförde något som föränadrade resten av livet på ett positivt sätt, om att övervinna, att förlora. Om att påverka med eller utan magi. Det finns så otroligt mycket att säga men inget av det är något jag kommer skriva om. Ingenting annat än att

de är vardagshjältar allihop. Och har du någon i din närhet, låt dem veta det. Är du en själv, tveka inte att säga det till dig själv. Sluta aldrig påminna och påminnas om allt det fantastiska som inträffar för att en röst gör sig hörd. Sammantaget är det underverk. Även om det kanske inte alltid känns så i stunden.

Jag sträcker stolt på ryggen, tacksam över att vara människa -med ljus och mörker och allt vad det innebär. Den här dagen är min och din.
Och nästa och nästa och nästa...

http://www.youtube.com/watch?v=nvlTJrNJ5lA