Hemmaskogen

Det finns en skog för evigt intakt inom mig. Där den där stora breda stigen, en gång skogsväg, fortfartande leder från ena sidan till den andra. Där tjärnen jag brukade gå eller cykla till som liten, fly till som tonåring och meditera vid, fortfarande ligger kvar med sitt mörkervattenvatten och fågeldun. Allt är intakt. Inte alls förstört. Inte alls skövlat. Inte alls avverkat. Som jag kände den skogen! Utan och innan. Kände rådarna, kände djuren, kände träden. Jag läste den som min handflata - om jag nu kunde den konsten... Det var där jag började praktisera häxkonsten, där jag reste cirklar, där jag fann mina stavar, där jag kommunicerade.

Fortfarande vill jag gärna besöka den när jag hälsar på men det är inte samma sak. Hur skulle det kunna vara? Det gör mest ont i hjärtat och jag har så mycket enklare att se allt det fula än det lilla intakta. Jag försöker blunda de där minuterna, låta fötterna trampa i muskelminnet och sedan njuta när jag befinner mig där bland smaragdmossan och högträden. Ännu är det ingen som upptäckt de där kantarellstråken men det är alldeles för långt att åka enkom för den saken. Det är ju inte så mycket annat som lockar egentligen än den där skogen - som inte längre är skog.

Innan jag flyttade var jag ut och vandrade nästan varje dag. Åt lunch under granar, på klippor jag inte suttit på sedan jag var fem, sex, fikade vid gamla kojor. Lämnade tillbaka. Gav offer. Tackade. Klippte av. Jag arbetar fortfarande med den men utan besök. Det är liksom så mycket mer liv i den.

Om väntan och statistik

På måndag övergår kursen jag läser till delkurs 2 vilket innebär att vi ska lära oss tolka ett statisktiskt dataprogram. Ett dataprogram, på engelska, om statistik och matematiska formler.. 75% brukar kugga på tentan, jag ska inte bli en av dem. Så jag sitter här och lär mig om sådant som ligger så långt bort från mina områden det bara kan. Och inser att det är riktigt intressant, förutom lärorikt. Så jag försöker fokusera på det, utmaningen och det faktum att jag varje dag lär mig mig något nytt. Måhända att det inte går att gå så lugnt fram när kursen väl är igång, jag vet att tempot är rätt högt men det lär jag väl finna lösningar på då. Just nu övar jag för att kunna hänga med från start. Och jag leker (!) med programmet, hittar på undersökningar och variablar jag vill jämföra. Jag vet inte riktigt vad jag gör men tydligen vet jag ändå i vilka menyer jag ska in och vad jag ska kryssa i alla dialogrutor för att diagrammen ska stämma överens med råmaterialet. Kan det möjligtivs vara så att jag är bättre på det här än vad jag tidigare har intalat mig? Kan det vara så... DET är utveckling.

Annars väntar jag mest på att månen ska bli svart. Har en hel del jag vill skapa i mörkernatten, en hel del jag vill viga in, pröva på, arbeten som ska utföras, transresor, som ska göras, döda som skall rådfrågas. Inte alls nätter för vila.

Så väntar jag på födelsedagen, är hemskt sugen på att se de nya tarotkorten. Lite väl pastelliga för min smak vanligtvis men helt underbara! Passar utmärkt det här året...

Hey Wild Cat

Bild: animalwebguide

Mandy Greer

Otroligt duktiga Mandy Greer. Kolla in hennes hemsida och låt dig inspireras och/eller förföras av garn i helt underbara konstallationer. Som om hela skogen väcks till liv, som om allt magiskt ges form.

Fjärilsstadier och fjällad ormhud

Det hänger en nyckel kring halsen.
En nyckel sedan länge glömt var den leder. Den låg där så länge på skrivbordet och bara påminde mig. Inte bara så bara. Tvärtom. Ganska så gigantiskt. Majestätiskt. Nu har den transformerats vidare. Som det har varit tänkt hela tiden. Fjärilsstadier. Fjällad ormhud. Nu är den en kålmask kring halsen. Uppträdd på en liten ring och sedan lång knypplad spets ur det ärvda sybordet efter farmor.
Min skattkista.

Idag kanske sjalen avslutas. Stickcafé väntar. Vi är en samling kvinnor i olika åldrar, av olika nationaliteter. Vi stickar, virkar, nålbinder, fikar, skrattar, tjattrar... Lär oss. Utvecklas. Transformeras. Fjärilsstadier och fjällad ormhud.
Repar och börjar om.
Tillverkar nya mönster.

Jag längtar fika med scones, te och fruktlikör. Svepande sjalar och mörka ögonfransar. En pipa fylld av böner och servetter gjorda för drömmar. En djungel av ormbunkar och bakom skuggan väntar förmödrarna. Kanske är det inatt jag dukar bordet.
Tar del av.
Utvecklas.

Blir till en kålfjäril.

I fjäderdräkten

I fjäderdräkten bor smulorna och drömmarna. Det man fångar med näbben. Sådant som plockas bort. Sådant som är gyllene och putsas in, gnids in. Små drömägg, redo att kläckas när man vågar släppa dem och sluta ruva.

Jag reser. Mycket.
Upp och ner - längs Världsträdet.
Fram och tillbaka.
Seglar med väderstrecken, elementen.
Skapar mina egna trådar.

Skapar fåglar. Flortunna. Färgglada i silkespapper. Kråkfågelsmasker. Små leriga. Förvandlar sparven till en albatross. Låter vingarna växa. Låter dem flaxa högre. Reser.
Jag reser.

Nej, jag hade väl det på känn

Nej, det var nog meningen så, att det inte skulle bli någon text.